I årets sista NHL-podd är det Sveriges, Kanadas och USA:s OS-trupper som Mattias & Anders debatterar tillsammans med Christoffer Herberts – ”Lejonkommentatorn” i Milano.
Fredag 2 januari cirka kl. 16 blir det äntligen dags för ishockeyförbundet att offentliggöra hela truppen på tre målvakter, åtta backar och fjorton forwardar som ska försvara de stolta finländska traditionerna i OS med NHL-spelare.
Varje gång de bästa möjliga landslagen har mötts under OS-ringarna har Lejonen dömts ut på förhand. Speciellt av nordamerikanska och svenska ishockeyexperter och journalister, men även hemma i Finland har tron ofta varit svag på Lejonen i detta sällskap.
Så är det också denna gång: Lejonen får definitionen alltid tuffa att möta. Inom ishockeyn är det koden för ett talanglöst lag som är med för att uppfylla baron de Coubertins ädla tanke om deltagandets dygd.
Att Finland lämnat OS med medalj fyra av de fem gångerna som alla världen bästa spelare medverkat – brons 1998, silver 2006, brons 2010 och brons 2014 – genererar, som vanligt, ingen större respekt.
En gång utanför semifinalerna
Faktum är ändå det att Endast i OS 2002 har det blivit uttåg i kvartsfinalen. Då med 1–2 mot kommande guldmedaljlaget Kanada. Joe Sakic och Steve Yzerman målskyttar för Lönnlöven den gången, medan Niklas Hagman var spelaren som fick pucken in bakom Martin Brodeur.
Också då fick Finland klara sig utan lagets givna första center och kapten. Cancerdrabbade Saku Koivu hade en större kamp på gång.
Nästan ett kvartssekel senare får Lejonen igen klara sig utan sin givna förstacenter och lagkapten, som dessutom är världens bästa tvåvägsspelare.
Skadan förstör Barkovs OS redan för andra gången, i Sotji 2014 tog Barkovs turnering slut i början av andra matchen. Då lyckades Finland ändå överkomma bristen på en klar förstacenter och vann brons efter att ha slagit stjärnspäckade USA i bronsmatchen.
Likhetstecknen mellan situationen för Lejonen inför OS 2002 och 2026 tar ändå slut där. Även utan Barkov förfogar Finland över en centerfil som heter duga och kommer också att spela med sju Stanley Cup-mästare i laget.
Det är mer än vad USA och Sverige kommer att ha sammanlagt. Om det är av någon betydelse i praktiken får framtiden utvisa, men det kan vara en fördel i avgörande matcher med spelare i laget som vet vad som krävs för att vinna ishockeyns största titel.
Hur som helst är Finland för sjätte NHL-OS på raken laget som experterna njuter av att skämta bort. Frågan är: hur ska Lejonen även den här gången lyckas med bedriften att lämna OS som medaljlag och få alla nedlåtande uttalanden på skam?
Här några synpunkter.
Nyckelspelarnas hälsa
En skada, eller annat hälsoproblem till för en av nyckelspelarna och medaljdrömmarna skrotas. Då behövs det flyt gällande vem man möter i kvartsfinalen och en omotiverad motståndare i bronsmatchen för att Lejonen inte ska lämna Milano med tomma händer.
Four Nations utan Miro Heiskanen visade hur beroende Lejonen är av sina största stjärnor och det har inte förändrats. Barkovs avbräck kan man möjligtvis ta sig förbi på grund av det goda centerläget, men där måste det vara stopp.
NHL-nyheterna om morgnarna blir kallsvettiga upplevelser fram till att OS-pausen börjar efter matcherna den 5 februari.
Fungerande formationer – helst direkt
För att Lejonen ska få en så överkomlig motståndare i kvartsfinalen som möjligt och undkomma att hamna spela åttondelsfinal behövs antagligen gruppseger. Det i sin tur kräver att Tre Kronor besegras i match nummer två, fredagen den trettonde.
För någondera av ärkerivalerna kommer det klassiska otursdatumet att leva upp till sitt rykte. För att det inte ska bli Lejonens lott, måste de rätta formationerna hittas redan under inledningsmatchen mot Slovakien. Eller senast på basis av erfarenheterna från premiären.
I Four Nations var dysfunktionella kedjor ett av de större problemen. Allt som fungerar på papper gör inte det i rinken.
Coachningen
Kanada, USA och Sverige – de tre officiella medaljfavoriterna – kommer alla att ha en gemensam nämnare i hur de spelar: skickliga och åkstarka backar driver offensiven med mycket aktivt spel. Det skapar tid, ytor och chanser för forwardarna att använda sina styrkor.
Finlands tränarstab, främst då huvudtränaren Antti Pennanen, måste komma med en alternativ modell för Lejonen som bara har en offensiv back av världsklass.
Samarbetets ishockey är än en gång det som gäller om Lejonen ska undvika att hela tiden vara steget efter i eventuella matcher mot nordamerikanerna. Men inte samma version som Jukka Jalonen körde med och som motståndarna redan för några år sedan avkodade.
Att Finland har väldigt bra tvåvägscentrar och en trupp där även alla andra redan som juniorer har fått lära sig att tänka ishockey via modellen: försvar–anfall–försvar, ska väl gå att utnyttja på andra sätt än med långsamma starter och extrem fokus på puckkontroll?
Hoppas innerligen att Floridas assisterande coach Tuomo Ruutu finns med i tränarstaben för att Pennanen är beredd att lyssna på vad Ruutu vet om Stanley Cup-vinnande ishockey. Och inte bara för att det ser bra ut med en NHL-coach i teamet.
Lagandan
Också något som coachstaben måste ha verktyg för. Det vill säga andra verktyg än den traditionella socialhockeyn där man håller stämningen hög med jämn fördelning av ansvar.
OS är en kort turnering. Om Finlands turnering går riktigt bra blir det kanske bara tre matcher mot riktigt vasst motstånd (Tre Kronor, semifinal, medaljmatch). Lagandan måste tåla, eller egentligen förstärkas, av att lagets ledande spelare slukar spelminuter när det gäller som mest.
När spelarna som får sitta länge på bänken mellan bytena sedan hoppar in i hetluften ska de vara redo att ge absolut allt och inte söka undanflykter från en mindre roll än väntat.
Att samla laget för att titta på OS-semifinalen från 2006 mot Ryssland skulle kunna vara ett bra program inför slutspelsfasen.
De bästa spelarna måste vara de bästa spelarna
Klyschan som är och förblir sanning: Mikko Rantanen, Miro Heiskanen, Sebastian Aho, Roope Hintz, Artturi Lehkonen, Mikael Granlund och Anton Lundell måste prestera på topp och visa ledarskap.
Så finns det inget sätt som Finlands medaljdröm överlever darrigt målvaktsspel i en ödesmatch. Alla Finlands målvakter i OS har vunnit VM-finaler mot favorittippade motståndare som frenetiskt pepprat Lejonmålet. Kapaciteten finns.
Undvik Kanada
Till slut lite realism: för att ta medalj ska Lejonen inte möta Kanada förrän tidigast i semifinalen. Lönnlövens lag i OS 2026 blir möjligtvis det bästa ishockeylaget som någonsin spelat tillsammans.
Visst är USA också väldigt bra, men har en tendens att låta arrogansen ta över.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.