Plötsligt var inte Finlands utbildning bäst i världen: Vad ska vi göra?

Pisa-resultaten har sakta men säkert dalat de senaste 20 åren. Skillnaderna mellan pojkars och flickors kunskapsnivåer har ökat. Detsamma gäller skillnaderna mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund.

På 90-talet hörde den finländska befolkningen till den mest högutbildade i hela världen. I dag stampar utbildningsnivån på stället i Finland.

Nu behöver utbildningen i Finland ses över i grunden.

Det här menar Anita Lehikoinen, Oskari Nokso-Koivisto och Vesa Vihriälä i en rapport för Jubileumsfonden för Finlands självständighet, Sitra.

Öppna bildvisare

I rapporten konstateras det krasst att det finska utbildningssystemet inte längre producerar tillräcklig kompetens för att förnya det finländska samhället eller ekonomin.

Fritjof Sahlström, professor i pedagogik vid Helsingfors universitet, håller med om att allting inte är som det ska inom grundutbildningen.

Helt så dystert ser han ändå inte på situationen.

– Det är ett ganska instrumentellt perspektiv. I rapporten ser man utbildningen som ett sätt att skapa välstånd och ekonomisk utveckling, inte något med ett värde i sig. Det tycker jag man borde reflektera över, säger Sahlström.

Öppna bildvisare

Vitsorden är samma men kunskapsnivån sjunker

Enligt Sitras rapport borde Finland ruska om utbildningssystemet, och minska på den autonomi som idag finns.

Orsaken till detta är de försämrade inlärningsresultaten.

Under de senaste 20 åren har medeltalet för betygen i grundskolan legat på samma nivå. Samtidigt visar internationella mätningar att kunskapsnivån sjunkit.

År 2000 var finska elevers grundkunskaper i matematik i världsklass. Sedan dess har nivån sjunkit drastiskt. Tappet motsvarar idag två läsår värt av undervisning.

Fritjof Sahlström menar att det kan låta lockande att låta lärare arbeta mot tydliga och mätbara mål.

Samtidigt säger han att man måste föra en diskussion kring om det är rätt väg att gå.

– Det är en ganska annorlunda lärare man får. Då kan vi inte tala om en självständig professionell aktör som har både friheten och ansvaret att bedöma elevernas lärande.

Enligt Sahlström skulle Finland i så fall närma sig den svenska utbildningsmodellen. Han varnar för att det finns forskare som oroar sig över konsekvenserna.

– Läraren skulle bli en sorts förverkligandets ingenjör, där man arbetar mot uppställda mål och gör det man är ålagd att göra. Finlands system bygger på förtroende och aktörskap. Man måste vara försiktig om man vill ändra det, säger Sahlström.

Öppna bildvisare

Vet vi hur resurserna fördelas?

Enligt Sitra behöver Finland bli bättre på att generera data om utbildningen, detta för att kunna reda ut orsak och verkan samt säkerställa att olika insatser ger önskat resultat.

– Mer kunskap är alltid välkommet, men det här är nog en punkt där jag inte är helt överens med rapporten. Flera instanser har under en lång tid gjort ett gediget arbete med att följa upp inlärningsresultaten, argumenterar däremot Sahlström.

Enligt Sahlström har Finland ganska små skillnader mellan skolor, och därför är det inte nödvändigt att undersöka varje skola.

Det går att bilda sig en uppfattning om utvecklingen även med mindre sampel.

– Uppfattningen om att Finland skulle sakna en databaserad bild av undervisningen tycker jag att borde nyanseras lite, anser Sahlström.

Öppna bildvisare

Den samhälleliga tilltron till utbildningen har fått sig en törn

Ett argument som Sitra lyfter fram till förmån för ett mer enhetligt system är att resultaten så småningom började dala efter att utbildningssystemet decentraliserades på 1990-talet.

Enligt Fritjof Sahlström kan detta vara en del av sanningen, men inte hela.

Han menar att det inte bara är strukturen som förändrats: detsamma gäller synen på utbildning.

Finland kännetecknades under efterkrigstiden fram till 1990-talet av en enorm tilltro till utbildningens förmåga att lyfta och förändra samhället.

– Den tilltron baserade sig inte egentligen på utvärderingar och resultat. Istället handlade det mycket om en grundsyn där alla ska ha samma möjligheter att fullgöra sin potential, säger Sahlström.

Enligt Sahlström kom det här av sig under den ekonomiska krisen som Finland tampades med under 90-talet.

– Jag tror att en viktig förklaring till att man ser en så negativ resultatförändring handlar om att den breda samhälleliga tilltron till utbildningen fick sig en törn då, som vi inte återhämtat oss från. Före det hette det att utbildningen fick kosta vad det kosta vill.