En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Var går gränsen mellan pornografi och konst? Den frågan flimrade förbi hos mig på ett av Stockholms största kulturevenemang på Dansens hus i helgen.
I det skedet har jag tittat på en halv timme av ömsint lesbiskt sex, onanerande och juckande med strap-ons på Sveriges största scen för samtida dans. I samma stund reste sig flera och gick.
Det österrikiska scenkonstfenomenet Florentina Holzinger är också känd för att få publiken i Europa att svimma och lämna hennes föreställningar.
Det har redan tryckts t-skjortor med texten ”Varit på operan. Spydde”, med Holzinger på bild.
Vad är fortfarande skandal, och vad är ironi? Vad är bara effektsökeri?
En sak är säker: Holzinger är ett av Europas hetaste konstnärsnamn just nu.
Triggervarningarna på dörrarna i Dansens hus verkar snarare få folk att söka sig till den utlovade blod- och bajsfesten.
Efter min första bekantskap med Holzinger i Helsingfors för ett år sedan och föreställningen Tanz var jag helt golvad. I den penetrerade hon balettvärldens smärtpunkter med sällsynt intelligens och humor.
Vad skulle du göra under ett katastrofår?
Premissen i föreställningen A year without summer är extremväderåret 1816.
Då fick vulkanen Tambora i nuvarande Indonesien ett utbrott som fyllde himlen med aska. Det orsakade en tillfällig klimatförändring som ledde till ”året utan sommar”.
Samma år började också den då 18-åriga Mary Shelley skriva på romanen Frankenstein.
Frågan som ställs genast i början av föreställningen är vad folk i dag skulle göra under ett sådant katastrofår.
Ha sex samt en bajs- och spyfest? Doktorslekar och utföra det ultimata faceliftet? Föda fram ett ”foster” genom att operera låret i närbild?
Som alltid berättar Holzinger inte historien kronologiskt, utan kretsar kring det monstruösa. Och som vanligt sätter hon sig själv lika mycket på spel genom att vara en del av ensemblen som består av enbart kvinnor.
Skönhet i att visa äldre kroppar
Sexintrot känns lite långt, men har en feministisk styrka – äldre kvinnor och kortväxta brukar aldrig (?) gestaltas på scen i sådana scener.
De är nakna och sköra, men också starka som grupp. Det finns en skönhet i det, och en puls som löper längs med föreställningen.
Florentina Holzinger utforskar den manliga blicken – och den kvinnliga blicken på den kvinnliga kroppen, men på kvinnans villkor. Och snabbt slutar man tänka på att de är nakna.
Den svajiga slapstick-musikal som följer uppvisar inte samma intelligenta känslighet.
En uppblåsbar plastversion av Gustave Courbets exponerade vulva ur målningen L’Origine du monde från 1866 pumpas fram. Framför den dansar och sjunger karikatyrer av psykoanalytikern Sigmund Freud, nazistläkaren Joseph Mengele och Baron Georges Cuvier.
De två sistnämnda tävlar om vem som var den värre rasisten.
Den kortväxta Holzingerstjärnan Saioa Alvarez Ruiz gör en suverän tolkning av den nazistiske dödsängeln Mengele som ville utrota sådana som hon.
I Holzingers operaföreställning Sancta (2023) spelar Alvarez Ruiz världens första lesbiska, kortväxta och funktionsnedsatta påve.
Holzinger samlar på karismatiska scenkonstnärer som Alvarez Ruiz. Anmärkningsvärt är också att de alla kan sjunga och spelar livemusik, allt från pastischer på kända musikaler till heavy.
Tablåer över vår tids monster
När kvinnoensemblen opererar fram ett blodigt litet foster ur Holzingers eget lår, måste jag blunda en stund. Fy fasiken.
Förlossningar och kvinnokroppen är politik. Själv hade jag dött i en hemförlossning. Den här gången besparas vi ändå den kannibalism som sågs i Sancta.
Fram målas rörliga tablåer över vår tids Frankensteins monster: existentiella hot, psykiska problem och idéer om död versus evigt liv.
Vissa av poängerna blir rätt tunna: vi kan väl alla vara överens om att rasism och rasbiologi är djävulska. Mer än så kan du, Holzinger. Jag saknar stundvis den blodröda tråd som fanns i Tanz.
Hur långt är människan redo att gå för att uppnå evig ungdom?
Det ultimata faceliftet
I jakten på evig ungdom och ett evigt liv får vi sedan se något riktigt fasansfullt. Holzinger är känd för att använda sig av mänskliga köttbitar som dinglar ner från taket. Denna gång är kontexten ”det ultimata faceliftet”, ja ni gissar var krokarna har placerats – i ansiktet.
Hur långt är människan redo att gå för att uppnå evig ungdom?
I samma scen får vi höra den tyska balettlegenden Beatrice ”Trixie” Cordua, bekant också från Tanz, som nyligen gick bort vid en ålder av 82 år. Hon förkunnar att hon hellre väljer döden framom evigt liv.
Efter att vi precis sett krälande kroppar yngla sig fram ur en slajm-gegga i en scen som är som tagen ur skräckfilmen Substance (2024), slås jag först av den välkomnande värmen i den oförglömliga slutscenen. Vårdpersonal tar han om äldre och sjuka.
Men det hela eskalerar i en sällan skådad bajs- och kräkfest, bodyhorror som sprutar också på publiken. Publiken skrattar, men för mig fastnar skrattet till slut i halsen.
Den sista scenen med scensnö som faller över apokalypsen efter fekaliefyrverkeriet lär jag inte glömma i första hand.
En ensam konståkare, placerad högt upp på glaskuben, verkar symbolisera ”det ultimata skönhetsidealet”: en ung, vit, blond person med en smal, vältränad kropp, som rör sig med elegans. Men också den elegansen börjar krackelera.
Är det hon, den ensamma konståkaren, som representerar idealmänniskan vi förväntas sträva efter att bli? Kvar i en ensam loop? Hellre deltar man i en bajsfest tillsammans än är ensam och strävar efter perfektion.
Kan konsten att chockera, men vad är nytt?
Holzinger kan minsann konsten att chockera. Men börjar vi bli vana vid konceptet redan? Det hon gör är inget nytt i sig. Den här gången kände jag mig inte lika exalterad och förändrad som efter Tanz.
Byggstenarna är desamma, men det konstnärliga djupet förblir tunnare. Sex på scen, kletande med bajs och blod och smärtkonstnärer har redan länge använts på alternativa scener, som Florentina Holzinger själv härstammar från.
På finlandssvenskt håll kan nämnas gruppen 4 Floors of Whores, vars föreställningar ofta ger intrycket ”what you see is not what you get”.
Min största invändning med A year without summer är att den slänger fram en rad samhällsproblem utan att egentligen diskutera dem.
I Finland har regeringspartiet Sannfinländarna angripit uttryckligen det de kallar bajskultur. Undrar hur de skulle reagera på en föreställning av Holzinger?
Kulturbudgetarna krymper visserligen runtom i Europa just nu. Men Holzinger satsas det på.
Kanske är vi tillbaka i antikens Rom med dess gladiatorspel, förutom att dagens publik hungrar efter andra äckligheter.
I dag representerar hon själv en institution: Holzinger har valts till Österrikes bidrag till Venedigbiennalen 2026. Från och med nästa år kommer hon också att i ledningsgruppen i Volksbühne i Berlin, en av de mest framträdande och inflytelserika teaterinstitutionerna på kontinenten.
Hon har med andra ord gjort mainstream av konceptet med chockerande nakendans som kryddas med bodyhorror, blod och bajs. I dagens uppmärksamhetskultur verkar efterfrågan vara stor.
Kanske är vi tillbaka i antikens Rom med dess gladiatorspel, förutom att dagens publik hungrar efter andra äckligheter.
Kanske är det renande att få se människan i all sin absurditet på en teaterscen, när den verkliga världen ter sig mångfalt mer obegriplig.
Holzinger är en provokatör av rang, och det ska bli intressant att se vad hon hittar på härnäst.
Lik på scenen och en mänsklig kanon lär hon i alla fall drömma om.
Jenny Jägerhorn är kulturjournalist med en bakgrund inom, och insyn i, dansvärlden.