De stiger upp varje morgon och går till jobbet, hon är sjuksköterska och han säljer bilar. Långa skift är djävulska och hon försöker ignorera nyheterna.
De första raderna på americanasångaren Lucinda Williams färska album World’s Gone Wrong dryper av ett Amerika som Bruce Springsteen, Emmylou Harris, Bob Dylan och många andra artister besjungit under årens lopp.
De vanliga hårt arbetande amerikanerna; anständiga människor som harvar på i ett system som sviker.
Det är ofta samma amerikan som, lockade av ett America first-tänk, röstade Donald Trump till Vita huset, något som paradoxalt nog har satt den amerikanska demokratins institutioner på prov.
Gitarrerna ekar och Lucinda Williams manar på: Come on Baby, We gotta be strong, Dark days are getting long.
Känslan glöder som i bilder från hur folk fyller gatorna i Minneapolis: det räcker nu.
Albumet landar i ett sammanhang där två amerikaner dödats av migrationsmyndigheten ICE.
På albumets andra spår fortsätter Williams: There is a darkness to these days, Evil has come to play, You can feel it everywhere.
En nästan synsk känsla vilar över hennes album och i synnerhet det politiska språket på det är ovanligt rakt. Referenser till presidentens deals lämnar inget åt fantasin och den här typen av berättande förefaller rätt ovanligt i musiken i dag.
Betyder det att musiken i regel har blivit mindre politisk?
60-talets politiska schabloner
Bob Dylan kallades för sin generations röst och var den ledande artisten i den politiska folkmusikaliska rörelse som fortfarande är en sinnebild för hur musik och medborgaraktivism flätades samman på 1960-talet.
Trots sin motvilja att tillhöra en generation så förblir hans mångsidiga berättande, metaforiska språk, lite kraxiga uttryck, munspelet och det rätt enkla gitarrspelet en stark ledtråd till 60-talets sound.
Detsamma gäller Joan Baez, vars orubbligt klara röst sjöng We Shall Overcome som förenade människor världen över.
Ytterligare en låt som direkt påminner om vad som var på spel är Barry McGuires Eve of Destruction där ”östern exploderar, vapnen laddas och du är gammal nog att döda men inte rösta i ett val.
Lucinda Williams berättar i en intervju att hon alltid sett sig själv som en aktivist, och hur hon som ung drogs till 60-talets antikrigsdemonstrationer.
Dagens motstånd mot polisvåldet och Trumps politik i USA är besläktat med motståndet mot kriget i Vietnam.
Var finns den politiska musiken idag?
I veckan reagerade Bruce Springsteen på dödandet i Minneapolis genom att släppa en ny låt som han skrivit och spelat in på ett par dagar.
Streets of Minneapolis politiska sprängkraft bottnar i en rak skildring av händelseförloppet och ett språk som är laddat med gott och ont: ”Kung Trumps” armé mot medborgarna som stod upp för rättvisa.
Jag kan se framför mig hur halsen spänner sig när Bruce sjunger: Oh our Minneapolis, I hear your voice, Singing through the bloody mist.
När politik och musik diskuteras brukar det sällan handla om själva konsten.
Att de dödade Alex Pretti och Renee Good nämns vid namn gör dem till symboler för kampen, och den folkliga kraften ekar genom in mixade röster från demonstrationerna.
Händelserna i Amerika är exceptionella men det är också den här typen av låtar. När politik och musik diskuteras brukar det sällan handla om själva konsten.
Sommaren 2025 lyftes två artister upp av massmedier och det var snarare på grund av vad de sagt på scenen än vad de sjunger om i sin konst.
På Glastonbury-festivalen gav Nordirländska gruppen Kneecap sitt stöd för Gaza men också åt terrorstämplade Palestinian Action Group. Det ledde till debatter om huruvida det var okej att låta Kneecap uppträda på festivaler som till exempel Flow
På samma festival deklarerade brittiska duon Bob Vylan ”död åt Israels försvarsmakt”, vilket också ledde till uppmärksamhet i media och debatt.
Kanske är slagord och uppvigling lättare för makten och medier att ta fasta på än att lyssna på det explosiva i själva konsten?
Svenska popstjärnan Zara Larssons musik är glittrande, somrig och skön, men det hindrade inte henne att på Instagram deklarera sitt hat mot ICE. Naturligtvis finns ingen motsättning där, men det är en tydlig bild av hur konst och politik idag ofta hålls separerade.
Om jag målar med bred pensel så finns aktivismen oftare i de sociala medierna än i musiken, och för musik som en angelägen konstform är det inte helt oproblematiskt.
Berättelsens kraft
Musik har alltid förenat människor som gjort motstånd, men motståndet behöver inte alltid finnas på raderna. Trots att det är slående hur opolitisk dagens populära musik kan låta med tanke på de samhälleliga utmaningar människor överallt i världen står inför, tror jag att ett svartvitt sätt att uppfatta protestmusik kan göra det svårt att få syn på hur det politiska ofta uttrycks idag.
Countryartisten Willie Nelson släppte för några år sedan en låt och video, Immigrant Eyes, som berättade om hur hans farfar kom till Amerika, arbetade hårt, och sade ”ta det aldrig för givet”.
Låten släpptes under Trumps första period, och Nelson som amerikansk ikon parade sin familjehistoria med de immigranter som just då hoppades på och förnekades en bättre framtid i USA.
Reggaetonartisten Bad Bunny har blivit störst i världen genom att återge konkreta, vardagliga men samhälleliga berättelser om livet i Puerto Rico och i diasporan, på spanska dessutom.
Förutom språket spelar formen roll, reggaeton är traditionellt en form för förtryckta gruppers samhälleliga motstånd i Panama och Puerto Rico.
Berättelsens kraft har inte försvunnit någonstans, men musik verkar inte längre ha samma uppsamlande kraft som under tidigare årtionden. Kanske eftersom människor lever på så olika plattformar?
Politisk musik i en förändrad offentlighet
Artister idag har ändå möjlighet att vara politiska på ett direkt sätt på sociala medier.
Jag som växte upp med grungebandet Pearl Jam som på 90-talet engagerade sig i abortfrågan och som i samband med Irakkriget var starka kritiker av George W. Bush, både i media och i sina låtar.
De har fortsatt på den vägen och med sin version av Masters of War har de planterat Bob Dylans glöd i samtiden.
I diskussionstrådar på nätet har fans som bara gillar rocken bett bandets sångare Eddie Vedder att sluta prata politik på scenen och hotat med bojkott av bandet. Den här typens beteende drabbar de flesta artister som uttrycker sig i politiska frågor.
Men det ligger en skillnad i att sjunga om politik och att fylla sina sociala medier med ställningstagande. Det som står på spel är själva konstens relevans och roll i ett samhälle.
Musik binder samman människor och når lyssnare med nya idéer. Själv tror jag jag förstod vad segregation och rasism betydde genom att som tonåring lyssna på rapgruppen Public Enemy.
Saknas politiken i musiken riskerar den reduceras till underhållning, till en vara, snarare än till det som revolutionären Emma Goldman klarsynt såg när hon ska ha sagt att det inte är hennes revolution om hon inte kan dansa till den.
Responsen Springsteen fick på sin låt var massiv, medierna skrev, folk delade och steget mellan upplevelse och engagemang kändes pyttelitet. Kanske man man uppfatta låten som en öppen inbjudan till alla att ta del av kampen för demokrati och medborgerliga rättigheter.
I samma anda låter också Lucinda Williams album World's Gone Wrong så rätt precis nu.
Sebastian Bergholm är kulturredaktör som sedan han var barn lärt sig mycket om världen och börjat tänka bredare genom att lyssna på vad rock och popartister egentligen sjunger om.
Vilka artister tycker du att gör samhälleligt intressant musik just nu? Berätta gärna i kommentarsfältet!