Hos oss i Finska viken är vattenståndet ett resultat av väder: västvindar kan pressa upp nivån till två meter över medelvatten, medan starka högtryck kan tömma viken så att det sjunker över en meter.
Det är ett system som reagerar som en barometer, inte som ett tidvattenhav. Därför har tidvattenkraft aldrig varit aktuellt i Östersjön – strömmarna är helt enkelt för oregelbundna.
Men lyfter vi blicken mot Atlanten förändras perspektivet. På Kanadas östkust ligger Bay of Fundy, platsen med världens kraftigaste tidvatten: upp till 17 meters skillnad mellan högvatten och lågvatten. Varje dag rör sig omkring 160 miljarder ton vatten in och ut ur viken – mer än alla världens floder tillsammans.
Det är svårt att föreställa sig här hemma, som om Barösund tömdes på tio-femton meter vatten på en halv dag och en helt ny skärgård reste sig som nyfödda kullar ur havet.
Det är månen som driver allt det här. Den drar upp vattenbulor på jordens yta, men eftersom jorden roterar snabbare än månen rör sig släpar bulan efter och pekar lite framför månen.
Det gör att månens bana sakta trycks utåt, och jorden samtidigt bromsar in. Dygnet blir längre för varje århundrade. Tidvattnet är alltså inte bara skvalp vid stranden – det är ett av solsystemets stora energiflöden.
Från tidvattenkvarnar till moderna turbiner
Människan har försökt tämja tidvattnet länge. Redan på 600-talet byggdes tidvattenkvarnar i Europa som fyllde bassänger vid högvatten och drev kvarnstenar vid lågvatten.
Dagens teknik bygger på samma idé: antingen utnyttjar man nivåskillnaden med dammar och bassänger, eller så sätter man turbiner i strömmande vatten, som vindkraftverk under ytan.
Potentialen är svindlande. Internationella byrån för förnybar energi (IRENA) uppskattar att havsenergi i alla former – tidvatten, vågor, strömmar – teoretiskt kan producera upp till 130 000 terawattimmar per år. Det är ungefär dubbelt dagens globala elförbrukning.
Tidvattnet har dessutom en unik fördel: det är fullständigt förutsägbart. Månen ställer aldrig in.
Trots den enorma potentialen utgör tidvatten och vågkraft bara omkring 0,2 procent av världens förnybara el. Skälet är enkelt: teknik till havs är dyr. Maskiner måste tåla korrosion, påväxt, is, stormar och årtionden av konstant rörelse. Underhåll kräver specialfartyg och gynnsamt väder.
Och ekosystemen är känsliga, turbiner får inte störa fiskarnas vandringar eller rubba sedimentflöden.
Vågornas vilda energi
Om tidvattnet är månens långsamma, stadiga puls är vågorna havets hjärtslag. De föds av stormar långt borta och bär med sig enorm energi över oceanerna.
I Nordatlanten kan vågorna transportera 30–70 kilowatt per meter kustlinje – en konstant effekt motsvarande en elbilsladdare för varje meter strand.
Problemet är inte brist på kraft, utan ett överskott av den. Vågkraftverk slits sönder av stormar, knäcks av vågor och äts av salt och påväxt. Global installerad vågkraft är därför fortfarande marginell.
Men vågorna har en fördel: de är mer uthålliga än vinden. När vinden dör över Finska viken fortsätter vågor vid Hangö att rulla in hela kvällen, eftersom de drivs av väder långt där ute. Det gör dem i teorin till ett perfekt komplement i framtidens energimix.
Hybrider – ett nytt kapitel i havsenergin
Den kanske mest lovande vägen framåt är att kombinera olika havsenergier. I stället för att låta vågkraftverk stå ensamma i öppet hav kan de integreras i vindparker ute till havs. Då kan de dela kablar och servicefartyg och skapa ett gemensamt energisystem.
På Färöarna är framtiden redan här. Där ”flyger” företaget Minestos undervattensdrake – en liten vinge med turbin som rör sig i stora åttor genom tidvattnets strömmar. Den förstärker energin i vattenflödet och levererar el direkt in på nätet.
Några sådana här maskiner mindre än en bil kan bidra med viktig elförsörjning till samhällen i ett klimat som pendlar mellan dimma, snöyra, vindstilla och orkanstyrka. Färöingarna utreder nu möjligheten till en hybridmodell som också inkluderar vågkraft.
Havet som partner, inte motståndare
Havet är fullt av energi, i tidvattnets cykliska rörelse och i vågornas oändliga vandring över oceanerna. Men havet är också en motståndare. Tekniken måste inte bara vara starkare, den måste vara smartare, anpassad till havets rytm i stället för att kämpa emot den.
Om vi vill ta energi ur havet måste vi också ge något tillbaka: omsorg om ekosystemen, respekt för naturens gränser och lösningar som samarbetar med havet. Först då kan vi börja se havet inte bara som en resurs, utan som en partner i en mer hållbar framtid.
