I slutet av 1960-talet befinner sig Börje Mattsson i Angola, ute i vildmarken tillsammans med en gerillagrupp, utmattad och hungrig. Han författar ett brev till sin mamma som han inleder med orden:
”När du läser det här kanske jag är död”.
Började på bakgården i Helsingfors
Till mammans förtret är det inte första gången Mattsson sätter hälsan på spel för sina egna övertygelser.
Behovet av att sätta sig emot förtryck har alltid funnits där. Ett av hans tidigaste minnen är från innergården vid huset där han växte upp i Tölö i Helsingfors.
– Alla gårdar hade så kallade ”kingar”. Vår kom fram och sa att jag skulle ge min boll till honom. Trots att jag var yngre och svagare kunde jag inte ge efter, berättar han.
Det hela slutade med att han släpades runt på den cementbelagda gården och fick gå hem med trasiga kläder och blodig rygg, men med äran i behåll.
En hel generation kom samman
Mattsson har tillräckligt med anekdoter för att fylla ett helt band av böcker. Han är de facto i färd med att skriva en bok om sina upplevelser och har ett manus på blygsamma 700 sidor. Det är ändå bara en bråkdel av allt han upplevt.
Målet i allt har varit det samma: fred och solidaritet.
Han hör till efterkrigstida generationen, de som drömde om en ny värld och bokstavligen ställde sig på barrikaderna för sina övertygelser.
1960-talet var årtiondet där en hel värld kom samman för ”peace, love and understanding” i kölvattnet av Vietnamkriget.
Det var också då Mattsson fann sitt kall och den riktiga gnistan kom från musiken.
Kulminerade på Gamla studenthuset
Mattsson minns ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors som kulmen av studentaktivismen som blommade upp på 60-talet. En tid då alla gick samman för att senare splittras i olika politiska övertygelser.
Det som började som ett infall bland en grupp samhällsengagerade studenter resulterade i ett av de kändaste upproren i modern finsk historia.
Hör Mattsson berätta om ockupationen
Lokalt är Mattsson bekant som en av arrangörerna av etnofestivalen Faces som ordnats på olika håll i Raseborg sedan 1990-talet.
Han har även arrangerat festivaler på flera andra håll i världen med målet att skapa gemenskap via musiken, precis som han och hans gelikar fann varandra under 60-talet.
Ett exempel var öppningen av bron i Mitrovica där serber och albaner kom samman och dansade efter kriget.
Efter kriget så bodde serberna i norr och albanerna i söder.
– De hade dödat varandra på den här bron. Där var pansarvagnar, sandsäckar och taggtråd.
Mattsson kom med idén att ordna en konsert mitt på bron.
– Först började några serbiska kvinnor dansa, så kom några albaner. Så såg jag hur alla började dansa, minns Mattsson.
Vandrade med gerillan
Det var ändå långt före brokonserten i Mitrovica som Mattssons engagemang förde honom utanför Finlands gränser.
I början av 1970-talet blev han inbjuden till en konferens i Uganda i egenskap av ordförande för studenternas FN-förbund
Jag skrev till mamma att när du läser det här kanske jag är död
Eftersom kunskapen kring Afrika vid den tiden minst sagt var bristfällig ville Mattsson ta chansen att med egna ögon se om rapporterna kring gerillorna i söder stämde överens med verkligheten.
Istället för att gå på konferensen begav sig han och kompisen Mikko Lohikoski på eget bevåg ner till Tanzania där de kom i kontakt med ledarna för befrielserörelserna och kunde starta en solidaritetsrörelse när de återvände hem.
– Efter att ha fått den här kontakten beslöt vi att vi måste resa tillbaka, minns Mattsson.
Mattsson utmanade ödet också på hemmaplan.
När Senegals dåvarande president Leopold Senghor kom på besök till Finland hade Mattsson hade hört om hur presidenten bland annat strypt tillgången till mat till angränsande Guinea-Bissau och kastat oliktänkare i fängelse.
– Nu skulle han höjas till skyarna, det kunde vi inte tillåta, förklarar han.
Senghor skulle hålla ett framförande på Helsingfors universitet. Tanken var att dyka upp med banderoller för att uttrycka missnöjet med Senghors besök.
När de dök upp var salen ändå omringad av vakter.
Hör Börje Mattsson berätta om protesten mot Leopold Senghor
Idealismen är inte död
I dag är Mattsson 80 år gammal och har sett flera fredsrörelser komma och gå. Optimisten i honom tror att en ny våg är på väg, men sociala medier och det enorma informationsflödet gör det svårare att enas.
– Idealismen har inte dött, den finns absolut. Men det stora problemet är att den inte har kunnat breda ut sig till några verkliga rörelser.
Han säger sig ändå börja se tecken på ett nytt motstånd.
– Jag upplever att vi går mot en punkt då det som finns inombords hos de flesta äntligen kan bryta fram, att: Nu! Tammefan, säger han.
Se Börje Mattsson i Livet - berättelser från Svenskfinland