På torsdagar samlas djuren vid dammen hemma hos Gretel Groda för att umgås och berätta historier för varandra. Den här torsdagen kretsar dock historierna enbart kring en märklig kappsäck som har hamnat utanför Gretels grind. Den är stor, brun och har en massa klistermärken från olika håll i världen. Vad är det för en kappsäck? Varför har den hamnat där och vad finns det i den?
Alla djur som stiger in hos Gretel Groda har sina egna tankar kring kappsäcken. Simeon Citronfjäril tror att den är full med daggdroppar. Hugo Husmus tror att kappsäcken tillhör Musriddaren som har dansat svärddans tills ondskan har besegrats för all framtid.
Vems är kappsäcken? Vad tror du att det finns i den? Om du hade haft en egen kappsäck, vad hade du lagt i den?
Knappt hinner Hugo avsluta sin berättelse innan Bertha Bäver kommer in och konstaterar att kappsäcken skulle kunna rymma alla delar till den Perfekta kojan, och vips har hon ritat upp en detaljerad plan över det perfekta kojbygget. När Snille Snigel kommer in tar det så länge för henne att glida fram till bordet, att Gretel hinner diska, torka, baka en jordgubbstårta samt vila en stund.
Snart berättar även Snille sin kappsäckshistoria om punksångaren Slemmy Killsyster. Men var finns Anita Ankas berättelse?
Kappsäcken som dramaturgiskt ankare
Författaren Sanna Sofia Vuori har i flera omgångar visat prov på sin skaparglädje genom bilderböcker som Grävling borta (2020), Lejon kommer (2022), Skyll på Lejon (2024) samt kapitelboken Kaplamak – en cirkussommar (2025).
I den här boken har hon kombinerat Kaplamaks lekfulla magi med bilderböckernas värme och genuinitet, och snillrikt gjort kappsäcken till ett dramaturgiskt ankare.
Varje djur har sin egen personliga berättelse om kappsäcken, samtidigt som frågan kastas tillbaka till läsaren: Vems är kappsäcken? Vad tror du att det finns i den? Om du hade haft en egen kappsäck, vad hade du lagt i den?
Det här är Vuoris och illustratören Silja-Maria Wihersaaris första samarbete, och resultatet ter sig som om text och bild hade vuxit fram ur samma föreställningsvärld. Wihersaari gestaltar varje djur och varje berättelse med stor omsorg, och växlar ledigt mellan olika stämningar: från hemtrevlig köksbjudning till rockkonsert med sniglar och fästingar.
Genom att kombinera mjuka pasteller med starkare färgaccenter, skapar hon en harmonisk och levande bildvärld. Överlag präglas illustrationerna av en varm, hemtrevlig estetik som direkt förankrar berättelsen i en trygg, gammaldags miljö där enhörningar får springa och den mysiga trädgårdsbelysningen glimma i skymningen.
När boken närmar sig slutet, knackar Gretel i sitt glas och meddelar att det är dags att öppna den märkvärdiga kappsäcken – det är trots allt hennes födelsedag. Allting finns där: Daggdroppar, byggmaterial, ett svärd, musikinstrument samt tårtljus till jordgubbstårtan. ”Ni gav mig den bästa presenten. Ni gav mig era berättelser”, säger Gretel symboliskt. Snart är trädgården full av glitter, melodier, svärddans och bäverns rytmiska hamrande.
När Anita Anka till sist vaggar fram till kappsäcken hittar hon en anteckningsbok och en penna. Gretel menar att ankan kan skriva ner det hon vill minnas – kanske rentav en berättelse om den märkvärdiga kappsäcken. I den stunden förvandlas Anita från åhörare till skapare, och blir själv den som för berättelsen vidare. Strax därefter knackar det på grinden och läsarna bjuds in, som om också de hörde till sällskapet.
På så sätt suddar Vuori ut de sista gränserna mellan fantasi och verklighet och låter läsaren kliva rätt in i boken. För visst är det som Gretel säger: Utan läsare hade djuren i boken inte funnits.
Boken har också satts upp som teaterföreställning för dagisåldern och turnerar som kappsäcksteater med Sagateater.