På konstmuseet Chappe bjuder Erika Adamsson och Katja Syrjä oss in till den lilla stugan på Klovharun långt ute i skärgården. De har tillsammans besökt ön som i dag är ett konstnärsresidens.
Temat känns aktuellt då mumintrollen i fjol firade 80-årsjubileum och har fått mycket uppmärksamhet runt om i världen. På Chappe syns inga mumintroll, däremot får vi se målningar gjorda av Tove Jansson och grafik av Tuulikki Pietilä bland Adamssons och Syrjäs verk.
Tove Janssons målning Stormande hav har en central plats på andra våningen i Chappe och känns som ett nav som samlar ihop de olika trådarna i helheten. Uttrycket i målningen syns i Erika Adamssons konst, medan den röda färgen Jansson använt inspirerat Katja Syrjä att leta efter samma färg i vattenpölarna på Klovharun.
Erika Adamssons oljemålningar har mycket gemensamt med Tove Janssons konst. Det är en form av modern realism som kännetecknas av breda penseldrag och mustiga färger.
Adamsson målar med oljefärger på aluminium och metallytan ger målningarna ett flyt och en lätthet. Hon använder fotografier som förlaga, både sådana hon tagit själv och gamla bilder på Tove Jansson och Tuulikki Pietilä på Klovharun.
Att Adamsson använt foton syns i målningarnas täta komposition. Kameran ser verkligheten på ett annat sätt än det mänskliga ögat vilket påverkar perspektivet och ljuset i målningarna.
Jag tycker det är intressant att Erika Adamson i så många målningar fokuserat på interiörer trots att vi befinner oss på ett vindpinat skär långt ute till havs. Det finns en intim känsla i hennes målningar av Tuulikki och Tove i stugan, som att vi får se en bit av deras vardag.
Jag tycker också om verket Dansen på ön. Ett foto i verklig storlek visar en av väggarna i stugan, och små målningar av dansande människor hänger på väggen som en samling släktporträtt.
Katja Syrjä är grafiker vars huvudsakliga metod är stenlitografi, men på utställningen ser vi också papper hon har gjort av alger och tre stora ljusbord där hon presenterar sina efterforskningar i naturen på Klovharun.
Vi går tillbaka till Tove Janssons målning Stormande hav som jag nämnde i början. Katja Syrjä har fascinerats av färgerna i målningen: rött, vitt, svart och åskblått.
På Klovharun har Syrjä samarbetat med marinbiologer och undersökt röda alger i vattenpussarna. Hon har gjort en stor litografi med runda röda bollar i pompejanskt rött. Den hänger på sätt och vis bakom Janssons målning, i följande rum, så man kan se dem båda i samma vy.
Syrjä använder pigment hon finner i naturen, det kan vara allt från sten och jordfärger till växtfärger. Det ger hennes grafik ett mjukt uttryck, de milda men starka färgerna känns helande.
Bredvid Katja Syrjäs konst får vi också se Tuulikki Pietiläs grafik, svartvita naturmotiv i litet format. Pietilä förtjänar att få mer uppmärksamhet, och jag hoppas besökarna stannar upp vid de små naturmotiven.
Om naturvetenskaperna fanns med på ett hörn i Katja Syrjäs konst så tar vetenskaperna huvudrollen i Chappes andra nya utställning. I första våningen och källaren tar Christopher B. Jackson med oss på en resa i hans eget dna.
Schweizisk-brittiska Christopher B. Jackson är förutom konstnär också forskare inom molekylärbiolog. Utställningen är ett prima exempel på vilken kraft det finns i att ha två yrken. Han använder sina kunskaper inom naturvetenskap som material inom bildkonsten.
Det finns en lekfullhet och upptäckarglädje i Jacksons konst. Vad som ser ut som stora abstrakta målningar på väggen är i själva verket foton tagna med mikroskop. En inblick i verklighetens små detaljer som vi inte kan se med blotta ögat.
Christopher B. Jackson ställer också ut celler från sin egen kropp och sitt eget dna. Han tar bokstavligen en bit av verkligheten och ställer ut den i museet.
Vackrast är kristallerna som växer i värmelådor. Vad som ser ut som en silverglänsande målning är i själva verket en kemikalieblandning där kristaller växer och utvecklas.
Jag tror att Tove Janssons namn kommer att fungera som ett dragplåster för Chappe i sommar. Som konstmuseum balanserar Chappe mellan att försöka locka den stora massan och att hålla en hög konstnärlig nivå. I sommarens utställningar tycker jag att Chappe har lyckats med den här balansgången.
