Till Rundradions historia hör plingeli-plongsignaler som sändes titt som tätt. Man signalerade tid och pauser och avbröt sändningarna för att mäta frekvenser.
Paussignalen hör till de äldsta "programmen" i radion.
Magister Eino Palola föreslog 1930 att Finland borde ha en egen paussignal i Rundradion. En tävling utlystes och A O Väisänens folkmelodi från 1700-talet vann.
Den melodin kom att prägla radiolyssnandet för en lång tid framåt.
Paussignalen användes för att fylla pauser mellan program, eller som ett märke på sändningsteknik till exempel då man gick över från en rikssändning till en regionalsändning.
I början spelades signalen på kantele.
I slutet av 1930-talet byggdes en maskinell stålkamslåda för signalen. (Se den första bilden.)
1978 programmerades ingenjör Irmeli Kainulainen paussignalen att ljuda från dator.
Rundradion kunde också avbryta sina sändningar för frekvensavbrott med mätningssignaler. Under dessa avbrott mättes och kontrollerades hur de olika radiofrekvenserna rörde sig i nätet på alla radiostationer runt om i Finland. Det enda som hördes var mätningssignaler på olika frekvenser. Dessa mätningsavbrott kunde räcka flera minuter.
Mätningarna upphörde i slutet av 1970-talet då man började använda sig av digitala impulser i sändningstekniken.
Också tidssignalen är en radioklassiker.
I början mätte man tiden med två huvudklockor som styrdes av 100 sidoklockor. Huvudklockorna befann sig i ett bankvalv och kontrollerades via radio i Tyskland.
I juni 1963 förnyade man tidssignalen så att klockslaget föregicks av sex pip och ett sista gong. Då kom signalen från en klocka i Finlands kabelfabrik och Finlands Vetenskapsakademi granskade tiden.
När Rundradion ville slopa tolvslaget från Åbo domkyrka i början av 2000-talet blev det ett ramaskri bland lyssnarna och man fick ta tillbaka det klassiska tecknet på att klockan var 12:00.
