I början av 1970-talet letar den italienska regissören Bernardo Bertolucci efter en kvinnlig skådespelare till en film som ska heta Sista tangon i Paris.
Legenden Marlon Brando har redan tackat ja till att spela medelåldersmannen Paul, nu behöver han någon för rollen som Pauls betydligt yngre sexpartner Jeanne.
När Bertolucci får syn på 19-åriga Maria Schneider inser han att han hittat rätt. Och från det ögonblicket blir det mesta fel för hennes del, såväl karriärmässigt som privat.
I den nu bioaktuella filmen Sanningen om Maria följer regissören Jessica Palud resan från Schneiders initiala entusiasm till livet bortom den ödesdigra våldtäktsscen som kommit att bli en milstolpe i filmhistorien.
Filmen i sig har genom åren förbjudits, hyllats och hatats, men denna enskilda scen är det i dagens läge svårt att möta med något annat än förskräckelse och äckel.
För att den inte stod i manuset, för att männen bestämt sig för att ”överraska” Maria.
I det filmmanus som Palud skrivit i samråd med bland andra Marias kusin Vanessa Schneider får Bertolucci tidigt två nyckelrepliker.
Först får den unga aktrisen höra att det som tilltalar är att hon har ”något sårigt” inom sig. Därefter underrättas hon om att det i stjärnregissörens filmer inte finns några skådespelare, ”bara roller”.
Bägge replikerna visar sig ganska snart vara kod för en självcentrerad ”allt för konsten”-attityd som skiter i saker som tillit, omsorg och gränser.
Välspelat och tankeväckande
Det tunga temat till trots är Maria en oväntat lättillgänglig upplevelse. Anamaria Varotolomei och Matt Dillon gör sina roller rättvisa och under filmens gång löper åtminstone mina associationer i många riktningar.
Landar gör de i tanken på hur svårt det är att handskas med sex i visuell form. Är det alls möjligt att skildra sexuella gränsöverskridningar utan att det blir exploaterande?
Som kontroverserna kring den lesbiska kärleksskildringen i Blå är den varmaste färgen (2013) där de unga aktörerna ansåg sig ha drivits över en gräns.
Och som Luchino Viscontis vidriga provfilmning med unga Björn Andrésen inför Döden i Venedig (1971). Det är uppenbart att Visconti såg något sårigt i den 15-åriga skönheten.
Säg den tonåring som inte går sönder när hen får i uppgift att bara vara en roll – inte en skådespelare, inte ens en människa.
Från fransk ångest till fransk lätthet
Veckans andra franska film om film är signerad Richard Linklater och heter Nouvelle Vague.
Filmen följer inspelningen av Jean-Luc Godards första långfilm A Bout de Souffle (1960), som ofta finns med på listor över historiens bästa filmer.
Här finns det två grupper av tittare som automatiskt har all anledning att gå upp i brygga av glädje inför blotta utsikten att få ta del av denna svartvita filmkaramell.
Till den ena hör alla som älskar allt den Texasbördiga indieregissören Linklater gör. Till den andra hör alla som älskar de intellektuella franska regissörer som i övergången från 1950-tal till 1960-tal revolutionerade filmberättandet.
Regissörer som ville bort både från det tunga maskineriet kring filmskapandet. Nu ville man filma snabbt och lätt och var som helst. Man ville ut på gatan, in i verkligheten. Man både regisserade och klippte på ett helt nytt sätt.
Eller för att citera den mest citerade meningen i Nouvelle Vague: Varje film består av fem olika filmer: den som skrivs, den som rollbesätts, den som filmas, den som klipps och den som möter publiken.
En filmfest för filmälskare
Nouvelle Vague är en extremt elegant film. Vare sig man sett ursprungsfilmen eller inte är det en njutning att se det minutiösa återskapandet av en pulserande filminspelning i ett pulserande Paris 1961.
Den som sett A Bout de Souffle (på svenska Till sista andetaget) försöker febrilt plocka ihop sina minnesbilder i skuggan av den häpnadsväckande insikten om att så många av filmhistoriens jättar råkade sammanstråla just där, just då.
Sedan är det en annan fråga om den som inte har någon relation till ursprungsfilmen tycker att det visuella finliret är lika charmigt.
Den enas nöje kan ju trots allt vara den andras gäspning.
Silja Sahlgren–Fodstad är filmkritiker och -älskare.