Drönarpiloten Albina ser inte ut som en soldat i sina civila kläder. Hon är också klart yngre än de andra soldaterna i huset.
– Jag är redan 20, bara så ni vet. Jag kanske ser yngre ut, säger hon med ett skratt.
Albina har stridit mot de ryska invasionsstyrkorna i Donetskregionen i över ett halvt år. Men nu återhämtar hon sig från splitterskador.
– Jo det är sju månader, eller kanske mer tror jag. Sex, sju eller så nio om jag räknar rätt.
– Tyvärr har jag tillbringat de senaste tre månaderna i rehabilitering för mina skador.
Albina strider för den 93:e mekaniserade brigaden som försvarar syskonstäderna Kramatorsk och Slovjansk.
Städerna ligger i den del av Donetskregionen som Ryssland efter snart fyra år av krig inte lyckats ockupera.
Ständigt drönarhot
Fronten är endast 20 kilometer från städerna och fiendens fpv-drönare flyger ofta över området. Landsvägarna till städerna skyddas av drönarnät.
Men de utbrända fordonen vid vägkanten utgör en klar påminnelse om att näten inte ger fullt skydd.
Attackdrönare är också ett avgörande inslag i striderna längs fronten. Kriget har drivit på en snabb utveckling av drönarna och det har sedan lett till omvälvningar på slagfältet.
Den ukrainska militären har under hela kriget visat sig vara en innovativ styrka. En stor del av utvecklingen drivs av mindre förband som utnyttjar sina erfarenheter från fronten för att utveckla och optimera vapensystem.
Drönarbas vid byväg
I ett hus vid en vanlig byväg i utkanten av en stad i Donetskregionen arbetar soldaterna vid en drönargrupp med att färdigställa drönare för strid.
– Vi måste hela tiden utvecklas, och lära oss mer. Om man står stilla går det snart inte att jobba alls, säger gruppens befälhavare Andrij.
Liksom många andra soldater säger Andrij att det blivit farligare vid fronten på grund av drönarna.
– Vid linjen måste du vara mycket försiktig, verkligen försiktig. Fienden sover aldrig och vi sover inte heller.
Kabelstyrda drönare tar över
Under det senaste året har drönare som styrs genom en tiotals kilometer lång fiberkabel blivit allt mer dominerande.
Fördelen med de här drönarna är att de inte kan störas genom elektronisk krigföring.
Andrijs grupp har byggt en verkstad för att kunna montera de bästa möjliga fiberoptiska drönarna:
3D-printrar producerar spolar som sedan fylls med upp till 20 kilometer fiberkabel.
– Det är en stor process. Här i verkstaden lindar vi kabel kring spolarna. Sedan förbereder vi drönarna. Efter det skickas allt till våra killar. Allt är färdigtestat, monterat och klart att använda, säger Andrij.
Soldaterna förklarar att kvaliteten på spolarna blir bättre så – och det betyder att risken för att kabeln ska brytas innan drönaren når sitt mål minskar.
– Vi gör nästan allt själva för att inte vara beroende av någon. Hela processen sköts här på plats.
Från pansarvärnsrobotar till drönare
Under striderna i början av anfallskriget var Andrijs grupp utrustade med pansarvärnsrobotar. Men drönarteknikens utveckling betyder att det numera är svårt att använda de här vapnen vid fronten.
2024 togs beslutet att vidareutveckla gruppen.
– Vi beslutade att välja den här riktningen. Den är ny och intressant och det finns mycket att utveckla och vidareutveckla, säger Andrij.
Andrij är inne på sitt fjärde krigsår. Som tidigare soldat anmälde han sig som frivillig då de ryska pansarkolonnerna rullade mot hans hemstad Kiev vintern 2022.
– Jag sa till min fru: Älskling du förstår att jag kommer att åka i vilket fall som helst, på ett sätt eller ett annat.
– Det var en vacker morgon. Jag vill minnas att det var i mars. Hon svarade: Jag förstår att du kommer att åka i vilket fall som helst. Så jag förberedde och kontaktade armén. Det är hela den historien. Sedan började jag jobba.
Sprängämnen och grönsaker
Arbetet fortsätter i drönargruppens bas. Utöver själva drönarna tillverkar gruppen också sina egna sprängladdningar för attackdrönarna.
I källaren under huset finns ett lager med sprängdeg och kemikalier. Drönarnas stridsspetsar anpassas till vilka mål de kommer att användas mot. Det kan vara riktade sprängladdningar mot pansarfordon och brandbomber mot nedgrävda ställningar.
På hyllorna i källaren samsas sprängämnen med inlagda grönsaker och drycker.
Återvände till Ukraina
Inne i huset arbetar Albina med att utveckla 3D-modellerna för printrarna. Hennes väg till fronten har gått via flyktingskap och studier.
När den storskaliga ryska invasionen började flydde Albina från Ukraina tillsammans med sin mamma och bror.
Efter en kortare tid i Polen flyttade familjen till Danmark.
– Min mamma och bror är fortfarande i Danmark. Men när jag fyllde 18 beslutade jag att återvända till Ukraina. Jag började studera vid universitetet i Lviv och sedan beslutade jag att ansluta mig till militären, säger hon.
– Jag känner att det är min plikt att hjälpa mitt land, så jag lämnade universitetet.
Albina är nöjd med beslutet och trivs i sin grupp.
– Det är fint, det är rätt kul. Jag trivs här.
