När Masters of the Universe gick upp på bio 1987 floppade den rejält. Publiken svek, kritikerna klagade och filmbolaget knäade under skuldbördan.
Och Dolph Lundgren, som säkert hoppats kunna smida medan järnet var varmt efter Rocky IV, tvingades inse att fansen var måttligt nöjda med He-Man och hans magiska svärd.
Mest missnöje väckte det ändå att filmen utspelar sig mera på jorden än den planet fansen lärt känna via den tecknade tv-serien (1983-84).
Men det var då det.
I dagens läge har kalkonen uppnått kultstatus och det är inte utan intresse jag klickar igång en blu ray-version av den.
Billig look, filosofisk ansats
Handlingstråden i Gary Goddards gamla He-Man-spektakel är så tunn att det är obegripligt att den gått att tänja ut till ett närmare två timmars paket.
En hemlig nyckel som kan öppna olika portar i universum kommer på avvägar och gör att fyra hjältar från planeten Eternia landar på jorden där de möter tonåringarna Julie (Courtney Cox) och Kevin (Robert Duncan McNeill).
Snart jagas hela gänget av elaka Skeletor (Frank Langella) och en armé bestående av varelser som lånat drag från både Narnia, Star Wars och Hobbiten.
Det hela är ganska oskyldigt med svajiga kulisser, färggranna laserstrålar och en magisk kod bestående av toner som vilket synthband som helst kunde ha totat ihop 1987.
Men det var ändå en fin antydan om att ett känsligt öra kan väga tyngre än muskelmassa. Typ.
Småsympatiska är också småfilosofiska resonemang i stil med att man ska ”njuta av färden eftersom målet endast är en port till nästa resa”.
Eller att ”makthungriga män samlar ihop alla livets misstag till en hög som de kallar ödet”.
Kort sagt: helheten är pompös 1980-talsaction som doftar hårspray, svett och hubbabubba.
Ironisk ansats, CGI-look
Trailern till Travis Knights uppdaterade version som nu går upp på bio utlovar gott om humor i form av en lek med machovibbar och olika actiontroper.
Och visst börjar filmen lovande med en snabb prolog och en introduktion till nörden Adam (Nicholas Galitzin) som berättar för alla han möter att han egentligen är en prins från en annan planet.
Med aldrig sinande energi söker han efter svärdet som ska visa honom vägen hem.
Det egentliga äventyret tar vid när Adam får veta att Eternia tagits över av elaka Skeletor (Jared Leto) och hans armé bestående av varelser som ser ut som om de lekt med både Thor, Mad Max och Lordi.
Och det är i det här skedet som de postironiska slängarna plötsligt kantrar över i någon form av ohämmat machomantra.
”En stor armé betyder bara fler måltavlor” säger någon inför en sammandrabbning, och ”här finns ingen plats för svaghet” lyder en allmän uppmaning.
Viktigast är förstås att växa upp till en riktig man och det där med att försöka lösa konflikter genom dialog är bara löjeväckande.
Det är som om stenåldern skickat röksignaler och bett att få tillbaka sina levnadsregler.
I skuggan av vår samtid
Under den pinsamt överlånga filmens lopp hinner jag fundera på i hur hög grad Masters of the Universe anno 2026 är en spegling av en rådande attityd i samhället.
Ett behov av att slå tillbaka mot allt som kan anses vara woke, svagt eller annars bara irriterande mångfasetterat. En extrem längtan efter tydligt definierade ”vi” och ”de” och ännu tydligare modeller för hur man löser konflikter.
I den nya filmen handlar vinnarens försprång i ännu högre grad än 1987 om hur mycket man tar i bänkpress och vem som slår först och hårdast.
Visst kan man säga att självförtroendet inte sitter i musklerna, men Adam verkar ha väldigt svårt att hitta sin inre styrka innan bicepsen når sin fulla potential.
Man behöver verkligen inte göra om alla gamla koncept för att tillfredsställa nya tittare – men lite fräschare fläktar hade varit välkomna.
Inte för att någon förväntar sig att en gestalt som heter He-man ska revolutionera synen på maskulinitet, men om man låtsas att man gjort något nytt av machomyten så får det gärna synas någonstans.
Det hjälper liksom inte att som slutkläm kasta in några brasklappar som låter oss ta del av sanningar i stil med att ”skurkar står för monolog, hjältar för dialog”.
I det skedet är det för sent för båda varianterna.
Silja Sahlgren-Fodstad är filmredaktör och minns filmåret 1987 som en tid präglad av machotrion Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger och Dolph Lundgren.