Romanen De oförlösta av Robert Åsbacka är inspirerad av Mikael Lybecks roman Tomas Indal från år 1911.
Lybecks roman handlar om Tomas Indal som efter trettio år ute i världen återvänder till sin födelsestad Nykarleby, där han tagit tjänst som stadsläkare – en tjänst som han sköter mer av plikt än passion.
I Lybecks roman står Indal i centrum för handlingen, han utgör det nav, det mörka hål, som alla och allting i staden kretsar kring.
I Åsbackas roman De oförlösta är det framför allt stadsborna själva som träder fram och får ta plats i egen rätt, medan Tomas Indal förpassas till marginalen.
Vad har Mikael Lybecks roman betytt för Robert Åsbacka?
– Jag har delvis vuxit upp i Nykarleby. Och jag tror att det helt enkelt började så att jag upptäckte att den här Mikael Lybeck hade skrivit en roman som utspelar sig i Nykarleby. Det var någon sorts fascination över att den här staden beskrevs i en roman.
Under årens lopp har Åsbacka läst om romanen om Tomas Indal ett flertal gånger, men det handlar inte i första hand om att han skulle beundra Lybecks text så mycket.
– På många sätt är det en bra roman, men jag blev framför allt fascinerad av de här bipersonerna i Lybecks roman. Mer än av huvudpersonen Tomas Indal själv. Med åren blev det så att jag ville veta mer och mer. Så jag fick helt enkelt skriva vidare själv för att ta reda på mer.
Vad var det hos personerna kring Tomas Indal som väckte Åsbackas nyfikenhet?
– Jag tyckte att det finns så mycket outtalat som jag inte vet om hos alla dessa personer som far omkring i Lybecks roman. Här finns spänningar, konflikter och begär och allt möjligt som inte alls är uttalat i Tomas Indal. Det ville jag skriva mer om. Och just förhållandet mellan de här personerna i sig, men också vad Indal ställer till med. Jag ville beskriva verkningarna, vad som händer när han finns där i staden.
I första hand var Robert Åsbacka fascinerad av bokhandlerskan Rut Bertels.
– Vad håller hon på med där i sin bokhandel dagarna i ända? Varför är hon där, varför har hon stannat kvar, varför är hon ensam? Sådana saker.
Vid sidan av Rut Bertels lyfter Åsbacka fram provisorn Konon Kristoffer Blomgård.
– Han avviker lite från de andra. Där de andra har olika hemligheter har han egentligen inte det. Han är en lite naiv, godlynt ung man som är ganska öppen med vad han vill: han vill gifta sig och ha ett eget apotek. Och så beundrar han Tomas Indal väldigt mycket.
Och så har vi styrmannen och sjötullvaktmästaren Romarbacken, Indals barndomsvän.
– Mellan Romarbacken och Indal finns en klassdimension. De kommer från helt olika förhållanden. Även om de är barndomsvänner tar deras liv helt olika vägar. Och det finns ju en konflikt mellan dem, som också omfattar Rut Bertels.
En bok med lång tillblivelsehistoria
Robert Åsbacka konstaterar att han arbetat med sin berättelse i 25 års tid och skrivit ett flertal olika versioner.
Såväl Mikael Lybecks berättelse som Robert Åsbackas roman utspelar sig i samma kvarter i Nykarleby och i början av 1900-talet. Vilka utmaningar hade Robert Åsbacka att jobba med rent språkligt och stilistiskt?
– Jag kunde inte sitta och tänka att ”nu ska jag skriva som Mikael Lybeck”. Jag har ju läst romanen många gånger. Och vad beträffar språket har jag försökt ge det en uppdatering. Man ska inte känna att språket är 1911, men det finns markörer här och där så att man ska dras tillbaka till den tiden. Man ska inte känna att det här är nutid. Och det är klart att det har varit en utmaning.
Robert Åsbacka berättar att han brukar läsa igenom sina texter om och om igen för att hitta rätt rytm och rätt ton i språket.
– Jag läser mycket mer än jag skriver. När jag var inne i den här världen tror jag att jag fick tag i någon sorts språk som fungerar. Åtminstone för mig. Men visst är det en utmaning. Man får tänka till.
En doft av tjära
I De oförlösta finns ett rikt och mångskiftande persongalleri, och jag undrar vem av alla gestalter i boken som Robert Åsbacka skulle vilja bjuda på middag och vad de skulle prata om?
– Jag skulle nog vilja gå på middag med många av gestalterna, men jag kanske faktiskt skulle ta en enkel måltid med Romarbacken och försöka få honom att öppna sig lite grann. Jag skulle vilja veta hur han tänker kring olika frågor. Jag tror att han är ute efter bildning, men också efter Rut Bertels … De två har en gemensam historia, och Romarbacken stannar kvar i staden på grund av henne, men det blir aldrig någonting mellan dem. Jag vet inte riktigt om han ens försökte, men han hade några drömmar som jag gärna skulle vilja prata med honom om. Dessvärre tror jag inte att han skulle säga så mycket.
Om Robert Åsbacka skulle beskriva De oförlösta som en doft, vilken skulle den i så fall vara och varför?
– Jag tror att det skulle bli en doft av tjära. Den doften har trots allt mycket att göra med allting som utspelar sig i den här staden. Havet har också en roll i det hela, och båtarna som ligger i hamnen. Hela Nykarleby doftar tjära. Eller gjorde det på den tiden i alla fall, inbillar jag mig. Så det är en doft av tjära. En väldigt tilltalande doft, men också ganska kärv.
Lyssna på hela intervjun med Robert Åsbacka:
Robert Åsbacka har skapat en egen genre: Nykarleby noir
Småstaden Nykarleby är såväl liten och trygg som klaustrofobisk i Robert Åsbackas roman De oförlösta - som läsarjuryn döper till ”Nykarleby noir”.
Människorna är förbundna med varandra och fångna i sitt öde likt i en spindelväv, konstaterar Annika Rönnblad som tillsammans med de övriga medlemmarna i läsarjuryn – Gunnar Högnäs, Matilda Forss och Martin Karlsson – frågar sig om det finns plats för förändring i småstaden, och hur ser den i så fall ut?
Lyssna på läsarjuryns diskussion om De oförlösta:
