Hör du också till dem som saknar De äldres råd på Yle Vega?
Som njöt av att höra en Jutta Zilliacus, en Klaus Bremer eller en Marianne Laxén bryta arm och slänga käft i direktsändning med både slagfärdiga och självsäkra argument om allt från Putins aggressionskrig mot Ukraina, till obegripliga restriktioner under Covid-pandemin?
Jag är övertygad om att Ulla-Lena Lundberg skulle ha varit en utmärkt panelist i De äldres råd: påläst, påstridig, lagom purken och stundvis politiskt inkorrekt.
I boken Saker som gör det lättare att dö skriver Ulla-Lena Lundberg om olika företeelser i vår samtid som hon ”har svårt för”, och som enligt henne visar hur vi rör oss bort från rättssamhället och mer eller mindre obemärkt och aningslöst glider mot ett allt större kontrollsamhälle.
I kölvattnet av denna förändring går vi också miste om såväl vår demokrati som vår självbestämmanderätt.
Roten till det onda stavas först och främst digitalisering.
Om vikten av att se framtiden i backspegeln
I tio essäer tar Ulla-Lena Lundberg tempen på en samtid som förefaller att gasa in i framtiden med skygglapparna på, men som skulle ha en hel del att lära sig av gångna tider.
Med en stor dos indignation och ålderns rätt – Lundberg är 78 år – läser hon till exempel lusen av Finlands regering som under covid-pandemin utlyste undantagstillstånd, införde olika restriktioner och förbud samt begränsade folks självbestämmanderätt.
Hon anklagar regeringen för förmynderi: de lagstridiga inskränkningarna i medborgarnas liv var, enligt Lundberg, ett sätt för staten att ogiltigförklara medborgarnas egen bestämmanderätt.
Ett egenmäktigt och överilat ingripande i såväl folks rörelse- som yttrandefrihet. En åtgärd som i sin mest extrema form stavas totalitarism.
I dessa post-covid-tider känns just den här texten lätt antikverad, även om Lundbergs tillbakablick på hur vi i Finland hanterade asiaten-pandemin på 1950-talet (flockimmunitet) är en intressant jämförelse.
Mitt under Covid-pandemin (våren 2021) gav Merete Mazzarella ut boken Från höst till höst som bestod av dagboksanteckningar från hösten 2019 till hösten 2020.
Även Mazzarella gav uttryck för frustration över regeringens paternalism, eller snarare maternalism, och vilja att urskiljningslöst begränsa rörelsefriheten för alla som fyllt 70 år.
Men vid sidan av all frustration och uppgivenhet kunde Mazzarella också se på pandemitiden som en övning i behärskning och självdisciplin, tålamod och förnöjsamhet – alla uppoffringar till trots.
Där Mazzarella anlägger en förståelsefull och förmildrande ton är Lundberg närmast fly förbannad, vilket förvisso kan ha med tidsperspektivet att göra.
Mazzarella befinner sig i ett ovisst akut nu mitt i pandemins centrum, medan Lundberg ser på tiden i efterklokhetens ljus.
Mazzarella vs Lundberg
Också i övrigt är det intressant att jämföra Ulla-Lena Lundbergs essäer med Svenskfinlands mesta essäist Merete Mazzarella.
Under de senaste åren har Mazzarella skrivit essäer om såväl covid-pandemin och åldrandet som den tilltagande digitaliseringens inverkan på allt från mellanmänskliga relationer till vårt psykiska välbefinnande.
I Saker som gör det lättare att dö är generationskamraten och författarkollegan Ulla-Lena Lundberg inne på samma teman, men tonen och tilltalet liksom ärendet är ett annat.
Där Mazzarella är uttalat personlig är Lundberg mer tillbakadragen och återhållsam med exempel ur det egna livet och vänskapskretsen.
Litteraturprofessor emerita Mazzarella strör omkring sig citat av författare, tänkare och filosofer, medan antropologen, etnologen och religionsvetaren Lundberg breddar perspektiven till historia och vetenskap.
I sina texter är Ulla-Lena Lundberg rätt så obstinat och oppositionell, medan Merete Mazzarella ofta anlägger en mer resonlig och försonlig ton – även om det kan mullra och blixtra till också hos henne.
Ulla-Lena Lundberg vägrar helt enkelt att foga sig – hon ställer sig inte främmande till civil olydnad när olika myndigheter, som hon ser det, överskrider sina maktbefogenheter, utfärdar drakoniska lagar (Lundberg älskar ordet drakonisk), utövar överdrivet auktoritär kontroll, eller övervakar medborgarna på ett såväl nyckfullt som nöjaktigt sätt.
Obekvämt och provocerande
”Jag delar inte din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den” är ett citat som felaktigt brukar tillskrivas Voltaire dyker upp i mitt huvud när jag läser Ulla-Lena Lundbergs essäer.
För visst kan en del av hennes tankar och åsikter kännas obekväma, för att inte säga provocerande.
Ett centralt tema i essäerna är dock just yttrandefriheten samt medborgerliga och mänskliga rättigheter, och hur såväl politiska krafter som kommersiella aktörer idag strävar efter att kontrollera oss och göra oss maktlösa – i ordets alla bemärkelser.
Inte minst därför är det viktigt och intressant att ta del av åsikter och tankar som kanske skaver mot ens egna - som när Ulla-Lena Lundberg jämför den moderna miljörörelsen med ett religiöst samfund präglat av auktoritär intolerans och luthersk dogmatism.
När Ulla-Lena Lundberg kommer in på digitaliseringens negativa inverkan på oss som individer och på samhället överlag är det dock lätt att känna såväl sympati som igen sig.
Hur datoriseringen gör oss till ofrivilliga och hjälplösa slavar under osynliga krafter, hur digitaliseringen försämrar vår livskvalitet och krymper vår hjärna, och hur AI är det ”ultimata sättet att avhumanisera vår verklighet”.
Texterna i Saker som gör det lättare att dö är ett slags conversation piece som kan utgöra bra underlag för såväl animerade som högröstade och spirituella konversationer vid middagsbordet.