När Karlebybon Jonna Heinola ska besöka sin dotter tar det över sex timmar att köra dit. Jenny Heinola, 23 år, var tvungen att flytta till Pargas i oktober.
Hon fick inte bo kvar i det förra boendet i Karleby, eftersom det saknades resurser. Jenny Heinola kan vara utåtagerande, därför måste det finnas tillräckligt med personal dygnet runt.
Att åka ner till Pargas tar en hel dag, och kräver planering och ledigt från jobbet. Familjen hälsar på med ungefär två månaders mellanrum.
– Det är jobbigt. Vi håller närmast kontakt med telefon, skickar meddelanden och ringer, säger mamma Jonna Heinola.
Tre månader har blivit över sju månader
Platsen i Pargas var tänkt som en tillfällig lösning i tre månader för att kartlägga hur mycket hjälp Jenny Heinola behöver i framtiden.
Mellersta Österbottens välfärdsområde förlängde ändå perioden med över sju månader.
Jenny Heinola saknar sin familj och framför allt sitt fotbollslag GBK Tigers.
– Det är som ett andra hem till mig, och alla spelare och tränarteamet är guldkorn, säger hon.
Hon är inte längre med i laget, eftersom hon bor på en annan ort.
Helsingfors skickar också klienter långt bort
Svenska Yle har tidigare rapporterat om boendeproblem i Västra Nylands välfärdsområde där flera personer med intellektuell funktionsnedsättning väntat i flera år på att få flytta hemifrån.
Det visar sig att liknande problem finns i hela svenskspråkiga Finland.
Svenska Yle har bland annat varit i kontakt med en Helsingforsmamma vars dotter tvingades flytta flera hundra kilometer hemifrån till ett finskspråkigt boende.
Mamman är anonym, eftersom det handlar om känsliga uppgifter om hennes dotter. Vi har tagit del av meddelanden som bekräftar mammans uttalanden.
Hon är förbluffad över att huvudstaden inte kan erbjuda lämplig service på svenska för hennes dotter.
– Hon är isolerad från sin familj, sina vänner och hela sitt nätverk, och är tvungen att prata dålig engelska eftersom ingen i personalen kan svenska, säger mamman.
Sanna Rautalammi, direktör för Helsingfors handikappservice, konstaterar att det inte finns lediga platser vid stadens egna boenden för tillfället.
Hon vill inte uttala sig om enskilda fall, men medger att utbudet inte alltid möter klientens behov. Därför måste staden ibland söka platser även utanför Nyland eller södra Finland.
– När det gäller särskilt krävande boendeservice med vård dygnet runt är utbudet otillräckligt i Helsingfors och närområdena. Det är därifrån trycket kommer, och det kan ta tid att hitta de här platserna för både svensk- och finskspråkiga.
Enligt Rautalammi är målet att alltid erbjuda service på klientens modersmål, men situationen är utmanande om det inte finns tillgängliga platser som motsvarar klientens behov.
– Om tjänsterna inte finns tillgängliga på svenska, är vi tvungna att välja finskspråkiga tjänster.
Rautalammi anser ändå att Helsingfors klarar av att möta de flesta personers behov.
Det finns planer på att bygga tvåspråkiga enheter, varav en ska stå klar 2027 och vara avsedd för personer med stora behov av stöd.
FDUV: Ett stort mörkertal
Svenska Yles kartläggning visar att Västra Nylands välfärdsområde har flest svenskspråkiga i kö, tio personer. I övriga områden är det bara några eller inga alls.
Det här är ändå inte hela sanningen, uppger intresseorganisationen för personer med intellektuell funktionsnedsättning, FDUV.
– Det finns stora skillnader i hur välfärdsområdena och hur familjerna själva upplever kösituationen till boendeplatser, säger verksamhetsledare Annette Tallberg-Haahtela.
Hon säger att processerna är så otydliga att vissa familjer själva inte vet om de är i kö.
Om en förälder inte känner till vad välfärdsområdena erbjuder är tröskeln hög att skicka in en ansökan.
Många är också oroliga för att skicka in ansökningar eftersom de är rädda att i likhet med Jenny Heinola placeras långt från sina hem.
– Om det inte finns ett tillgängligt svenskspråkigt alternativ i närheten är det nog många som bara håller ut och väntar på att det ska bli en ändring, säger Tallberg-Haahtela.
Otydligt för anhöriga
FDUV får ofta frågor om boendeplatser, både från unga som ska flytta hemifrån, men även från familjer där personer som är mellan 30 och 50 år fortfarande bor hemma hos sina föräldrar.
Tallberg-Haahtela säger att problemen syns framför allt i Nyland och Österbotten, och att flera personer väntat på boende redan innan välfärdsområdena tog över ansvaret från Kårkulla samkommun.
Hon anser att hela processen kring att flytta hemifrån brister.
– Det behövs planering kring boende. Man måste involvera de berörda och deras anhöriga i ett tidigt skede. Det räcker inte med att vänta på en ansökan.
Tallberg-Haahtela betonar också vikten av boendeträning och tillräckliga resurser.
Uleåborg nästa?
Någon återkomst till fotbollslaget GBK Tigers verkar inte bli av för Karlebybon Jenny Heinola. Mellersta Österbottens välfärdsområde har erbjudit henne ett boende i Uleåborg, tre timmars bilväg från Karleby.
Det är närmare än Pargas, men fortfarande långt bort.
Det är svårt att hitta boendeplatser för svenskspråkiga med särskilt krävande stödbehov, säger Sari Valkama, serviceområdeschef i Mellersta Österbottens välfärdsområde. Det innebär att en del måste flytta från sin hemort, ibland även till ett annat välfärdsområde.
– Större orter har ofta bättre förutsättningar att erbjuda specialiserade tjänster, säger hon.
En flytt till Uleåborg innebär att Jenny Heinola åter tvingas klara sig utan släkt och vänner.
– Om hon bodde närmare skulle vi kunna hjälpa henne och ta med henne på olika evenemang. I Uleåborg är hon fortfarande ensam, säger Jonna Heinola.
Hon är besviken på att det inte gått att ordna ett boende med tillräckliga resurser närmare Karleby
– Det är fel. Det borde finnas olika typer av boende i varje välfärdsområde så att personer med intellektuell funktionsnedsättning kan bo nära sina hem.
Vad vill du att vi ska granska? Tipsa oss.