Damlejonanalysen: Så här svårt har det sällan varit att göra mål – nu måste spelarna fatta modigare beslut

Damlejonen spelade 15 perioder OS-hockey och gick mållösa ur 14 av dem. Logiskt? Nej. Godkänt? Inte det heller, skriver Yle Sportens Mattias Simonsen.

Damlejonen efter förlust mot Schweiz.
Besvikelsen var total i Damlejonlägret efter slutsummern. Bild: Lehtikuva
Mattias Simonsen.
Mattias SimonsenOS-kommentator

För att vinna en match i vilken som helst bollsport så måste man göra mål. Svårare än så är det inte.

Det spelar ingen roll hur mycket man för matchen, hur många lägen man skapar, om man inte får in pucken i ishockey.

Det fick Damlejonen minsann erfara i sin kvartsfinal mot Schweiz.

Spelet såg bra ut. Det gjorde det verkligen. Helt som mot Tjeckien i gruppspelet klarade Finland av att föra spelet, få in puckar till hyfsade lägen, men avsluten fungerade inte alls för Damlejonen.

Tränarna efterlyste mer ”ilska”, mer ”jävlaranamma” i tagen. Spelarna efterlyste allt från rätlinjigare anfall till mer tålamod med skotten.

Och ärligt talat har de väl alla rätt? Det finns lika många sätt att göra mål som det finns sätt att ta skott. Och om ens ett hade gått in under ordinarie matchtid mot Schweiz skulle vi inte ens behöva ta den här diskussionen.

Från noro till fiasko

OS började på ett uselt sätt för Damlejonen. Noroviruset däckade nästan ett dussin spelare, många isolerades bara för säkerhets skull.

Det ledde till att premiären mot Kanada flyttades. Och då Finland sen kunde inleda turneringen mot USA såg man klart och tydligt att det här inte var ett lag som var i 100-procentigt skick.

Förlusten mot guldfavoriterna var ändå budgeterad – förlusten mot Tjeckien var oroväckande. Med facit på hand såg vi redan i den 0-2-matchen att Damlejonen kunde ha tendensen att stressa med avsluten i Milano.

Men det glömdes bort efter 3-1-segern över Schweiz i gruppen. Men många valde också garanterat att blunda för faktumet att Schweiz i den matchen hade en tung match i kroppen medan Damlejonen hade fått vila.

Plus att en av deras två världsstjärnor, lagkaptenen Lara Stalder, skadade sig under uppvärmningen och inte kunde spela.

En till nollmålsinsats mot Kanada, en till i kvarten – och nu står vi här och undrar hur förbannat svårt det riktigt kan vara för hockeyproffs att få in pucken.

Skyll inte på tränaren utan spelarna

Experimentet ”Tero Lehterä” är svårt att betygsätta. Lehterä plockades in uttryckligen för att coacha ett OS-lag med en stomme som kände varandra från förr.

Han lät också spelarna komma med önskemål på hur de skulle spela. Det skulle vara högre fart, mer intensitet och helt enkelt aggressivare hockey.

Sagt och gjort. I gruppspelsmatchen mot Kanada fick jag helt ärligt känslan att Damlejonen en bra dag kan slå de regerande OS-mästarna. Och efter Sveriges seger över Tjeckien hade Kanada stått för motståndet i semin.

Tero Lehterä i bild.
Tero Lehterä lyckades inte leda Damlejonen till medalj. Bild: LEHTIKUVA / EMMI KORHONEN

Om Finland bara gått dit.

Men en förbundskaptens roll i en sådan här turnering – speciellt med Lehteräs förutsättningar – är att ge spelarna möjligheten att vinna med ett spelsystem och matchcoachningen. Det gjorde han.

En förbundskapten kan däremot inte lära spelarna att skjuta och spela kyligt på några veckor. Det jobbet görs i klubblaget.

Mot PWHL

I Nordamerikansk media lyfts Tjeckien nu konsekvent upp som det tredje bästa damhockeylandslaget i världen, helt enkelt av den anledningen att de har så pass många spelare i PWHL som de har. Åtta, för att vara exakt.

Finland? Fyra. Men klart fler borde spela i toppligan.

Helt som Lehterä också sa är ett PWHL-jobb inte mer än en status om du inte kan ”walk the walk”, men faktum är samtidigt att Susanna Tapani och Ronja Savolainen utvecklats till världsspelare där.

Att sen inför turneringen få höra att Petra Nieminen stannat i Sverige uttryckligen för att förbereda sig för OS är bara märkligt. Nieminen som enligt alla konstens regler skulle vara en toppforward i toppligan valde alltså själv att hämma sin utveckling.

Och hon är inte ensam.

Besvikelse hos Damlejonen.
Julia Schalin och gänget fick inte alls igång målskyttet. Bild: Emmi Korhonen / Lehtikuva

Noora Tulus flyttade hem efter en jobbig säsong i New York Sirens. Elisa Holopainens flytt ens till Sverige – där hon nu dominerar – dröjde på tok för länge.

Många finska spelare väljer nu att flytta till universitetsserien NCAA istället för att stanna i SDHL – och det är en bra inkörsport till den nordamerikanska hockeyn – men ännu fler måste våga ta steget över Atlanten.

Hittills har det varit en tuff kamp om speltid i ligan, sex lag blev åtta förra sommaren, men nu ryktas hela fyra (!) nya lag planeras in då ligan utvidgas.

Det innebär i klarspråk att hela OS-landslaget kunde flytta till PWHL om intresset och modet bara finns. Och det finns det åtminstone hos Viivi Vainikka, som också hörde till spelarna som nu under OS sa att en flytt till ligan finns på kartan nästa sommar.

Vill man slå de bästa ska man spela med de bästa. Svårare än så är det inte.

Och världens bästa ishockeyspelande damer finns i USA och Kanada.

Mattias Simonsen är sportredaktör som också refererade Damlejonens OS-brons i Peking för fyra år sedan efter en lika usel start på turneringen.