Den amerikanska skådespelaren Phillip (Brendan Fraser) har bott sju år i Japan. Under den tiden har hans jakt på nya roller blivit lika desperat som hans lägenhet blivit sjabbig.
Minnet av fornstora reklamdagar och inhopp i tv-serier har bleknat, och nu tackar han ja till de mest diffusa uppdrag.
Hit hör en obskyr inspelning där han ska spela ”sorgsen amerikan”. En inspelning som visar sig vara en iscensatt begravning och en inkörsport till företaget Rental Family, ett företag som hyr ut skådisar som kan spela vilken roll som helst i verkliga situationer.
Och varför skulle inte Phillip vara ”the man for the job”?
Snart axlar han bland annat rollen som ”Kevin”, pappa till en liten flicka vars mamma vill få dottern antagen till en privatskola som förutsätter gifta föräldrar.
Varför skulle något gå fel? Det finns ju i princip ett manus och däremellan kan man väl improvisera?
Fungerande upplägg
I mina ögon – och öron – är Rental Family ett bevis på ett lyckat samarbete över kulturella gränser. Att den japanska manusförfattaren och regissören Hikari lyckats skapa en helhet där det inte känns det minsta krystat att växla mellan språken.
En berättelse där mötet mellan kulturer inte utgör vare sig ett dramatiskt problem eller en komisk krydda.
En dramakomedi som saknar den typ av övertydliga understreckningar och sentimentala kryddor som sannolikt vävts in om det rört sig om en helamerikansk produktion.
Här litar man på att rollkaraktärerna och intrigen bär utan extra förklaringar. Vi behöver inte någon inledande förklaring till hur Philip hamnat där han är, vi vill bara veta vart han är på väg.
Det handlar trots allt om den universella frågan om vilka roller var och en spelar i sitt eget liv och hur långt vi är beredda att gå för att anpassa oss till de krav och förväntningar som andra ställer på oss.
Kraven kan visserligen se olika ut i olika länder, kulturer och sammanhang – men pressen som det innebär att försöka leva upp till dessa kan vara lika stressande överallt
Sedan är det en annan sak att pressen i Japan är så stor att det finns en uppsjö av företag som erbjuder den här typen av tjänster.
Fraser i högform
När Brendan Fraser 2023 vann en Oscar för huvudrollen i The Whale talades det mera om hans comeback än om filmen i sig.
Sedan dess är det säkert många som väntat på att få veta om The Whale var ett undantag eller om hans insomnade karriär skulle kvickna till på lång sikt.
Nu är det ingen som behöver vänta längre, Fraser är tillbaka! Med besked! Han bär varje scen, fyller varje ögonblick med trovärdiga känslor.
Hans Phillip är ömsint, förvirrad, vänlig och varm på ett sätt som får duken att smälta.
Den senaste tiden har vi begåvats med porträtt av personer som lever av och för sina roller på mer eller mindre självupptagna sätt, antingen i egenskap av regissörer (Stellan Skarsgård i Sentimental Value) eller i egenskap av skådespelare (George Clooney i Jay Kelly).
Men Frasers Phillip är en skådespelare som blir bara mänskligare ju djupare han går in i de ”roller” som erbjuds. Som om han hela tiden hade fullt fokus på att inte låta rollen köra över äktheten i en känsla.
När jag lämnar salongen undrar jag om jag själv kan skilja på mina egna roller och känslor. Är det berättelsen om rollkaraktären Philip som gör recensenten i mig rörd, eller är det skådespelaren Brendan Frasers upprättelse som tvingar fram min privata näsduk?
Hur som helst – berörd är jag.