I Mårten Westös noveller i samlingen Den hemliga staden träffar vi människor som tappat fotfästet, som är på flykt från sig själva och som driver omkring ”som en livbåt mellan holmarna (---) omgivna av livsfarliga korallrev som hindrade varje landstigning”, som det heter i en av novellerna.
De borttappade, ensamma och övergivna själarna vandrar omkring i staden under dygnets sena timmar, de färdas genom ösregn eller försöker ta sig fram genom (d)is och dimma – som för att understryka deras känsla av isolation och instängdhet.
Här finns ett motstånd och en motighet som ter sig svår för dem att bryta sig igenom.
Påfallande många av personerna vi lär känna i novellerna lider av psykisk ohälsa, depression eller ångest. Många har blivit övergivna eller drabbats av stor sorg.
Vi har den unga och begåvade fotbollsspelaren som kämpar med ett aggressivt beteendemönster, fem före pensionerade disponenten som minns kvällen då hans äktenskap totalkraschade, museivakten som drabbas av en stor passion som visar sig vara en minst lika stor besvikelse, och mamman som flyr från familjen av rädsla för att ha gjort sitt eget barn illa, för att plocka fram några av alla de gestalter som vi lär känna i novellerna.
Att tygla spänningen
Mårten Westös noveller om människor i marginalen får mig osökt att tänka på en av den finlandssvenska novellistikens moderna mästare, Johan Bargum, som med skarp blick för avigsidorna i sin samtid på ett till synes enkelt men svidande sylvasst sätt förmår sticka hål på den finlandssvenska borgerliga bubblan.
Med ögon känsliga för det som smärtar i våra mellanmänskliga relationer skildrar såväl Bargum som Westö besvikelser och nederlag, tillkortakommanden och misslyckanden, utsatthet och ensamhet, sorg och saknad, sjukdom, åldrande och död. Och inte minst oväntade händelser som ofta visar sig vara livsavgörande.
De nio novellerna i Den hemliga staden känns som vilande vulkaner; det puttrar och pyser, det molar och mullrar, och som läsare väntar man med ökad spänning på en kommande eruption.
Ibland blir utbrottet en lätt väsning, ibland en smäll – mer som en knall än en explosion.
Spänningen och intensiteten i novellerna skapas i första hand av återhållsamhet och det undertryckta, det osagda och det tyglade, än av stegrande acceleration och ett flådigt fyrverkeri.
Likt sagans Hans lägger Mårten Westö med jämna mellanrum ut vita stenar i form av betydelsebärande ord och laddade meningar som pekar framåt i berättelsen och väcker nyfikenhet – som när författaren växlar mellan olika tidsperspektiv och skapar en spänd förväntan.
Ibland hänvisar författaren också till något som hänt, men det som åsyftas kan te sig lite otydligt och därmed skapa en viss otillfredsställd osäkerhet.
Som när man i en av novellerna får veta att någonting ohyggligt hänt en av personerna och att hon som en direkt följd av detta blivit djupt traumatiserad, apatisk och sängliggande, men läsaren får aldrig någon klarhet i exakt vad som inträffat.
I en del av novellerna får man också veta att personerna är eller har varit deprimerade eller till och med självdestruktiva, men de underliggande orsakerna till deras illamående blir ibland lite otydliga – och framför allt ytligt berörda och lite väl snabbt avklarade.
Shejkar ungdomen ännu röv?
I novellen ”Fallhöjd” kryper vi in i en tonårskilles huvud och får ta del av hans tankar och reaktioner under en kväll som slutar i en obehaglig hämndaktion där de unga killarna ställer till med en högst spontan och laglös fältdomstol som får ödesdigra konsekvenser.
Jag reagerar på det slängiga språket och jargongen och funderar på i hur hög grad slang är färskvara och därmed förknippat med risktagning i litterära sammanhang: uttrycker sig tonåringar i Helsingfors så här idag eller är språkbruket eventuellt redan antikverat
Shejkar man röv, kan man vara ett mähä och är någonting sjukt tråkigt? Det är jag definitivt för gammal för att svara på.
På tal om språk och tid är Mårten Westö noga med att markera vilken tid vi rör oss i: en man läser en tidning och tidningsrubrikerna skvallrar om att det är sensommaren 2024, en annan man tar på sig en ansiktsmask för att markera att det är Covid-pandemitider.
Det förekommer också anspelningar på olika politiska händelser och brännande samhällsdiskussioner, men de flimrar bara förbi, utvecklas inte och intar inte heller någon framträdande plats vare sig i berättelserna eller i människors liv. De utgör snarast en fond eller en tidslinje där vi kan pricka in ett avgörande skeende eller ett betydelsefullt möte.
Betydelsefulla möten
Det är framför allt olika överrumplande och oväntade möten mellan människor i staden som utgör nerven i berättelserna.
I novellsamlingen Den hemliga staden är staden Helsingfors en lika central gestalt som personerna vi möter i berättelserna.
Vi rör oss i såväl Hagnäs, Östra Böle och Tölö som i Drumsö, Alphyddan, Rödbergen och Kronohagen. Mårten Westö skildrar en stad som ter sig såväl välbekant som främmande.
Vilka hemligheter är det staden döljer för oss läsare, eller för de fiktiva gestalter som rör sig i den?
I novellerna visar staden upp sidor som vanligtvis hamnar i skymundan eller i det fördolda, sådant som man får bevittna om man till exempel råkar befinna sig på Sandudds begravningsplats en julaftonskväll och ser hur folk tänder ljus på gravarna, dricker glögg och stämmer upp i Härlig är jorden.
Just den novellen, Stilla natt, handlar om en taxichaufför som försöker bota sorgen över en avliden hustru genom att köra taxi. I umgänget med sina stamkunder känner han sig mindre ensam.
Samtidigt blir själva staden en inbjudande och välkomnande plats – full av minnen och mening.
Novellen avslutar samlingen och knyter på ett fint sätt ihop ett centralt tema i boken: vårt behov av att känna tillhörighet och tillit, både till varandra och till oss själva.