MIAMI, FLORIDA Det är stekande hett och livebandens salsauppträdanden är medryckande. Både tuppar och turister strövar omkring i den historiska stadsdelen Little Havana i Miami.
I parken Domino Park sitter ett gäng exilkubaner under fläktar som knappt gör skillnad i hettan och spelar domino.
Antonio tar en paus från spelet och slår sig ned mitt emot mig. Han kom till Miami år 1961 med båt tillsammans med sin pappa och bror.
De hade ingenting och hade alla suttit fängslade för sitt motstånd mot kommunismen.
– President Donald Trump vet vad som är bäst för USA och för andra länder, säger Antonio, som hoppas på förändring i hemlandet.
Trump har redan länge talat om att Kuba snart kollapsar eller ”kan stå näst i tur” efter Venezuela och Iran. Enligt källor till Axios förbereder Trumpadministrationen sig på att regimen kan kollapsa så snart som i sommar.
De senaste månaderna har hans administration ökat pressen på Kuba med striktare sanktioner och en oljeblockad som hindrar tankfartyg från att leverera olja till ön.
Det har fått svåra humanitära konsekvenser: långa elavbrott, smutsiga gator och brist på mat, dricksvatten och mediciner.
Raúl Castro har fortfarande sista ordet
I Florida har exilkubanerna väntat på dagen då det sista av Castroregimen är borta i flera decennier, allt sedan den kubanska revolutionen år 1959.
Donald Trumps hot mot Kuba och att USA väckte åtal mot Fidel Castros bror Raúl Castro har nu återtänt hoppet hos många av dem.
Trots att Miguel Díaz-Canel är president har Raúl Castro, snart 95 år, fortfarande stort inflytande, säger Kubaexperten Andy Gomez.
– Det talas om att hans barnbarn Raulito är den som deltar i möten och om att Raulito ska ta över. Nej, nej, nej. Raulito är brevduvan för sin farfar bakom kulisserna.
Andy Gomez, som själv lever i exil, är tidigare professor i Kubastudier vid University of Miami och har följt det kubanska samhället i Florida i decennier.
Han förklarar att Raúl, till skillnad från sin bror Fidel som älskade rampljuset, är mer privat och har byggt upp en maktstruktur som är svår att utmana.
Under sina 47 år som försvarsminister grundade han Gaesa som i praktiken är militärens ekonomiska arm.
Enligt bedömningar kontrollerar Gaesa mellan 40 och 70 procent av ekonomin på Kuba, den exakta siffran är svår att bekräfta.
Exilkubaner hoppas på intervention
I Domino Park fiskar Antonio upp ett fotografi från sin plånbok. Bilden föreställer en man i militäruniform.
– Det är jag, jag gick med i den amerikanska militären för att vid behov kunna invadera Kuba under Kubakrisen.
Men sedan Antonio gick med i armén har USA inte invaderat Kuba eller officiellt planerat någon invasion, trots att relationerna har varit iskalla sen den kubanska revolutionen.
Vid det ikoniska kubanska kaféet Versailles beställer Gilberto Hernandez sitt eftermiddagskaffe. Även han är hoppfull.
– Vi kubaner har fått ett hopp med den här administrationen: Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio.
Hernandez säger att diasporan stöder en intervention i Kuba, men inte nödvändigtvis en invasion.
– Men tyvärr leder en sak ibland till en annan. Om det måste ske för det kubanska folkets väl och Kubas framtid så stöder vi det.
Gilberto Hernandez kom själv till USA för 37 år sedan, men hoppas kunna återförenas med sin familj på ön och få vara med om att återuppbygga landet.
Om regimen verkligen faller säger Hernandez att han skulle kunna andas lättare igen.
– Vi har vant oss att det inte går att leva fritt och fått anpassa oss, så vi skulle behöva lära oss att leva som resten av världen.
Kuba politisk risk för Trump
Men Gilberto Hernandez kommer också med en varning till president Donald Trump.
– Stunden är kommen, om det inte händer nu är det mycket osannolikt att vi kommer att lita på det Republikanska partiet i framtiden.
En majoritet av kubanerna i USA eller amerikaner med kubanska rötter röstar på Republikanerna. Särskilt starkt är stödet bland äldre exilkubaner som drivs av starka antikommunistiska värderingar.
I presidentvalet 2024 röstade nästan 70 procent av personer med kubanska rötter i Miami på Trump.
En invasion av Kuba skulle ändå vara en politisk risk för Trump, som redan är hårt pressad av kriget i Iran, förklarar Andy Gomez:
Andy Gomez tror att ökad ekonomisk press på Kuba för att tvinga fram regimskifte är rätt strategi, men den kräver tålamod.
– Kubas socioekonomiska förhållanden är de värsta de har varit sedan specialperioden 1991 när Sovjetunionen föll samman. De är just nu i en position där de kan kollapsa. Men militären har full kontroll och står bakom Raúl Castro.
Han tror att förändring kan komma inifrån, men inte från toppen.
– Det finns generaler som inte deltog revolutionen och har familjer som går igenom svåra tider. De inser att det måste ske en förändring, säger Gomez.
Inställningen bland kubaner varierar
På baren och cigarrloungen Guantanamera på Calle Ocho, gata åtta, i Little Havanna väntar Miguel Alfredo Onate på att kunderna ska börja dyka upp.
Han behöver inte fundera två gånger på vad han skulle göra om den kubanska regimen skulle falla.
– Jag skulle rusa tillbaka. Många kubaner skulle göra det.
Alla kubaner jag träffar vill ändå inte prata politik. En av dem är artisten Daimi Jaime, som säger att hon helt undviker ämnet i samtal med familj på ön.
– Jag önskar att mitt hemland var i ett bättre tillstånd, men jag vet inte vad som kommer att hända. Jag hoppas på glädje, musik och att alla familjer kan förenas.
Miguel Alfredo Onates övertygelse om att han skulle rusa tillbaka till Kuba delas inte av alla.
Andy Gomez är tydlig med att hans generation inte kommer att återvända permanent.
– Jag vill ha elektricitet. Jag vill ha dricksvatten. Jag vill ha tillgång till medicin. Jag vill leva bekvämt i den tredje fasen av mitt liv, säger han.
Han har själv rest tillbaka till Kuba ett par gånger och sett förhållandena med egna ögon.
– Min generation kommer förmodligen att resa för att besöka vårt hemland men inte för att bo på Kuba. Min dotters generation kanske åker tillbaka för att besöka ön, kanske att de en dag har ett fritidshus där om landet förbättras.
Men det är de unga på ön som oroar Gomez mest.
– 55 procent av Kubas befolkning på 8,3 miljoner är 45 år eller yngre. Frågan jag ställer mig är om de kommer att vara villiga att stanna på ön för att hjälpa till att återuppbygga den.
När han pratar med unga kubaner på ön säger de nej.
– Och jag kan inte klandra dem. Men vem ska återuppbygga ön?
Vad händer sedan?
Många av dem jag träffar i Little Havana hoppas på att president Donald Trump ska agera. Men Andy Gomez är skeptisk till hur Trump sköter frågan.
– Ibland talar president Trump, med all respekt, utan att tänka igenom saker ordentligt. Diplomati är en konst. Förhandlingar är svåra. Man gör dem bakom kulisserna, inte genom sociala medier.
Han tror i stället att det är utrikesminister Marco Rubio som är den rätta personen att leda USA:s Kubapolitik.
– Han förstår Kuba. Han förstår vilka spelarna är. Man måste vara mycket försiktig eftersom ett påtvingat regimskifte kan skapa kaos 145 kilometer söder om oss.
– Vi är inte längre kapabla till nationsbyggande. Att exportera amerikansk demokrati fungerar inte någonstans i världen. Faktum är att när vi firar 250 år av vår självständighet börjar USA:s demokrati visa sprickor i fundamentet.
När jag återvänder till bilen i Little Havana signalerar butiksägaren, en amerikan utan kubanska rötter som tidigare tipsat mig om var jag kan träffa exilkubaner, att jag ska stanna.
– Lägg champagnen på kylning, jag ger det två månader, ropar han och går tillbaka in i butiken.
Vi får väl se om han har rätt.
Tolken Julio Márquez översatte de spanska intervjuerna.