Att som förälder engagera sig i barnets hobby kan vara mycket givande. Inte nog med att man får umgås med sitt barn och göra det möjligt för barnet att ägna sig åt sin passion, också föräldrarna brukar bli vänner under träningar, jippon och resor.
Om barnet en vacker dag vill sluta med idrotten kan det kännas snopet för föräldrarna. Vi som investerat så mycket i detta, både pengar, tid och känslor! Vad gör vi nu?
För andra kan det vara en stor lättnad att slippa det tidskrävande idrottsföräldraskapet och få chansen att ha egna intressen på fritiden.
I podden blir det denna vecka tankar, känslor och insikter av varierande slag.
Vi hör bland annat om vännerna som började bete sig som sektmedlemmar när deras barn började med fotboll och om paret som fyllde igen tomrummet efter barnens idrott med att börja dansa med varandra!
Här kan du läsa några av de brev vi fick in.
Sörjer att barnet vill sluta
”Min 13-åring funderar på att sluta och det är förstås hans val, men det ger så mycket att vara del av en grupp med samma intresse, även för föräldrarna.
Vi har rest till olika cuper där vi umgåtts alla tillsammans. Det har blivit mycket världsförbättrande och vi har förstås hejat på laget i vinst och förlust.
Såklart blir det en sorts sorgeprocess när allt detta plötsligt upphör.”
Grönvit, 49 år
Alla behöver vila, också barnen
”Jag har kollegor som nästan går på knäna på grund av barnens fritidsintressen. De blir arga när jag undrar om det inte är för mycket.
De säger att barnen tycker det är så roligt och det är bra att de rör på sig.
Visst, det säkert sant, men vi som föräldrar har ansvar för att se till barnens bästa. Då är det vår sak att dra i bromsen när det blir för mycket, så till exempel skolan blir lidande eller barnen är övertrötta eller går på högvarv.
Vilotider behövs också för barnen.”
Mommo, 57 år
Pandemin blev vår räddning
”Jag for fram och tillbaka till olika innebandyträningar, fyra dagar i veckan med 9-åringen och tre med 7-åringen. Jag var helt slut och dyrt blev det också!
Det var matpaket i baksätet, det var hunden som jag försökte rasta medan barnen tränade. För att inte tala om alla chokladlådor och sockor vi skulle sälja, och mockarutor på det. Teamjackor skulle föräldrar ha dessutom.
När covid-19 kom tyckte barnen att det blev så lugnt! Vi satsade på mera utetid och barnen hittade andra hobbyer som var mindre tävlingsbaserade.”
Alice, 45 år
Känner mig utanför föräldragänget
”Mina barn har inte följt strömmen då det gäller hobbyval, och jag känner mig ibland utanför när så många föräldrar umgås med varandra under barnens träningar.
Men nu inser jag att det finns en fördel: jag blir inte chockad av ensamhet när barnen slutar med sin hobby.”
Mirja, 40+
Fotbollsmamman som inte förstår sig på fotboll
”Två av mina barn spelar fotboll. Jag kan fortfarande inte reglerna. Jag skjutsar, säljer kaffe på talko och bakar mockarutor. Kan tycka det är trevligt att träffa andra föräldrar, men jag är egentligen ointresserad av fotis.
Mannen och sönerna kan däremot diskutera hur länge som helst. Jag känner ofta utanförskap i min egen familj.”
Är det höna eller hörna, 42 år
Allt har sin tid
”Jag var lagledare i sonens ishockeylag i åtta år. Det var hektiskt men givande.
Det kändes tomt med all ledig tid när han slutade, men samtidigt njöt jag när vi fick sova på helgerna. Allt har sin tid.”
Anne, 64 år
Man hinner med allt, men inte under samma livsskede
”Vi lade all vår tid på barnens fotboll, skidåkning, friidrott, golf och scouting. Jag är så glad att vi gjorde det.
Nu när alla barnen är vuxna kan vi däremot resa och umgås med vänner.
Jag önskar att dagens föräldrar skulle acceptera att tiden inte räcker till heltidsjobb, barnen och deras hobbyverksamhet och därtill egna intressen. Någonting måste man pruta på.”
Nöjd med livet, 55+
