Det finns mängder av fantastiska lärare där ute. Vardagshjältar som frivilligt återvänt till skolvärlden i vuxen ålder, för att undervisa och hjälpa unga människor att utvecklas och blomstra.
Det här poddavsnittet handlar inte om dem.
Relationen mellan elev och lärare är mycket central när man växer upp. Ett barn kan ju ibland tillbringa nästan lika mycket tid med sin lärare som med sina föräldrar under måndag till fredag.
Om denna relation inte är sund, trygg och respektfull kan den sätta spår för livet.
Vi efterlyste brev om lärare som ni aldrig kan glömma, och fick hårresande svar om lärare som förnedrat, hånat, hotat och favoriserat.
Som barn är man i underläge, läraren är en auktoritär figur som man ska lyda. Därför skriver många av er att ni först i vuxen ålder inser hur fel läraren agerade.
Vad sägs till exempel om läraren som hängde upp en elev på en krok i tamburen eller läraren som körde sina elever hundratals kilometer i en minibuss utan säten och säkerhetsbäten? Dem får du höra om i podden, som är som en slags kollektiv traumaterapi för alla oss som råkat ut för monsterpedagoger.
Läraren ville berätta vem det skulle bli något av
”En lärare i gymnasiet frågade hela klassen om vi vill veta vem han tror att kommer lyckas i livet. Någon muttrade väl ja och han satte igång.
Föga överraskande var det de extroverta som fjäskade för honom och var aktiva på hans lektioner som förutspåddes stor framgång.
Jag satt och tänkte att vad f*n är det som händer, hur kan detta vara tillåtet och hur tänker läraren att detta ska hjälpa oss elever som just är på väg ut i vuxenlivet?
I efterhand har jag och några klasskamrater diskuterat denna lärare, och kommit fram till att han ofta mobbade och nedvärderade elever, men att vi var för unga för att riktigt förstå eller våga ifrågasätta det som hände.
Och ja, alla i klassen lyckades i livet.”
Den introverta, 34
Trodde jag skulle dö på jumpatimmen
Skolans jumpalärare var nog värst, speciellt med oss som inte var så atletiska av oss.
Det ledde till att jag ljög om huvudvärk före jumpatimmen. Att bli tvingad att hänga upp och ner i ribbstolarna, hoppa över nån sorts gruvlig bock, m.m.
Värst av allt var Völkerboll, där elever skulle kasta hårda bollar på andra barn. Jag, elva år, trodde jag skulle dö där på jumpasalsgolvet.”
Tant Vera 70 år
Känslan av att jag var en dumbom satt i länge
Tack vare min lågstadielärare i finska trodde jag länge att jag var värdelös när det kom till det andra inhemska språket.
Som vuxen lärde jag mig finska, men länge satt lärarens ord etsade i min själ. Hela klassen var värdelös och hon hatade vår klass så mycket så hon vägrade undervisa så dumma elever i ett så självklart ämne som finska, det var hennes egna ord.
Tänk att få höra detta när man går i fjärde klass.
sk. Dumbom 42
Hon rev sönder våra häften och påstod att det var vi som gjort det
När jag började första klass var min klasslärare en medelålders kvinna som hade kommit till huvudstaden från en avlägsen by på landsbygden.
Hennes barndom hade varit svår, och hon hatade barn från huvudstaden eftersom de inte behövde bära tunga hinkar med vatten, skyffla stinkande gödsel i trädgårdsbäddar och vakna klockan fyra på morgonen för att mjölka en ko, så som hon gjort som barn.
Hon skrek åt oss för minsta förseelse, till exempel när någon inte förstod vad hon sa och vågade ställa en fråga under lektionen.
Hon rev sönder våra anteckningsböcker om vi inte skrev tillräckligt snyggt, och berättade sedan för våra föräldrar att det var vi själva som slitit sönder dem.
Alla barn hatade henne.
Emil, 39
