Teatergruppen Nya Rampen har fått ett eget utrymme och jag är den första utomstående personen att besöka det.
Det är aningen krångligt att hitta fram, och jag får klättra över en och en annan snöhög innan jag ser en viftande Rasmus Slätis vid ett dagis intill Mannerheimvägen i Helsingfors.
Jag välkomnas in i en lokal med flera rum, Jakob Öhrman visar mig den cirka tjugo kvadratmeter stora ”salongen” med karakteristiska röda stolar.
– Jag har hämtat stolarna från den gamla bion i Karis när den skulle renoveras, visst är de fina? säger Öhrman lite stolt.
Han är initiativtagaren till föreställningsserien Centralparken 2114 som vi kommer att prata mera om senare.
Nya Rampen har de senaste åren varit utspridda i flera verk på olika håll i både Finland och Berlin. Men det är en stund sedan kärngruppen, Slätis, Öhrman och Elmer Bäck var samlade i samma projekt.
Det är också första gången som de har ett alldeles eget utrymme att experimentera i.
Från amatörer till teaterns rockstjärnor
Allt började egentligen före Teaterhögskolan när skådespelaren Seija Metsärinne samlade ihop ett gäng unga amatörer som ville göra teater.
Nya Rampens första föreställning blev Hamlet som sattes upp på Kabelfabriken år 1999.
Sedan dess har de gjort otaliga föreställningar och dessutom två uppsättningar till av Hamlet. Men det var efter studierna på Teaterhögskolan som deras grupp tog form mot det mer experimentella.
Via skolan träffade de den svenska videokonstnären Markus Öhrn och skådespelaren Anders Carlsson. Öhrn var den som presenterade kameran till dem som de senare använt i flera produktioner.
– De presenterade en ny värld för oss. Jag minns att vi var på Konstfack i Stockholm och såg konstfilm och jag kommer ihåg att någonting nytt öppnade sig för oss, berättar Elmer Bäck.
Ett spektakel av ett spektakel
Det var kring 2011 som Nya Rampens karriär tog en ordentlig fart. De gjorde föreställningen Conte d’amour tillsammans med Öhrn och Carlsson som då bodde i Malmö. Slumpmässigt bestämde de sig för att repetera i en lokal i Berlin där de sedan fick lov att spela fem föreställningar.
Conte d’amour baserade sig på fallet Fritzl som uppdagades i Österrike år 2007. Josef Fritzl höll sin dotter instängd i en källare och gjorde henne gravid. Fallet skakade Europa och blev ett enormt mediespektakel.
– Föreställningen behandlar romantisk kärlek och hur ett behov av att äga en partner egentligen är någonting som vi alla kan relatera till. Det kanske är ett imperativ också i romantisk kärlek. Att man ska vilja äga och att få äga sitt kärleksobjekt, förklarar Rasmus Slätis.
Via kontakter kom en tysk agent och tittade på föreställningen och bjöd in dem till den prestigefyllda tyska festivalen Impulse. Det slutade med att föreställningen vann huvudpriset.
Jag minns att ni var lite som teaterns rockstars på den tiden, var det så?
– Det fanns ganska många teaterns rockstars i Berlin på den tiden (skratt). På ett sätt var vi nog det; vi fick spela på jättestora festivaler, vi var på turné konstant och hängde ihop som ett rockband och levde det livet. Så nu kan man säga att det var lite rock 'n' roll, berättar Jakob Öhrman.
I samband med vinsten flyttade hela gruppen till Berlin. Det var billigare att bo och repetera där och det var en samlingsplats för många nordiska konstnärer på den tiden.
– Det roliga var ju det att vi hade ju varit i Berlin förut och blivit kära i tysk teater och den estetiken som fanns. Vi trodde ju att vi gjorde tysk teater men tyskarna sa att ”det här är inte tysk teater. Det här är något helt nytt”. Vi kom ju faktiskt att skapa någonting som ingen hade sett tidigare.
Mannerheimvägen 93
Vi sitter alltså i Nya Rampens salong med 20 platser. Om några dagar ska första delen av deras Centralparksserie möta sin lilla publik.
Förutom att de alla har en personlig relation till Centralparken så undrar jag vad som är planen med projektet och det nya utrymmet.
– Det som känns roligt är att vi nu kan jobba mer intuitivt. Jag vill komma tillbaka till känslan av att vara ett band. Musik skapar man ju tillsammans och vi har spelat så länge ihop att spelsättet skapas intuitivt. Vi vill att scenkonsten ska få leva och att det här rummet ska få vara ett levande rum, konstaterar Elmer Bäck.
Nya Rampen börjar repetera. Bäck klär på sig en Alien-kostym, en kvarleva från en av Öhrmans tidigare uppsättningar. Han fattar en mikrofon och börjar sjunga.
Innan jag smyger ur rycker Öhrman tag i mig och frågar om de får använda intervjumaterialet jag nyss gjorde i föreställningen som har premiär tre dagar senare.
Fotnot
När jag sedan bevittnar föreställningen the Birth den sjunde februari så inleder intervjuspåret föreställningen. Skådespelarna befinner sig i rummet bredvid med en kamera som livestreamas till salongen. Vi hör hur de i intervjun pratar om äkthet på teaterscenen och att de brukar använda riktig mat och rikligt med teaterblod. Samtidigt trycker Öhrman i sig pizza efter pizza tills han blir spyfärdig medan Bäck tittar menande in i kameran. Det används rikligt med teaterblod.