Den stora och nya traktorn korsar automatiskt Jan-Anders Lindfors åker i Övermark. Med satellitnavigering behöver man nästan bara se på när maskinerna gör jobbet. Det är flera dagars jobb att ploga bara den här täppan och det är en hel del som ska prepareras för nästa års sådd.
– Jag odlar bara gräs i princip. Och så slår jag ner det. Och så lyfter jag stödet. Och det är allt, säger Lindfors.
Jordbruksstöden har utvecklats genom åren efter att Finland gick med i EU. Idén är att trygga matproduktionen, hålla konsumentpriserna nere och garantera böndernas inkomster. Dagens system gör det möjligt att få ersättning för åkrar som används, även om man inte producerar något som skördas. Det här är inget som Jan-Anders Lindfors uppskattar, trots att han tar del av stödsystemet.
– Ja, det är jättekonstigt. Men det är vi själva som förorsakat de här lönsamhetsproblemen, säger Lindfors.
Han kallar sig stödodlare, alltså han odlar för att lyfta stöd. Han tycker själv det är dumt, men ser också att det just nu inte finns så många alternativ. Och han är långt ifrån ensam om att odla och bara slå ner växtligheten.
Lindfors driver idag en stor gård med runt 300 hektar produktiv mark. Han har genom åren experimenterat med olika grödor, som kummin, bondböna, fiberhampa och olika former av viltåker. Men även dessa växter han han plöjt eller vält ner, utan att skörda.
”Stöden har blivit ett gift”
I år har han också försökt sig på sockerbetor, en skörd han avser att sälja. Om det blir någon vinst från produktionen återstår att se - liksom om det blir sockerbetor flera år.
– Jag tror hårt på jordbruket och ger inte upp. Men, jag odlar inget som inte lönar sig.
Jan-Anders Lindfors vet att stöden ändå behövs, för att med konstgjord andning hålla landsbygden levande och livsmedelspriserna konkurrenskraftiga. Men nu är näringen uppbyggd av, för och med stöd.
– Stöden är ett gift. De förstör en hel massa. Men jag menar ju inte att man kan slopa stöden heller. Då översvämmas vi bara av utländsk mat och hela landsbygden dör ut.
Jan-Anders Lindfors känner sig ändå lyckligt lottad. Han fick ärva sin fars gård med en hel del mark redan som 18-åring. Då hade man också en hel del djurhållning på gården. Kor, svin och höns. Men sedan 2016 har Lindfors fokuserat på att odla mark och bruka skog.
– Jag tänkte ju att det var en bra sak att vi hade en större gård än många andra. Om grannen som har mindre areal och klarar sig, måste ju det här gå, säger han.
Han har kommit till insikt om att storleken har betydelse. Men med dubbelt så stor areal blir lönsamheten inte dubbelt så bra. Antingen ska man ha en liten och också nischad gård, eller jättearealer för att få en ekonomisk hållbarhet, har Lindfors räknat ut.
Jordbruket en taktiksport
Han har gjort omfattande kalkyler av arbetsinsatsen och investerat kapital och den utkomst han fått ut av odlingarna år för år. Det ger vid handen att det inte är så enkelt att förutse vad man ska odla och räkna med att få ut av skörden.
– Priserna går upp och ner. Och det som lönat sig ett år, behöver inte alls löna sig nästa år. Och kostnaderna stiger hela tiden. Och det är rejält!
För många gårdar har prisstegringarna dragit mattan undan verksamheten. Lindfors säger han är lyckligt lottad som har sitt skogsbruk och en placeringsverksamhet att falla tillbaka på, som ger ekonomisk stabilitet. Jordbruket kan gå med förlust men han håller sig ändå flytande.
Jan-Anders Lindfors har samlat på sig en rejäl maskinpark. Den behövs för att bruka jorden och sköta skogen. Dessutom har han tre grävmaskiner och en dumper för att plocka sten ur sina åkrar. Varje år kommer nya stenar fram, och Jan-Anders har redan byggt upp flera stora berg av sten han grävt fram.
– Inte är ju det här odlandet helt onödigt. Det bygger ju upp en väldigt bra mullhalt i åkrarna - men det är sen det enda, säger Lindfors och skrattar.
Utbildade nästa generation jordbrukare
För att lantbrukssektorn skulle klara sig utan stöd, borde systemet helt och hållet struktureras om. Hur det skulle gå till i praktiken är en svår ekvation, men Lindfors har räknat på att stödet nu pressar upp priset på mark, som gör exempelvis arrendena oskäligt höga.
Jan-Anders Lindfors hoppas att i framtiden kunna göra mera nytta, det som bönderna är avsedda att göra: att odla mat.
Lindfors har i några år jobbat som lärare och utbildat nya jordbrukare. Och även om han inte sticker under stol med att lantbruket är en krävande sektor att jobba med, så vill han ändå ingjuta hopp hos en ny generation jordbrukare.
– Jag är i grunden optimist. Det kan säkert gå att få lantbruksföretag att gå runt. Men man ska vara skärpt, följa med och räkna, räkna och räkna.