Brian Kirks Dead of Winter marknadsförs som både action och thriller, medan huvudrollsinnehavaren Emma Thompson valt att tala om den i termer av drama.
Som tittare skulle jag gärna bifoga ”nordic noir med ett stänk av skräck” till genrelistan.
För att vara en film som till stora delar utspelar sig i en enda miljö under loppet av ett enda dygn innehåller Dead of Winter med andra ord ovanligt många tonlägen.
Det som knyter delarna samman är kylan och det som gör helheten het är att den presenterar en kvinnlig actionhjälte som bryter ny mark.
Det här trots att Barb uppvisar ett visst släktskap med rollkaraktärer som till exempel Frances McDormands polis i Fargo (1996) och Geena Davis CIA-agent i The Long Kiss Goodnight (1996).
Från Ripley till Furiosa
De senaste trettio åren har intresset för den kvinnliga hjälten exploderat och mycket har gjorts för att undkomma både den manliga blicken och risken för att stöpa kvinnliga actionhjältar i samma form som de manliga.
För vad är poängen med att bara upprepa samma mönster och kalla det jämlikhet?
Men låt oss backa bandet och konstatera att de första kvinnliga actionhjältarna faktiskt kan dateras till stumfilmstiden med namn som Helen Holmes, Helen Gibson och Pearl White.
Som en kuriosa detalj kan nämnas att Leni Riefenstahl hade hunnit med en skådespelarkarriär präglad av farliga stuntscener innan hon på 1930-talet blev (ö)känd som Hitlers hovregissör.
Men det var inte förrän på 1970-talet som regelrätta actionroller för kvinnor blev vanligare och i det skedet är det oftast Pam Grier och Sigourney Weaver som nämns som pionjärer.
Av dessa har Weaver med sin unisex-klädsel och tidvis rakade huvud blivit något av en prototyp för kvinnlig styrka.
Utan henne hade vi knappast fått Demi Moores G.I Jane eller Charlize Therons Furiosa i Mad Max.
Ingen övernaturlig superkraft
När bechdeltestet (skapat 1985) i början av 2010-talet allt oftare lyftes som ett sätt att urskilja vilka filmer som på riktigt kunde stoltsera med starka kvinnliga rollgestalter, stod det snabbt klart att det inte räcker att strö in fler kvinnor i filmerna.
Det handlar mera om vad dessa kvinnor tillåts göra. Hur ofta bär de filmen, har en funktion som sträcker sig bortom männen? Talar de om något annat än män, vill de uppnå något för egen del?
Sedan dess har Katniss i Hunger Games (2012), Furiosa i Mad Max-serien (2015), DC Comics Wonder Woman (2017) och Marvel-karaktären Captain Marvel (2019) lyfts fram som nydanande actionkvinnor.
Men även om alla dessa rollkaraktärer är både tuffa och coola så hör samtliga hemma i genrer som inte utmanar bilden av den ”vanliga” actionhjälten av kött och blod.
Hen – alltså fortfarande oftast en han – som springer hårt, kan hantera vapen och har full koll på hur man agerar i en våldsam krissituation.
Det är här som Emma Thompsons Barb slår in en kil i filmhistorien och karvar upp lite nytt utrymme för kvinnor i alla åldrar.
Mellan Rambo och MacGyver
Thompsons Barb är en anspråkslös, tystlåten sextioplussare som är van att arbeta med sina händer.
I det karga Minnesota kretsar vardagen kring att ta sig fram i naturen även när snön ligger tung över träden och isen täcker varje sjö och vattendrag.
När Barb av en slump snubblar över en avlägsen gård där en ung flicka hålls fastkedjad i källaren tvekar hon inte en sekund – nu gäller det att lugna flickan, distrahera kidnapparna och därefter springa för livet.
Och varför skulle vi tvivla på att hon har det som krävs? Hon är varmt och bekvämt klädd, är en van jägare, vet hur man åstadkommer explosioner, har koll på när isen bär och när den inte gör det.
Likt MacGyver behöver hon inte så mycket mer än tändstickor och en metallåda med fiskeprylar för att överleva.
Och när hon väl blir skjuten har hon inga problem med att likt Rambo sy ihop såret med nål och tråd. Efter att först ha böjt fram en lämplig nål.
Gammal är äldst
Emma Thompson själv har understrukit att det som Barb ägnar sig åt är ”necessary action” – det vill säga ett agerande som tvingas fram av yttre omständigheter.
Och visst är det den biten som gör rollkaraktären trovärdig. I kombination med insikten om att detta är en äldre kvinna vars kapacitet bygger på levd erfarenhet.
Barb har varken tränats av CIA eller begåvats med en utomjordlig superkraft. Inte heller förväntas hon spela med den typ av yttre attribut som bevisar att kvinnor i alla åldrar kan vara sexiga och/eller eleganta.
Tänk Helen Mirren i RED, Linda Hamilton i Terminator: Dark Fate eller Michelle Yeoh i Everything, Everywhere All at Once.
Nej, Emma Thompsons Barb kunde gott och väl vara din granne i Koli.
Hon som skrider till handling istället för att vänta på att någon annan ska fixa fisken. Hon som tjuvstartar bilen vars nyckelbatteri är tomt, spränger upp en vak, skjuter vargen som närmar sig och drar pipon längre ner över öronen.
Hon som är cool. På riktigt.
Silja Sahlgren-Fodstad är filmjournalist och -kritiker.