Poesi läses i dag av fler unga än på länge. Genren har genom korta textinlägg och personliga uppläsningar på sociala medier fått ett nytt liv, vilket har gjort lyriken mer tillgänglig för en yngre publik.
Den svenska poeten Olivia Sundberg är en av dem som lyckats nå ut brett. Vid bara 26 års ålder är hon en av få poeter i Sverige som kan leva på sin konst.
Sundberg släppte nyligen sin tredje diktsamling Rosenjord som recenserades bland annat i Dagens Nyheter, där skribenten anser att dikterna passar bäst på Tiktok.
I texten ställs även frågan: vad är det som gör en dikt? Är det radbrytningarna som är kännetecknet, eller förmågan att förvandla språket?
Vi ringde upp Sundberg för att höra vad hon själv tycker.
När Olivia Sundberg reflekterar över poesins form och kvalitetsmarkörer, landar hon i att det sanna väger tyngst. Enligt henne är det just ärligheten och närvaron i texten som avgör en dikts kvalitet.
– Att kunna relatera och se sig själv på andra platser genom texten är enligt mig det största som finns. Jag tror väldigt mycket på att vi alla är samma i grunden, att bottnen i dig är bottnen i mig. Det låter banalt och enkelt, men jag tror mycket på det enkla.
Har poesin en åldersgräns?
I diktsamlingen Rosenjord utforskar Sundberg teman som saknad, sorg och barndom. Hon betraktar poesin som ett tidlöst rum som hon alltid kan återvända till.
– Skrivandet är mitt tryggaste rum och att låta känslorna ta form där är nödvändigt. Trots att mycket har hänt i mitt liv och grundförutsättningarna har förändrats, så är jag fortfarande jag i textens rum.
I boken tar Sundberg hjälp av naturen för att försöka greppa tidens gång, samtidigt som den blir en väg att bearbeta saknaden och sorgen efter sin pappas bortgång.
– Tiden kan vara skrämmande och svår att greppa, men naturen gör den konkret genom sin enkla närvaro. Naturen i sig är djupt poetisk, den visar tydligt hur tiden för oss framåt, precis som i Karin Boyes ord om att det gör ont när knoppar brister.
Trots poesins nya framgångar har den digitala formen mött kritik. Vissa kritiker menar att lyriken blivit för förenklad, för personlig eller rentav irrelevant i ett traditionellt litterärt sammanhang. Sundberg ser dock variationen som en styrka, att poesin kan se olika ut är just det som gör den tillgänglig för fler.
– Poesin har uppenbarligen ingen åldersgräns. Många är intresserade av att skriva och läsa poesi, och det betyder särskilt mycket när unga säger att de inte läst så mycket innan men att mina böcker fått dem att börja.
Sundberg menar att skapandet alltid bör komma före rådande normer och att konsten måste få födas ur det egna jaget. För henne är frågan om vad som anses vara ”bra” eller ”dåligt” underordnad det faktiska mötet mellan poeten och läsaren. Det är i det mötet som poesins verkliga värde uppstår.
– Att utgå från en färdig form i skrivande krockar med vad poesin har gett mig. Om jag skulle behöva tänka på att texten ska vara på ett särskilt sätt, skulle det ta bort mycket av den magi som är själva språngbrädan för att det ska bli äkta.
Till de som är intresserade av att närma sig poesi och läsande tipsar Sundberg om poeten Hanna Rajs och författaren Valérie Perrin. Rajs har bland annat skrivit diktsamlingen Samma, mamma och Perrin ligger bakom storsäljande romaner som Färskt vatten till blommorna och Glömda på söndagen.
Utöver den senaste diktsamlingen har Sundberg även gett ut böckerna Tiden förändrar (2019) och I mitt rosa rum (2023).