De nordiska städernas historia är i mångt och mycket en historia av bränder. Kombinationen av trähus och trånga gränder var allt som oftast ödesdiger.
Ibland var det några hus som brann, ibland var det hela kvarter eller halva städer som föll offer för lågornas rov.
Och när det var riktigt ödesdigert försvann hela städer över en natt.
Oslo 1624, London 1666, Trondheim 1651 och 1681, Köpenhamn 1728 och 1795, Uleåborg 1822, Vasa 1852, Sundsvall och Umeå (samma natt 1888), Ålesund 1904 – för att nämna bara några av de värsta katastroferna.
Finlands värsta stadsbrand
Men i Finland är säkert branden i Åbo den 4-5 september 1827 den mest kända och mest ödesdigra.
Branden ledde inte bara till att stadens centrum förstördes i sin helhet och att ett tiotal människor omkom.
Den förde också med sig att otaliga konstskatter, historiska dokument och Åbo Akademis bibliotek, det klart största och mest värdefulla i landet, blev flammornas rov.
Universitetet hade gjort Åbo till en europeisk stad, till ett centrum för det andliga livet. Men det hade också haft ekonomisk betydelse. En studiestad var ständigt i rörelse, den lockade folk från både Finland och andra länder. Därigenom fick husen hyresgäster, restaurangerna matgäster, köpmännen kunder, boktryckarna arbete och dagstidningarna läsare.
ur Hannu Salmis Åbo i Lågor (Svenska litteratursällskapet, 2025)
Som ett resultat av branden flyttades också hela universitetet till Helsingfors. Över en natt förvandlades Finlands forna huvudstad och främsta lärdomssäte, som hade varit en av de viktigaste städerna i det svenska riket, till en vanlig landsort.
Allt det här och mycket till berättas av Hannu Salmi i boken Åbo i lågor. Minnen från branden 1827. Boken är en översättning av Tunteiden palo. Turku liekeissä 1827 som kom ut 2022 nominerades samma år till Fack-Finlandia-priset.
Hur var det att plötsligt befinna sig mitt i ett framrusande eldhav? Och vakna upp till en stad i spillror? Hannu Salmi bygger upp sin bok kring stadsbornas känslor och upplevelser före, under och efter branden. Genom några nyckelpersoner skildrar han desperation, sorg och girighet men också empati och generositet.
Hannu Salmi är professor i kulturhistoria vid Åbo universitet med tonvikt på audiovisuell historia och känslornas historia. Och det märks minsann!
Levande historia
Salmi tar oss med på en emotionell resa genom den ödesdigra septembernatten och katastrofens efterspel. Vi får följa med Christina Elisabet Hellman och hennes piga Maria Isaksdotter Vass som bor på den plats på Aningaisbacken där branden bröt ut.
Vi springer hack i häl med 14-åriga Adolf Moberg som är elev i Katedralskolan, och läkaren Immanuel Ilmoni som försöker rädda det och dem som räddas kan.
Vi tittar på eldens framfart tillsammans med Friedrich Wilhelm August Argelander, astronomen som verkar och bor i den av Carl Ludvig Engel ritade nybyggda observatoriet på Vårdberget som undgick flammornas rov.
Andra som ledsagar oss genom eldens helvete och den därpå följande återuppbyggnaden är makarna Julin som efter branden tog över Fiskars bruk, den välkända Åboprofilen Nils Henrik Pinello, den blivande författaren Fredrika Tengström, sedermera Runeberg och författaren Zacharias Topelius.
Åbo i lågor är en fackbok som kan mäta sig med vilken roman eller deckare som helst. Den är spännande, ja näst intill gastkramande, otroligt välskriven (tack Tobias Pettersson för den finfina översättningen), berörande, lärorik och ögonöppnande.
Boken bygger på ett historiskt detektivarbete som utnyttjar brev, dagböcker, memoarer, kartor, tidningar, skillingtryck, bilder och dikter. Salmi reflekterar särskilt över frågan om skuld och den ryktesspridning som tog fart efter branden.
Brott och straff
I kapitlet Jakten på de skyldiga får vi följa rättegången som började redan en dryg vecka efter branden den 13 september 1827. Det är den Hellmanska gårdens invånare som är de huvudmisstänkta för branden.
”En stor skara folk hade kallats till den första utfrågningen: husets ägare Carl Gustaf Hellman och hans hustru Christina Elisabet, tjänarinnorna Maria Isaksdotter Vass, Helena Ginman och Katharina Wikström och drängen Johan Hallen. (...) En åt gången ropades vittnena in”, citerar Salmi ut rättegångsprotokollen.
Efter den första sessionen blir det en paus på ett par veckor eftersom rättens ordförande visade sig vara jävig.
”Lars Fredrik Schalberg var nämligen själv en av de stadsbor som förlorat allt i branden. Hans hem vid Tavastgatan, på tomt 159 i Kyrkokvarteret, hade totalförstörts. Förlusten hade drabbat honom så hårt att han inte ansågs kunna fortsätta som utredningsledare.”
Den 25 september fortsätter rättegången och den 6 oktober gav kämnärsrätten sitt utslag. Rätten hade inte kunnat finna ”minsta anledning till veterlighet huru eller genom vems vållande elden löskommit”,
Det Hellmanska hushållet hade således frikänts. Nu måste alla bara svära en ed, såsom det stipulerades i lagen, om man i händelse av vådeld inte kunde finna någon skyldig till branden, eller någon som vållat den.
Timar skada af rätt våda, som man ej kan förese eller vachta, förr än skada händer; vare saklös. Vet man ej huru eld är kommen lös; vitne tå med sielfsins vådaed, at thet ej af hans vangiöno eller vållande skedt är.
ur byggningsbalkens 2 paragraf 24:e kapitel
Husfolket skickades hem för att studera bibeln eftersom man inte fick svära eden på stående fot. ”Eden förutsatte både betänketid och prov på kännedom om kristendomen.”
”Den 13 oktober 1827 fick Hellmans husfolk äntligen lägga fingrarna på den heliga bibeln. De upprepade vådaeden med en mun, och säkerligen kändes varje ord som en lättnad”, skriver Hannu Salmi.
Tyvärr visade det sig att rykten om att det Hellmanska husfolket hade varit ansvarig för branden, eftersom de illegalt hade skirat talg och lagrat farliga brandfarliga vätskor på gården, hade spridit sig över Europa, Amerika och till och med så långt som Nya Zeeland. Nästan överallt fick man ännu långt efteråt läsa att Hellmans var skyldiga till branden.
Det var inte förrän i början på 1900-talet när historikern Svante Dahlström som den första studerade kämnärsrättens protokoll. 1910 publicerade han texten Huru uppstod Åbo brand? där han noggrant redovisade för rättens protokoll.
Den här berättelsen om det Hellmanska husfolkets rättegång är som klippt och skuret för Den finlandssvenska krimpodden! Det är bara att läsa upp Salmis kapitel ur Åbo i lågor.