Så länge som människan och hunden levt sida vid sida har människan selektivt format hunden för egna behov. Redan för 11 000 år sedan fanns det stor variation i hundens utseende, har nyare forskning kunnat visa.
Men den moderna rashunden och avel styrd av rasstandarder har sina rötter i 1800-talets England, där världens äldsta nationella kennelklubb The Royal Kennel Club grundades år 1873. Då hade hundutställningar blivit populära, och det behövdes en organisation som kunde skapa gemensamma spelregler.
Blott 16 år senare, 1889, grundades Finska Kennelklubben, med syfte att främja hundhållningen genom att ”stimulera intresset för rena hundraser och genom spridning av kunskap om rasrenhetens fördelar.”
Man kan lugnt konstatera att Kennelklubbens ursprungliga mål har lyckats: i dag är över 70 procent av hundpopulationen i Finland registrerade rashundar.
Nästan ingen annanstans i världen är andelen så hög och rashunden som norm så stark – inte ens i rashundens vagga Storbritannien, där motsvarande siffra är ungefär 29 procent.
”Vad är det för ras? Aha, som drottningens hundar!”
Jag har själv ofta ställt frågan till andra hundägare, utan att vidare reflektera över vad det egentligen är jag frågar efter.
Bryr jag mig faktiskt om vilken ras det är, eller handlar det snarare om vad rasen representerar?
Antagligen är det lite av båda, tror forskare Ate Tervonen vid universitetet i Jyväskylä. I sin doktorsavhandling har han bland annat studerat rashundskulturen i Finland.
Ras är en viktig markör för hur vi bildar vår uppfattning om en hund vi möter. Men rasen hjälper oss också att bilda en uppfattning av ägaren – en uppfattning präglad av förutfattade meningar kopplade till rasen.
Kamphundsraser som american staffordshire terrier – familjärt amstaff – och pitbullterrier är ett tydligt exempel. Förutom skuggan som utgörs av rasernas ursprung i hundkamper, är de kulturellt förknippade med kriminalitet och ”farliga människor”. Det har sina rötter i 1980-talets crackepidemi i USA och rasistiska föreställningar om ägare av bullyraser.
– I grund och botten är det mellanmänskliga företeelser det handlar om, alltså hur vi förhåller oss till vissa befolkningsgrupper eller vissa typer av människor, som sedan överförs på hundarna, konstaterar Tervonen.
Han har själv haft amstaffar och känner väl till de rädslor, förutfattade meningar och det stigma som omger kamphundsraser. Det har funnits situationer då han velat undvika frågan.
– För här finns det här, att vad berättar nu den här hunden om mig. Det har berott på sammanhanget om jag fört rasen på tal, eller om jag till exempel hellre betonat att min hund är en räddningshund som är tränad för att hitta försvunna människor, säger Tervonen.
I våra kulturellt färgade uppfattningar av hundar och hundraser glöms hunden som individ bort.
Aveln av hundar har alltid utgått från människans behov: vi har haft nytta av att förädla och förbättra hundens arttypiska jakt-, vall- och vaktinstinkter. Det har skett på hälsans bekostnad.
Och trots att vi i årtionden känt till problemen som orsakas av snäva genpooler och extrema drag, har utvecklingen fortsatt i samma riktning.
Korta ben har blivit kortare, platta nosar allt plattare, skallar mindre och ögon allt mer utstående. Det trots att rasstandarderna i stort är oförändrade.
Det är inte något som skett över några år, utan en förändring som kommit smygande, konstaterar Finska Kennelklubbens avdelningschef Kaisa Gold, när jag intervjuar henne för den här artikeln. Bedömning av individer mot standarden är alltid en fråga om tolkning, och med tiden har de extremare dragen normaliserats.
Vi vet att vi har gått för långt i en del raser, och nu måste vi ändra riktning, säger hon.
De senaste åren har något sakta börjat ske: År 2023 förbjöd Norge genom domstolsbeslut aveln av cavalier king charles spaniel, och samma år blev det förbjudet både att äga och att föda upp en rad plattnosade raser i Nederländerna.
I Storbritannien införde man i fjol ett frivilligt test med tio hälsomarkörer för frisk avel, där extrema drag beivras.
I april i år godkände Europaparlamentet en ny förordning som bland annat ska begränsa avel av hundar och katter med extrema drag, och här hemma i Finland strävar både ett medborgarinitiativ och Jord- och skogsbruksministeriet efter samma sak.
Starkt rotad i nationell identitet
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, och bestörtningen kommer både från vanliga hundägare, från uppfödare och från organisationer som den internationella kennelorganisationen FCI.
FCI:s ordförande har kritiserat både det norska förbudet och den nederländska lagstiftningen för att bestraffa ansvarsfull avel och gynna oregistrerade uppfödare och valpfabriker. De betonar rasernas status som utrotningshotade, nationella kulturarv och avfärdar raskorsningsprojekt som ”ett fusk med hundratals år av historia”.
I sociala medier har EU:s förordning kallats för ”ett planerat folkmord på rashundar i Europa”, och i Storbritannien kallades det frivilliga hälsotestet för ”en attack mot brittiska värderingar och kultur”. Missvisande medierapportering som talar om 67 raser som kan komma att förbjudas i Storbritannien, har eldat på kritiken.
Rashunden har ett starkt symbolvärde, både för individen och till exempel i skapandet av en nationell identitet. Många länder har egna nationalraser – till exempel den finska spetsen, som är en av fem finländska ursprungsraser som Kennelklubben har i uppdrag att särskilt värna om.
– Här finns många helt mänskliga faktorer som inverkar: dels den nationella identiteten, men också att det handlar om människors hobby eller att många har satsat årtionden på rasen, både genom uppfödning och utställningar, säger Ate Tervonen.
Är man emotionellt investerad i en ras eller hundverksamhet kan det vara svårt att ta till sig att det man satsat på kan vara problematiskt, även om det finns veterinärmedicinsk fakta att tillgå.
Tervonen nämner reaktionerna på Nederländernas förbud mot trubbnosiga raser från FCI och den franska rasklubben för fransk bulldogg som exempel:
– I deras ställningstagande konstaterade de att man inte kan göra så här, att det strider mot den franska bulldoggens rasstandard att ha minimikrav på nosens längd. Det skvallrar om att man tycker att nationell lag borde böja sig för kulturellt skapade rasstandarder. Tydligen borde hundarnas hälsa och välmående också göra det.
Hur hamnade vi här? Hur blev rashunden så självklar att inte ens tydligt påvisbara hälsorisker kan föras fram utan att en del slår ifrån sig?
Att försöka att främja hälsan framom att bevara ett utseende betraktas som ett hot mot nationella kulturarv? Att ifrågasättandet av en människoskapad standard kallas för folkmord?
All kultur har en tendens att naturaliseras, påpekar Tervonen: ett kulturellt fenomen blir så djupt integrerat i oss och i samhället att det börjar te sig naturligt, självklart. Sådana kulturella fenomen är ofta väldigt starka och det krävs stor ansträngning för att utmana den synen, och börja se fenomenet för vad det är: en social konstruktion.
Så har det skett med relationen mellan hund och människa. Med uttryck som ”människans bästa vän” framställs relationen som naturgiven och friktionsfri. Det döljer under sig allt det arbete som faktiskt krävs när hund och människa lever tillsammans – och hur aktivt människan genom historien har format hunden till det djur den är i dag, med människans snarare än hundens behov i fokus.
Utan människan är hunden ingenting, konstaterar Tervonen. Oavsett om den lever som husdjur i en västerländsk familj eller på en soptipp i en mexikansk stad, så är den beroende av oss.
Det är hundens centrala definierande drag: relationen till människan.