WASHINGTON Som USA-korrespondent under Donald Trumps andra mandatperiod hör det till vardagen att omedelbart plocka upp telefonen när man vaknar.
Trump är känd för sitt ohälsosamma sovschema, vilket betyder att man ofta får vakna till ett nytt utspel på sociala medier. Ibland dominerar de nyhetsagendan i flera veckor.
Nu senast gäller det Grönland. Trots Trumps tidigare prat om det autonoma området, redan under sin första mandatperiod, är det svårt att förstå att det som sker är verkligt.
Att vår nära allierade hotar oss med strafftullar i frågan och att det här delvis verkar motiveras med att Trump inte fick fredspriset av Norge – som såklart inte som land har något att göra med priset – är rena rama galenskapen.
Under Trumps första mandatperiod ledde hans nyckfulla beteende till avhopp inom de egna leden. Trumps första försvarsminister James ”Jim” Mattis avgick för att Trump egenmäktigt beslöt att dra USA ur Syrien 2018.
I Bob Woodwards bok Rage citeras Mattis motivera sitt beslut så här:
”När jag i princip blev beordrad att göra något som jag ansåg gick bortom dumhet till brottslig dumhet, något som strategiskt äventyrade vår position i världen, slutade jag”.
Hittills har inga tungviktare hoppat av under Trumps andra mandatperiod – och inget tyder på att den nuvarande försvarsministern Pete Hegseth kommer att sätta några som helst gränser för presidenten.
USA:s hot mot allierade
Många av dem jag träffar ute på fältet verkar förvånade över hur snabbt allting gått, och jag upplever att det finns en stor sorg bland många som inte röstade på Donald Trump.
Jag tänker på mannen jag träffade vid minnesplatsen för Renee Good, kvinnan som sköts ihjäl av USA:s immigrationsmyndighet ICE i Minneapolis tidigare i januari.
– Jag är så ledsen, sa han medan tårarna rann ner för hans kinder.
Han bad gång på gång om ursäkt för sitt land och frågade om Europa nu hatar USA. Han sa att han är rädd å Europas vägnar och för Natos framtid, och att han hoppas att Europa inte lämnar USA när USA, enligt honom, behöver sina allierade som mest.
Han är inte den enda som har bett om ursäkt. Flera jag har träffat kallar Trumps beteende mot Finland och andra allierade för skamligt.
Hård migrationspolitik och fler protester
Lag- och ordningsfrågor har varit en tydlig prioritet för Trumpadministrationen, med särskilt fokus på federal immigrationstillsyn, ökade tillslag och deportationer.
Frågan om migrationspolisen ICE och Renee Good har politiserats kraftigt, och det råder en slags kamp om narrativen – mellan Trumpadministrationen och andra som kallar Good för inhemsk terrorist, och lokalbor och -politiker som ser händelsen som ett solklart mord.
Att Trumpadministrationen satsar på invandringspolitiken är välkommet bland Donald Trumps väljare, som röstade på honom bland annat på grund av den här frågan. Ur det perspektivet har han lyckats.
Men för dem som inte stöder Trumps invandringspolitik och hårda åtgärder, eller de som röstade på honom och nu själva drabbas, känns verkligheten allt dystrare. Det märks också i protesterna mot Trump som blir större och mer frekventa.
Enligt projektet Crowd Counting Consortium, som är ett samarbete mellan Kennedy School vid Harvard och University of Connecticut, har antalet protester ökat med 133 procent om man jämför år 2025 med hur det var vid tidpunkten för Trumps första år som president under den första mandatperioden.
Samtidigt pekar politiska analyser och opinionsundersökningar på att Demokraterna uppfattas som splittrade eller ha svårt att formulera en tydlig, enad strategi för att utmana Trumpadministrationen.
Enligt en opinionsmätning som nyhetsbyrån AP lät göra redan i maj framgår det att bara en tredjedel av Demokraternas väljare känner sig optimistiska över partiets framtid.
Det är en klar nedgång från juli 2024, då motsvarande siffra var sex av tio.
Auktoritära tendenser
Många av Donald Trumps motståndare här i USA talar om hans auktoritära tendenser och att USA inte längre är en demokrati, vilket har stöd av demokratiforskare.
Det som talar för att Trump har auktoritära tendenser är hur han centrerat makten och har omgett sig av ja-sägare, styr USA genom presidentdekret (executive orders), straffar politiska motståndare och urholkar rättsväsendet.
Pressfriheten har även försämrats under Trumps första år, och jag har personligen upplevt Trumpadministrationens attacker mot medierna på första parkett i pressrummet.
År 2025 sjönk USA till plats nummer 57 av 180 på listan över pressfrihet.
Så långt ned på listan, där Finland ligger femma, har USA aldrig tidigare legat.
Ingen har ändå hittills lagt sig i min rapportering och jag känner mig fullständigt trygg i att kritisera Donald Trump där det är befogat, också inne på Vita husets pressområde.
Min egen erfarenhet av Trump
Som Trumpadministrationen ofta säger stämmer det att Donald Trump står för en viss transparens. Vi journalister får mer tillgång till Vita huset än under hans företrädare.
Det ökade tillträdet till pressrummet innebär däremot också ett större antal journalister som inte följer samma pressetik som den etablerade presskåren, alltså den som Trump kallar för ”Fake news media”.
Nyligen gick Trumps pressekreterare Karoline Leavitt till attack mot en reporter som, helt i enlighet med alla journalistiska riktlinjer, ställde en fråga om skjutningen av Renee Good.
Leavitt avfärdade reportern och kallade honom för en vänsterpropagandist. Liknande har också vicepresident JD Vance gjort.
Trumpadministrationens syrliga och ibland rentav hatiska kommentarer till reportrar i pressrummet och på annat håll är en del av en teater, där Trump älskar att hata pressen.
Det är ändå skadligt i ett land där den nationella rapporteringen sedan tidigare är svårt splittrad.
När jag själv fick ställa Donald Trump en fråga i oktober kände jag dock hur nervositeten nästan rann av mig, när han plötsligt nickade mot mig, sa ”du”, och spände blicken i mig.
Det var inte den reaktionen jag hade räknat med, men Trump var på något sätt så vanlig. Han var en äldre man som såg en i ögonen när man talade och som skojade lite för att lätta upp stämningen.
Där och då förstod jag varför han också är så omtyckt.
Höstens mellanårsval blir avgörande
Donald Trump må vara en farlig politisk kraft, särskilt nu när han verkar fullkomligt fartblind och gränserna runt honom är färre, men samtidigt har han en förmåga att läsa stämningen.
Det är säkert Trumps främsta egenskap. Han vet vad väljarna vill, och han är duktig på att känna vartåt vinden blåser.
Trumps fartblindhet är ändå inte bara farlig för USA och omvärlden, utan också för honom själv. Någonstans kommer gränsen emot, vi vet bara inte när eller hur.
Nu är det upp till Kongressen och domstolarna att sätta stopp för Donald Trumps farligaste infall medan det kanske ännu går.
I november är det mellanårsval och väljarna får en chans att säga sitt om hur mycket makt Trump ska ha – och i år lär valkampen bli fulare än på länge, kanske någonsin.
Men än så länge skenar tåget vidare mot tre oförutsägbara och farliga år till.
Hur ser du på Trumps andra mandatperiods första år och vad önskar du att jag rapporterar mer om i vår?
Josefin Flemmich är Svenska Yles USA-korrespondent i Washington sedan mitten av augusti 2025 och har innan det jobbat som utrikesreporter.