Då Teater Viirus 2027 fyller 40 år, firar man bland annat med en nyskriven pjäs av teaterns egen dramatiker; Pipsa Lonka, som i dag klassas som en av landets absolut mest spännande och intressanta samtidsdramatiker.
Att hon under 2026 får månadslön som teaterns husdramatiker, är närmast revolutionerande.
Dramatikerförbundets Mika Vainio känner inte till något motsvarande på en enda teater i Finland just nu.
Även om det finns en rad dramatiker anställda som dramaturger, är det här med en anställd husdramatiker något som aldrig har slagit igenom. På Tampereen Työväen Teatteri finns i dag Sirkku Peltola med den delade titeln regissör och husdramatiker, Nationalteaterns husdramatiker Elli Salo och Ujuni Ahmed garanteras i sina kontrakt att bli spelade men de är inte knutna till teatern med månadslön.
‒ Att Teater Viirus vågar satsa på att anställa en dramatiker just för att skriva en pjäs är fantastiskt, och jag hoppas andra teatrar nu ska följa efter, säger Vainio.
”Det här är exceptionellt”
‒ Det här är ett exceptionellt erbjudande, konstaterar en upprymd Pipsa Lonka då vi träffas för att prata framtid. Och då tänker hon inte bara på sig själv utan på hela dramatikerskrået.
‒ Då jag var ung fick jag se nyskriven finländsk dramatik uppleva en boom. I dag lever vi istället i en mörk hemsk stund då man så mycket säger nej till kultur, och att då kunna visa för studerande som är på väg till den här branschen att man inom kulturvärlden kan säga ... ni är välkomna. Det känns fint.
Då jag frågar vad hon har tänkt skriva för Viirus, ler hon lite hemlighetsfullt och konstaterar att hon varken vill eller kan säga något bestämt om vad som är på kommande.
‒ Men jag hoppas kunna skriva något som teatern inte genast vet hur man ska sätta upp, något som utmanar dem på Viirus.
‒ Jag har sett otroligt olika föreställningar där och vet att ensemblen är så fin att den kan göra nästan vad som helst. Så jag vet att jag kan skriva krävande saker för dem.
Ett steg mot ett hållbart arbetssätt
Att man på Viirus valt att satsa resurser på en dramatiker är ett etiskt beslut, konstaterar teaterns konstnärliga ledare Essi Rossi.
‒ Vi vill betala för konstnärligt arbete. Det är vår plikt att göra det, eftersom dramatikern är branschens mest underbetalda arbetare. Det här är ett steg mot ett hållbart arbetssätt, och väldigt viktigt om vi också i framtiden vill kunna spela nyskriven finländsk dramatik.
Det är knappast otippat att teatern valt just Pipsa Lonka som sin första husdramatiker.
Viirus har tidigare satt upp två urpremiärer av henne, dessutom jobbar teatern gärna med de teman som Lonka utforskar.
‒ Hon behandlar viktiga teman på ett passionerat sätt, analyserar Rossi.
‒ Hon undersöker våra möjligheter till samexistens med djur och natur, dessutom förnyar hon scenkonsten och utmanar vårt sätt att tänka vad scenkonst är och kan vara.
Också för Lonka känns det speciellt att få fortsätta samarbetet med just Viirus.
Hon berättar om sin pjäs Den andra naturen, som fick sin urpremiär på teatern 2018 ‒ på svenska, fast pjäsen ursprungligen var skriven på finska.
‒ Då jag hade skrivit den och försökte få någon teater att bli intresserad av den var det flera som tackade nej, berättar hon.
‒ Jag var så otroligt tacksam att Viirus sedan tackade ja, och berättade att de länge hade velat göra något som handlar om människans relation till djurvärlden. Det var så fint att vi hittade varandra då.
Nu sju år senare hör Lonka till Finlands mest översatta dramatiker, hon fick också stor uppmärksamhet under Göteborgs bokmässas stora satsning på nordisk dramatik tidigare i år.
Man kunde alltså tänka sig att hon inte nödvändigtvis behöver en post som husdramatiker för att få sina pjäser spelade. Men så lätt är det inte. Under sina tjugo år i branschen har hon väldigt sällan fått beställningsjobb som inte handlar om att dramatisera en roman.
Därför känns det som en dröm som går i uppfyllelse att få månadslön för att skriva en egen pjäs.
‒ Visst kan också stipendielivet kännas som en dröm men det är ändå annorlunda, berättar hon.
‒ Då man är klar med sin pjäs börjar ett helt nytt arbete, att försöka sälja sin pjäs, berätta för människor att … hej här har jag en text, skulle ni vara intresserade av det här?
Sådant tar tid, och det kräver mycket av ett självförtroende som inte annars heller alltid är på topp, som hon formulerar det.
Annorlunda, och väldigt spännande
Att på finska skriva en pjäs som hon vet ska översättas och spelas på svenska, kommer med en speciell utmaning. Men den utmaningen trivs hon med.
‒ Ja det är annorlunda, men också väldigt spännande. I det finns dessutom en värld där jag vill leva, något mångkulturellt och mångspråkligt. Och på Viirus finns skådespelare som har det finska i sin kropp men som sedan hämtar något eget nytt till helheten.
Och framför allt; med två tidigare samarbeten i ryggen känns det extra spännande att kunna bygga vidare på samarbetet med Viirus.
Det låter alltså som en optimal match, inte minst då Essi Rossi avslutar sin beskrivning av varför teatern velat erbjuda husdramatikerjobbet just till Lonka.
‒ Jag har själv länge velat samarbeta med henne. Och nu får jag äntligen en chans att regissera en pjäs av henne.