Det har blivit otryggare för den som behöver ambulans i Åboland. Det hävdar förstavårdaren Mikaela, som har jobbat länge i området.
– Kompetensen i ambulanserna i skärgården har drastiskt gått neråt, säger hon.
Mikaela, som egentligen heter något annat, uttalar sig anonymt av rädsla för repressalier från arbetsgivaren. Redaktionen känner till hennes identitet och har verifierat hennes anställning.
Efter en organisationsreform i våras är det ett nytt resultatområde som organiserar all förstavård inom Egentliga Finlands välfärdsområde.
Tidigare fanns det enligt Mikaela en förståelse för att omständigheterna i skärgården kräver att ambulanserna bemannas av två personer med starkt medicinskt kunnande. Varken oerfarna vikarier eller brandmän, som idag kallas räddningspersoner, skulle ha fått jobb i ambulanserna då.
Men nu tas räddningspersoner regelbundet in för att täcka personalbortfall.
– De saknar medicinsk kompetens. Det gör att den utbildade vårdaren blir väldigt ensam i vården av patienten, säger Mikaela.
Konkreta risker: ”Du måste övervaka så det inte händer misstag”
Mikaela säger att inskolningen för räddningspersonerna har varit bristfällig. Det skapar konkreta risker i akuta situationer.
– När din partner inte hittar utrustningen i bilen eller kan påbörja en IV-behandling måste du, utöver ditt eget arbete, övervaka så att inga misstag sker. Jag tycker att patientsäkerheten äventyras i fall där det är brådskande.
Hon berättar om fall där EKG-elektroder placerats fel, där elektroder avsedda för barn har använts på en vuxen och att den viktiga dubbelkontrollen av läkemedel faller bort.
– Varje gång vi ger ett läkemedel till en patient så granskar den andra att det är rätt medicin, rätt styrka och rätt tillvägagångssätt. Men om partnern inte vet vad det är för läkemedel, då finns inte stödet där heller.
I skärgården blir detta extra kritiskt. Med långa avstånd och färjeförbindelser kan det dröja över en timme innan ytterligare hjälp anländer.
– Vi har helikopter och läkare som kan komma, men har vi inte flygväder så kommer läkaren med bil och det tar tid.
Då måste teamet i ambulansen klara situationen på egen hand.
Samtidigt ligger det formella ansvaret för vården som ges i ambulans hos den som har högst medicinsk kompetens.
– Det är den som är på vårdnivå som bär ansvaret. Det är du som bär ansvaret, även om det är ditt arbetspar som gör något fel.
Utmattad personal och ambulanser som står
Samtidigt bråkar man om arbetstiderna. Nya, krävande 12-timmarspass har ersatt de tidigare 24-timmarspassen. Efter ett 24 timmar långt arbetspass följde tre lediga dygn, men nu radas arbetspassen upp efter varandra på ett sätt som många finner orimligt.
Enligt Mikaela har den ökade arbetsbördan och oron för patientsäkerheten lett till att personalen mår sämre.
– Många funderar på branschbyte eller på jobb i andra områden, där arbetsförhållandena är bättre. Det gör jag själv också.
Ett nytt problem är att skärgårdsambulanserna oftare är ur drift.
– Förut var tröskeln oerhört hög för att låta en ambulans stå, men nu har det hänt oroväckande många gånger.
Det här sker enligt Mikaela oftast vid skiftbyte då en räddningsperson från Salo eller Åbo först ska ta sig ut till skärgården. Då kan enheten vara ur drift i över en timme.
Mikaela tror inte att de som bor i exempelvis Nagu, Kimitoön, Korpo, Houtskär eller Tövsala känner till att närmaste ambulans ibland är obemannad och inte alls kan rycka ut.
Att personalen mår dåligt leder också till en större ovilja att jobba övertid och hoppa in för att undvika att någon ambulans blir stående. Av nödvändighet väljer man då sina tolv timmar vila och återhämtning före nästa pass.
Ledningen: Vi har inte fått in några rapporter om brister
Harri Palomäki är servicechef vid Egentliga Finlands välfärdsområde och har själv mångårig erfarenhet av att jobba inom förstavården.
Han tillbakavisar Mikaelas argument om att patientsäkerheten äventyras.
– Det är tråkigt att höra om någon av våra anställda känner sig otrygg på grund av sin arbetskamrat, men vi känner inte igen en sådan utmaning på systemnivå. Vi har inte fått in några rapporter om att patientvården skulle ha fördröjts eller att kvaliteten skulle ha brustit.
Palomäki ser fördelar med blandade team, där räddningspersonal kan bidra med unik kompetens vid exempelvis trafikolyckor. Enligt Palomäki handlar modellen inte om att spara pengar genom lägre löner, utan om att skapa ett flexibelt system som minskar dyra övertidskostnader.
– Alla som jobbar inom förstavården hos oss är mycket skickliga och erfarna. Det är tryggt att bo och leva i Egentliga Finland.
Vi frågar även Palomäki hur riskabelt det är att skärgårdsambulanserna ibland är ur trafik i väntan på att en räddningsperson ska förflytta sig från Salo eller Åbo. Han påpekar att det uppstår en liknande fördröjning varje gång man får en frånvaro, oavsett om det gäller en förstavårdare eller en räddningsperson.
– Vi har försökt säkerställa att sådana luckor inte uppstår, särskilt i skärgårds- och glesbygdsområdena, men tyvärr händer det ibland ändå.
Palomäki tillägger att man tillsammans med Åbo yrkesinstitut har startat en läroavtalsutbildning för att vidareutbilda räddningspersoner till närvårdare. En arbetsgrupp ser även över de kritiserade arbetstiderna.
”Brandmännen platsar inte längre i ambulansen”
Mikaela efterlyser för Åbolands del en diskussion om arbetet verkligen ska organiseras likadant i skärgården som i tätorterna.
– Särlösningar måste finnas, tycker jag. Man borde prioritera att det är medicinskt utbildad personal i ambulanserna som opererar i skärgården och i periferin där avstånden är långa till närmsta sjukhus.
Mikaela vill också belysa vilken enorm utveckling som skett inom förstavården. Idag är ambulansen oerhört mycket mer än snabb transport.
– Jag har många vänner som är brandmän och jag vill inte trampa dem på tårna. Men så som vi har utvecklat förstavården så tycker jag inte att brandmännen platsar i den mera. Vi har gjort ambulansen till en enhet som gör vårdbedömningar och vårdar akut sjuka patienter. Då tycker jag inte att en räddare mera hör hemma där.
Den här artikeln bygger på ett tips från er.
Jobbar du inom förstavården och har en erfarenhet som anknyter till den här granskningen eller har du kanske upplevt något som patient? Berätta gärna för oss.