Det blev tredje gången gillt för Monika Fagerholm, som varit nominerad till Finlandiapriset år 1994 med romanen Underbara kvinnor vid vatten, år 2019 med romanen Vem dödade bambi? och i år med romanen Döda trakten/Kvinnor i revolt.
Enligt låtskrivaren Maija Vilkkumaa, som i egenskap av enväldig domare utsåg Döda trakten/Kvinnor i revolt till Finlandiapristagare år 2025, är romanen ”en djup och stor roman som berättar om skrivande, samhälleliga strömningar, feminism och familjen.”
Vilkkumaa lyfter fram Fagerholms unika språk, som enligt henne är sprakande, säreget och som löper som en fängslande spiral genom hela romanen.
En tid av spänning och oro
Monika Fagerholm fick samtalet om att hon tilldelas priset när hon satt och körde i regn och mörker, och resan kändes mycket gladare efter beskedet:
– Jag blev otroligt glad. Men samtidigt vill jag säga att jag inte skulle ha blivit ledsen om någon annan av de nominerade skulle ha fått priset. Jag har läst dem alla, och de är jättebra böcker. Man ska ha lite tur. Vem som helst av oss skulle ha kunnat få priset, säger Fagerholm.
Romanen Döda trakten/Kvinnor i revolt kretsar kring en ung tjej, Alice, som Fagerholm beskriver som en rätt så vanlig ung 18-årig tjej:
– Hon är osäker. I motsats till olika flickgestalter i mina tidigare böcker är Alice inte karismatisk. Hon är verkligen i sin början. Hon har egentligen ganska lite att komma med. Men det gör henne till en iakttagare, en funderare. Samtidigt hamnar hon i en miljö där hon stöter på både folk som kommer att bli viktiga för henne.
Bokens titel sammanfattar centrala teman i boken som på olika sätt skildrar och speglar den tid då romanen utspelar sig, nämligen år 1976-77.
– Döda trakten är en tortyrmetod som de tillfångatagna centralgestalterna i RAF, den tyska Röda armé-fraktionen, utsattes för i fängelset. Tortyren var en CIA-metod, en avancerad form av sensorisk deprivation som var hörselisolering. En hemsk metod som gjorde att hjärnan gick sönder, språket gick sönder och flera av de tillfångatagna gick sönder. När Alice konfronteras med de här sakerna, påverkar de henne på olika sätt.
Angående ”kvinnor i revolt” finns det ett flertal kvinnor i romanen som Alice möter, och som på olika sätt revolterar mot sin samtid:
– Vi har revisionisten Ulrike Meinhof, som var med om att grunda RAF. Vi har Alice styvmamma som jobbar med kvinnofrågor och utvecklingsfrågor inom Förenta Nationerna - hon har gått en lång väg och väldigt medvetet försökt skaffa sig makt för att kunna jobba med de här frågorna. För att få leva det liv hon vill leva har hon varit tvungen att revoltera mot sin egen uppväxtmiljö.
”Att skriva handlar om mod”
Romanen Döda trakten/Kvinnor i revolt handlar i hög grad om att skriva, och Monika Fagerholm konstaterar att Outi Nyytäjä var den som tryckte på henne att våga och att vara modig:
– Det är inte alltid så enkelt. Att skriva handlar inte om att vara servil, att fjäska. Det kan vara jättefarligt om man vill behaga med sin text.
I boken återkommer också ett antal av Monika Fagerholms egna stora litterära upplevelser från ungdomstiden, nämligen Doris Lessing och Adrienne Rich:
– Framförallt Doris Lessing. Hennes roman The Golden Notebook (Den femte sanningen) handlar också om en brytningstid i början av 60-talet.
Under årens lopp har Monika Fagerholm förärats med ett flertal prestigefyllda litterära pris, som Augustpriset år 2005 för Den amerikanska flickan, och Nordiska rådets litteraturpris och Tollanderska priset år 2020 för Vem dödade bambi?.
Vad beträffar priser och belöningar säger Monika Fagerholm att hennes drivkraft i skrivandet är bortom alla former av yttre belöningar:
– Det tar fem år för mig att skriva en bok, och under den tiden är man långt borta från allt som händer runtomkring en. Drivkraften i skrivarbetet är att försöka åstadkomma något som är relevant för en själv, men också för andra. Jag skriver böcker som jag själv skulle vilja läsa. Bara den vägen tror jag att andra kan vilja läsa det jag skrivit. Men man är som ute på ett gungfly hela tiden, eftersom man inte vet.
Samtidigt känns det givetvis bra att få ett pris som Finlandia-priset, understryker Monika Fagerholm:
– Visst känns det otroligt fint och underbart att en finlandssvensk roman uppmärksammas med Finlandiapriset i detta tvåspråkiga land. Att den finlandssvenska kulturen och litteraturen, som är jättestark, får synlighet. Det finns inget annat motsvarande pris. Så visst är man glad!
Senast en finlandssvensk författare tilldelades Finlandiapriset var år 2012, när Ulla-Lena Lundberg erhöll priset för romanen Is.
Finlandiapriset för skönlitteratur är ett pris som Finlands Bokstiftelse delar ut till en framstående finländsk roman. Priset instiftades år 1984 och delas i år ut för 42:a gången.
Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur till bok om sorg och kärlek
Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur går i år till författaren Tomi Kontio och illustratören Elina Warsta för kapitelboken Kissa hyvästelee ystävän.
Boken avslutar bokserien Koira nimeltään Kissa (En Hund som heter Katt) vars första del kom ut för tio år sedan.
I seriens fristående final ger sig de tre vännerna Kissa (som är en hund), Koira (som är en katt) och Näätä (som är en gammal gubbe på lätt dekis) ut på en resa som visar sig vara Näätäs sista resa.
Långdistanslöparen Mustafe Muuse utsåg vinnaren av Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur, och enligt Muuse är boken ett mästerprov som visar på hur man kan tala milt om stora och svåra saker.
Maija Hurmes bilderbok Var kommer alla dagar ifrån? var också nominerad till priset.
Fack-Finlandia till bok om modernt slaveri
Fack-Finlandiapriset tillfaller Paavo Teittinen, grävande journalist på Helsingin Sanomat, för boken Pitkä vuoro. Kuinka moderni orjuus juurtui Suomeen.
I boken avslöjar Teittinen den finska rättsstatens och samhällets blinda fläckar, han skildrar hur den systematiska exploateringen av utländska arbetare har kommit att bli djupt rotad i Finland.
Också Svenska Yle har nyligen grävt i exploateringen:
Tvångsarbete, underbetalning och slaveriliknande förhållanden är inte undantag, utan en vanlig praxis vad beträffar utländska arbetstagare, oavsett nationalitet - idag likaväl som för flera decennier sedan.
Under arbetet med boken har Teittinen intervjuat tiotals arbetstagare som fallit offer för människohandel, samt ett flertal experter som under flera decennier arbetat med frågor som handlar om skuggarbetskraft och exploatering av människor på den finländska arbetsmarknaden.
Lyssna på en intervju med Paavo Teittinen i programmet Uutispodcast:
I år var det Yles utrikesredaktör Antti Kuronen som valde Fack-Finlandiapristagaren, och enligt honom är boken ett skickligt sammansatt verk som visar att modernt slaveri och människohandel inte är marginalfenomen.
Finlandia-prisen delas ut av Finlands bokstiftelse och samtliga pris är värda 30 000 euro.