En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Teaterlivet i Svenskfinland står vid ett vägskäl. I trettio års perspektiv har teaterbesöken på statsandelsteatrarna i Finland minskat med 16 procent.
Bland svenskspråkiga teatrar är tappet hela 43 procent.
Svenska Yle har jämfört fjolårets teaterbesök jämfört med medeltalet för åren före pandemin. Uppgifterna baserar sig på antalet köpta teaterbiljetter.
Värst är situationen på Åbo Svenska Teater, där besökarantalet rasat med 73 procent. Unga Teatern har tappat omkring två tredjedelar, medan Svenska Teatern i Helsingfors pendlar kraftigt – ofta beroende på om en stor musikal dragit publik.
Lilla Teatern, som sedan 2005 är en av Helsingfors stadsteaters scener, har tappat hälften av sin publik sedan 1990-talets glansdagar.
Klockriketeatern är en nomadteater utan egen scen. Siffrorna för de tre år som den varit statsandelsteater är blygsamma, och ligger runt ett par tusen besökare.
Enda undantaget är Wasa Teater, som nästan helt lyckats behålla sin publik: bortfallet är bara 9 procent.
Teatercheferna: ”chockerande uppgifter”
Reaktionerna från teatercheferna är samstämmiga och präglas av chock och oro.
Att se ett bortfall på minus 73 procent är verkligen allvarligt, säger Kira-Emmi Pohtokari, chef för Åbo Svenska Teater.
Hon påpekar att varje aktör måste våga ifrågasätta sin egen roll och även ställa obekväma frågor.
– Om både svensk- och finskspråkiga går mindre på teater kan man fråga sig vad relevansen är överlag.
Enligt Pohtokari är det största hotet rädslan för siffror och publikmätningar.
– Det är aldrig bra för kreativiteten om man redan från början är rädd för siffrorna och undrar om vi har publik eller inte.
Martin Bahne, ekonomi- och administrativ chef på Viirus beskriver nyheten om de dalande siffrorna som alarmerande.
– Det motsvarar inte den uppfattning jag har haft. Enligt mig har antalet teaterbesök varit ganska statiskt.
Nöjer vi oss med att den finlandssvenska teatern är minoritetsteater, eller vill vi tävla på ett nationellt och ett internationellt plan om publiken
Linnea Stara, vd, Teaterinfo Finland
Linnea Stara är vd på expertorganisationen Teaterinfo Finland, som står för siffrorna. Publiktappet förvånar henne eftersom hon inte själv har jämfört siffrorna för de svenskspråkiga teatrarna med de finska.
– Nöjer vi oss med att den finlandssvenska teatern är minoritetsteater, eller vill vi tävla på ett nationellt och ett internationellt plan om publiken, frågar hon sig.
Musikaler – vinstlott eller risk?
Statistiken visar tydligt: när en teater har en stor musikal på repertoaren skjuter publiksiffrorna i höjden. Musikalerna Hype (1994), Kristina från Duvemåla (2012), Mamma Mia (2015) på Svenska Teatern och talpjäserna Colorado Avenue (1999) och Lanthandlerskans son (2000) på Wasa Teater syns som klara toppar i kurvan.
Men musikalproduktioner är dyra och innebär stora ekonomiska risker, påpekar Linnea Stara, vd på Teaterinfo Finland.
– Det är inte självklart att en musikal som säljer mycket också ger större vinst än en talpjäs som säljer bra. Marginalerna kan vara ganska små eller samma som för regelrätta uppsättningar.
Joachim Thibblin, chef för Svenska Teatern och vice ordförande i Finlands Teatrar, säger att föreställningar som attraherar en stor publik är ett måste.
– Det är de som håller igång ekonomin och genererar hela verksamheten.
Österbotten mer svenskspråkig publik
En förklaring kan vara att Österbotten har en större och mer sammanhållen svenskspråkig befolkning än andra delar av landet.
Det gör att Wasa Teater har kunnat behålla en stabil publikbas och fortsatt vara en viktig kulturell mötesplats för regionens svenskspråkiga invånare.
Ann-Luise Bertell, tidigare chef för Wasa Teater och långvarig aktör inom teatern, tror inte att det förklarar allt.
Hon menar att Wasa Teater lyckats genom att vara relevant, välja berättelser som engagerar lokalt och skapa en teater som publiken vill komma till.
– Det är ändå alltid ett val som människor har att vilja gå på teater eller inte. Vi har erbjudit sådant som de faktiskt vill se.
Linnea Stara på Teaterinfo Finland tror också att teatrarnas tydliga profilering spelar roll.
Wasa teatern, Lilla Teatern och Viirus har tämligen tydliga profiler, och det tilltalar till en specifik publik, varför fluktuationerna är mindre, tror hon.
– För Svenska Teaterns del är det svårare. De ska bjuda på teater för en bred publik och det kan betyda olika slags uppsättningar.
Att Lilla Teaterns siffror rasat tror hon att har att göra med att Helsingfors stadsteater producerar färre föreställningar på Lilla Teatern jämfört med tidigare.
Språkgränser och publikarbete
Samtliga teaterchefer är eniga om att det är livsviktigt att nå över språkgränserna.
– Vi kan inte enbart förlita oss på den där svenskspråkiga publiken och det märker vi helt tydligt nu när siffrorna går ner överlag, säger Pohtokari.
Linnea Stara säger att det är en stor utmaning för de svenskspråkiga teatrarna att göra teater som tilltalar både till en finlandssvensk allmän publik och till en finskspråkig publik.
– Jag tror att det handlar mer om kvalitet än stil.
Kampen om publikens tid har hårdnat
En viktig orsak till det minskade teaterbesöket är den hårdnande konkurrensen om publikens tid och pengar, där streamingtjänster som Netflix, sociala medier och ett förändrat publikbeteende gör att många helst väljer säkra kort.
Samtidigt har också demografiska förändringar, stigande kostnader och en allt mer prismedveten publik lett till att teaterbesök kanske väljs bort lättare än förr.
Utbudet inom konst och kultur är generellt bredare idag jämfört med 1990-talet vilket också spelar in.
Dessutom har publikbeteendet förändrats. Kända namn eller någon krok som folk känner till är viktigt för att locka publik.
– Sådant som är obekant eller en pjäs som ingen känner till har blivit mycket svårare att få publiken att komma till. Jag önskar att publiken skulle våga låta sig överraskas, säger Ann-Luise Bertell.
”Teatern är inte död – men vi måste kämpa”
Trots de dystra siffrorna är teatercheferna överens: teatern är fortfarande en viktig konstform
Matti Raita, chef för Unga Teatern betonar att teatern har ett stort inflytande och påverkansmöjlighet i samhället.
– Teater håller verkligen inte på att förlora sin relevans. Det är en livskraftig del av ett välmående Finland.
Flera teaterchefer pekar på att krisen också kan leda till något nytt. När man märker att något måste förändras, finns också möjligheten till förändring som kan vara positiv, säger Kira-Emmi Pohtokari på ÅST.
Joachim Thibblin säger att teatern har ett större värde som inte kan mätas i siffror. Svenska Teatern vill presentera både konstnärlig spets och folkligt relevanta uppsättningar.
– Men det måste finnas utrymme för konstnärliga risktagningar – publiksiffrorna får variera.
Thibblin säger ändå att riktningen för Svenska Teaterns del ser bra ut just nu. En fjärdedel av storsatsningen Änglagård med premiär nästa höst är redan bokade.
Martin Bahne framhäver att Viirus är en konstnärlig ensembelteater som också fungerar som en inkubator för hela teaterbranschen. Publiksiffror är inte alltid ett relevant problem för Viirus.
– Här kan nya och mindre etablerade kreatörer få pröva sitt konstnärskap i en professionell kontext. Det viktigaste är att vi gör konstnärligt meningsfull teater.
Framtiden – och minoritetsperspektivet
Situationen är extra utmanande för svenskspråkiga teatrar eftersom publiken är liten och utspridd. När resurserna minskar och publikunderlaget krymper påverkas hela teaterns ekosystem.
– Det betyder både att det blir mindre arbetsplatser, mindre arbetstillfällen, mindre föreställningar, mindre alternativ för publiken i längden, säger Joachim Thibblin.
Samtidigt är teatrarnas roll större än bara publikmängd.
– Vi måste bära med minoritetsperspektivet för att upprätthålla bredd och djup. Det är svårt då publiken är så liten och den kritiska massan saknas, säger Thibblin.
Han säger att det behövs särlösningar och smarta strategier för att upprätthålla bredden.
– Teatern har överlevt så länge. Nu är den mer unik än någonsin – med riktiga människor, riktiga kroppar och riktiga liv. Jag kan inte tro att man ska ge upp här, säger Ann-Luise Bertell.
”Vi måste samarbeta för att vända trenden”
Alla intervjuade är överens om att förändring krävs. Fler måste våga tänka nytt – och publiken behöver förstå att om man vill ha teater, måste man också använda den.
Alla teatrar satsar idag allt mer på aktivt publikarbete, där personliga kontakter, riktade aktiviteter och nya kommunikationsformer används för att bygga broar mellan scenen och publiken, både nya och återkommande besökare.
– Att fånga den unga publiken är en kärndel i allt publikarbete – det handlar om att sänka tröskeln till teatern och ge nästa generation verktyg för att upptäcka scenkonsten, säger Martin Bahne på Viirus.