Att förringa någons trauma och avfärda det som ”offerkofta” eller gnäll är förstås inte acceptabelt.
Men kan det finnas en risk att man bygger upp hinder för sig själv om man i vuxen ålder ännu i hög grad låter föräldrarna och uppväxten styra ens liv och relationer?
Har man ett ansvar inför sig själv och sina medmänniskor att aktivt försöka bryta mönstret? Går det att ta sig från en olycklig barndom till ett någorlunda lyckligt vuxenliv?
Javisst går det, det intygar flera av er som skrev till Relationspodden. Men det kommer antagligen att krävas mycket hårt arbete och eventuell utomstående hjälp.
Varmt tack till alla er som skrev till oss gällande detta svåra ämne. Vi hoppas breven som vi läser i podden och publicerar här ska vara till inspiration och tröst.
Att hålla fast vid det som varit förstör för barnen och barnbarnen
”Barndomen lägger ju sina spår helt klart. Men det finns massor av bevis på hur folk har gått vidare och banat sina liv på ett annat sätt ändå.
Man kan nog och ska också skapa sin egen riktning i livet. Allt kan man inte påverka, men att skylla på någon hela livet är inte fruktbart! Och det förstör för barn och barnbarn.”
Maria P, 63 år
Om andra påverkas av dina spöken – sök hjälp
”Ingen vuxen persons skadliga beteende kan skyllas på eller berättigas med trauman från uppväxten.
Om du som vuxen märker att du eller andra i din närmiljö påverkas av dina spöken kan det vara på sin plats att söka hjälp. Att spela martyr eller dra på sig offerkoftan är skadligt beteende och ofta manipulativt.
Jag är nu 35+ och försöker få rätsida på allt som hänt under min uppväxt. Det går långsamt, men ser nog framsteg också!
Det finns hopp om du är färdig att rannsaka dig själv och aktivt väljer att bryta mönstret.”
Glada vi till terapeuten gå, 35+
Ja, men din mamma verkar ju så trevlig!
”Ja, uppväxten påverkar en hela livet. Också om det utåt ser ut som att man styrt upp livet med jobb och familj kan det bakom kulisserna förekomma missbruk och andra problem.
Orkar andra höra om det? Förstår andra? Nej, man måste välja vem man pratar med.
Speciellt störande är det när andra tror att deras ytliga erfarenheter av någons förälder är verkligare än personens egna upplevelser.
'Men din pappa/mamma var ju så trevlig!' Ja, om du träffade hen sporadiskt någon timme då och då var hen nu trevlig, aggressionerna sparas vanligtvis för hemmafronten.”
Gammal och vis
Fortfarande har jag lätt att känna mig förbisedd, men jag får själv ta ansvar för mina känslor
”Fast jag inte upplevt fruktansvärda trauman var jag ofta åsidosatt som barn. Jag var ju så duktig och självständig att jag klarade mig själv. Jag lärde mig att mina bedrifter var oviktiga, att min framgång var min att fixa på egen hand och att jag skulle hålla mina bekymmer för mig själv.
Det har tagit åratal av reflektion och bister självinsikt att acceptera att det satte spår.
Känslan av avundsjuka när någon annan får företräde i vänkretsar eller arbetsplatser hänger nog kvar, likaså den sårade känslan över att inte uppmärksammas eller bli förbisedd. People pleasern finns med den också.
Jag tror inte jag någonsin kommer ifrån detta, men det ursäktar inte ett beteende som kan skada andra och i slutändan också mig själv. Jag bär ansvar för mina känslor och mina handlingar.”
Ansvarig, 31
Efter 35 ska det vara slut på ältandet
”Om man är över 35 och fortfarande skyller på sina föräldrar måste man ta itu med saken själv. Gå i terapi!
Om det går, prata med föräldrarna och sedan går man vidare. Är det väldigt inflammerat eller om man bär på ett djupare trauma, så bryt då helt med dem. Skicka ett kort till julen, typ.
Men det hjälper ingen att älta saker som hänt för 30–40 år sedan. Man har ansvar över sitt liv och att då göra en förändring, bryta generationstraumat.”
Simone, 42
Man ska få tala om sina erfarenheter, men de som konstant ältar vill nog mest ha uppmärksamhet
”Vår mamma är narcissist, det är eventuellt pappa också.
Att bo med två föräldrar som alltid tycker att deras egna barn gör allt fel, som aldrig ger barnen bekräftelse och tvingade oss att leva efter deras märkliga idéer var traumatiskt.
Syrran och jag gick igenom olika psykiska kriser i yngre år på grund av detta.
En psykolog sa åt mig att jag skulle må bra av psykoanalys. Efter det har jag kunnat ersätta mitt nerbrutna jag med ett starkare jag.
Man ska städa upp bland gamla spöken. Det är ansvarslöst att skylla på andra för sitt eget dåliga beteende, typ jag är en dålig mamma för min var det också.
Dock ska det nog vara tillåtet att tala om saken ibland, till exempel med andra som har liknande upplevelser. Men att älta och gotta sig i gamla trauman hela tiden verkar ju mera vara sökande efter uppmärksamhet och sympati.”
Joyce, 50
Pappa kunde förstöra min barndom, men hur mitt vuxenliv ska vara bestämmer jag själv
”Jag sörjer att jag inte fick en trygg och lugn uppväxt, att min relation till min pappa är icke-existerande och att hans beteende gjort att delar av mitt vuxna liv är bra mycket mer kämpigt än mina jämnårigas.
Men jag är också arg på min pappa för att han inte tog tag i sina problem. Om jag gick ner mig i min traumatiska historia skulle jag ju göra likadant, inte ta ansvar för mitt eget varande och välmående.
Han hade möjligheten att förstöra min barndom, det kunde jag inte styra över, men huruvida han ska förstöra mitt vuxna liv eller inte är ju upp till mig att avgöra.
Jag säger inte att det är lätt, och visst tar bitterheten över ibland, men tillvaron blir ju inte bättre än jag gör den.”
Någons dotter, 31
