Hundra dagar har gått sedan USA och Israel anföll Iran den 28 februari.
Sedan dess har Donald Trump och hans administration sagt att kriget inleddes för att störta den islamiska republiken.
Eller se till att Iran inte bygger ett kärnvapen. Eller förstöra landets flotta och robotarsenal. Eller för att öppna Hormuzsundet, som Iran blockerade då kriget började, och med det en femtedel av världens oljeleveranser.
Trots Trumpadministrationens upprepade uttalanden om att kriget skulle ta slut på ett par veckor visade sig Iran ändå kapabelt att både klara 60 dagar av bombanfall och förorsaka stor ekonomiska och materiella skador på både USA:s militärbaser i regionen och de med USA allierade staterna kring Persiska viken.
Den 8 april ingick de två sidorna ett eldupphör, men har under den senaste månaden riktat flera sporadiska attacker mot varandra som sätter allt större press på eldupphöret.
De direkta förhandlingarna kollapsade också nästan genast, och sedan den 12 april har de två sidorna förhandlat genom medlare. Senast på lördagen reste den pakistanska fältmarskalken Asim Munir till Teheran som ett led i processen.
Både Trump och Iran har också vid olika tillfällen låtit förstå att ett avtal är nära förestående. Men hittills har alla överenskommelser snubblat på mållinjen. Varför?
Ingen överenskommelse om sanktioner
Förhandlingarna förs i ett klimat av djup misstro, och speciellt Iran har gjort det klart att man inte litar på att USA kommer följa en eventuell överenskommelse utan robusta säkerhetsgarantier.
USA har redan dragit sig ur ett avtal om landets kärnkraftsprogram, och har två gånger tidigare attackerat Iran mitt under pågående förhandlingar.
Esmaeil Baghaei, talesperson för Irans utrikesministerium, sa på söndagen att det största problemet i förhandlingarna är att USA kontinuerligt för fram nya krav och motstridiga positioner.
Trots att båda sidor låtit förstå att man nått samförstånd i vissa viktiga frågor, vägrar ändå både USA och Iran att backa från sina krav i en central fråga: sanktioner.
Iran kräver att USA ska lyfta sina sanktioner mot landets oljeindustri och frigöra ungefär 24 miljarder dollar i frysta iranska tillgångar som ett första steg i en överenskommelse.
I gengäld skulle Iran då öppna Hormuzsundet för trafik och i ett senare skede gå vidare med förhandlingar om till exempel kärnenergiprogrammet.
Det här kravet har i sin tur skjutits ner av USA i flera omgångar, senast av Trumps utrikesminister Marco Rubio under en utfrågning i kongressen på tisdagen.
Enligt Rubio kan man börja diskutera om att häva sanktionerna först efter att Iran både öppnat Hormuzsundet och gått med på nya förhandlingar om sitt kärnenergiprogram.
”Om han (Trump) vill nå en överenskommelse med Iran, är dessa 24 miljarder dollar ett förtroendetest som Iran kräver av Trump – ett test som Amerika måste klara, då öppnas vägen”, sa Mohsen Rezaei, en högt uppsatt iransk politiker och militär rådgivare till landets högste ledare Mojtaba Khamenei, i en intervju med den amerikanska kanalen CNN på fredagen.
USA:s finansminister Scott Bessent har ändå tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda hur de iranska tillgångarna ska kunna användas för återuppbyggnad i de med USA allierade Gulfländerna snarare än att frigöras för Irans eget bruk.
USA visar alltså inga tecken på att närma sig Iran i frågan.
Trycket på Trump växer
Genom sin kontroll över Hormuzsundet känner Iran i dag enligt de flesta experter att landet har råd att vänta innan man går med på ett avtal. Ju längre blockaden varar, desto större blir de ekonomiska konsekvenserna i resten av världen.
Samtidigt kan Iran tillgodose sina egna oljebehov utan större problem, och kringgå den amerikanska blockaden av sina hamnar – bland annat genom sin landgräns med Pakistan.
Så länge USA då fortsätter framföra maximalistiska och skiftande krav på att Iran ska böja sig för dess villkor utan en trovärdig garanti för att USA inte ska anfalla igen, ser förutsättningarna för ett avtal avlägsna ut.
Samtidigt fortsätter bensinpriserna i USA att stiga, och en majoritet av amerikanerna motsätter sig kriget.
När USA då går mot mellanårsval i november kommer det inrikespolitiska trycket på Trump att få till stånd ett avtal att växa, trots att han ännu för ett par veckor sedan sade att han ”inte tänker alls” på de amerikaner som lider av de stigande priserna.
Bruno Ekman är utrikesredaktör och bevakar kriget i Mellanöstern.