Den första dagboken som Amanda Audas-Kass fyllde med text från pärm till pärm var vit med pastellfärgade blommor.
Hon var elva år, gick i femman och var starkt inspirerad av böckerna med dagboksskrivande barn i huvudrollen.
– Jag är ganska säker på att jag hade en överdramatisk ton. Jag ville verkligen ha lite drama, för så var det i böckerna jag tyckte så mycket om. Jag kryddade nog mitt liv och skrev mycket om kompisrelationer som var lite snåriga och svåra.
Högstadiet i slutet av 1990-talet blev dagbokens storhetstid för Audas-Kass. Hon skrev intensivt och kunde fylla en hel dagbok på bara några veckor.
Hon har numrerat alla sina 40 dagböcker. I dagbok nummer fyra går hon i sjuan och är väldigt kär.
– Jag skriver löjligt tydliga förklaringar om varför han inte sitter bredvid mig på fysiklektionen. Inget om vad jag lärde mig, för det är helt irrelevant.
”Dagböckerna var med på min galna resa”
Amanda Audas-Kass började som 13-åring i det som då var Svenskfinlands största högstadieskola utan att känna någon. Två år senare var hon med i skolans ”innegäng” med en stark ställning i den sociala hierarkin.
– Dagböckerna har varit med på hela min galna resa genom högstadiet. Jag är säker på att dagboken var helt avgörande för mig under mina stormiga tonår. Att få följa resan genom dagböckerna är fascinerande.
Under de formativa åren blev dagböckerna en trygg plats för Amanda Audas-Kass. Där kunde hon skriva om sina innersta tankar, utforska sig själv och söka sin identitet.
Hon tror att dagboken under högstadietiden var den enda platsen där hon kunde vara totalt ärlig.
– När jag skrev kunde jag testa mig fram utan dömande blickar utifrån. Jag skrev från hjärtat och hittade platsen där allting blev klarare för mig, säger Audas-Kass.
Både vackert och sorgligt
Under åtta år, från elva till nitton års ålder, fyllde Amanda Audas-Kass dagböckerna med tankar, händelser och reflektioner ur sitt liv.
När hon träffade sin blivande man slutade hon skriva dagbok. Det är både vackert och sorgligt på samma gång, förklarar hon.
– Det handlade inte så mycket om att jag träffade min man, utan mer om att jag landat i vem jag ville vara. Då blev dagboken inte längre lika viktig.
Även om behovet av att skriva traditionell dagbok sedan länge upphört har själva skrivandet fortfarande en viktig plats i Audas-Kass liv.
Hon arbetar som modersmålslärare vid Vasa gymnasium, skriver kolumner för Kyrkpressen och driver bloggen Nästan för lycklig för sjuttonde året.
I bloggen skriver hon om sitt liv, om sina reflektioner och vardagstankar. Likt dagboken blir bloggtexten ett slags dokumentation av livet i det ögonblicket texten formas. Att skriva blogg ligger nära dagboksskrivande, resonerar Audas-Kass.
– Att skriva är mitt sätt att tvinga mig till att reflektera över ibland ganska svåra och obekväma saker. Livet blir tydligare när jag får skriva om det.
En bra motvikt till det konstanta bruset
I en tid då sociala medier och det konstanta flödet av intryck omger de flesta av oss, önskar Amanda Audas-Kass att flera människor skulle hitta tillbaka till det traditionella dagboksskrivandet.
– Även unga skulle må bra av att hitta stunder där man tvingas vara ensam med sina tankar och funderingar och dessutom tvingas formulera dem. Det skulle vara en bra motvikt i det konstanta bruset av andras röster.
Till den som funderar på att börja skriva dagbok säger Audas-Kass att bara köra på, även om man skulle höra till dem som upplever att man inte gillar att skriva, än mindre kan.
– Det spelar ingen roll om du har ordföljdsproblem eller upprepar samma ord hela tiden. Att skriva dagbok är totalt kravlöst och du gör det bara för dig själv.
Har du egna erfarenheter eller minnen av att skriva dagbok? Hur ofta skrev du, och hur såg dina dagboksrutiner ut? Har dagboksskrivandet påverkat hur du ser på dig själv eller din omvärld?
På lördag den 10 januari mellan klockan 9.03 och 11.00 pratar Kike Bertell om att skriva dagbok i Vega Lördag. Skriv ditt meddelande i kommentarsfältet nedan.