När nuvarande presidenten Alexander Stubb för fem år sedan började skriva på boken Vallan kolmio (på svenska ungefär maktens triangel), såg världen helt annorlunda ut.
Joe Biden var president i USA, Ryssland hade inte påbörjat sitt anfallskrig mot Ukraina och konflikten i Gaza hade inte eskalerat till den humanitära katastrof som den är i dag.
I och med det skärpta världsläget fick de ursprungliga teserna om teknologins och den internationella politikens samverkan revideras. I stället föddes en tanke om att skriva en bok som förklarar världen och samtidigt ingjuter en smula hopp om hur de världspolitiska konflikterna ska kunna lösas.
Resultatet blev boken Vallan kolmio med den lite högtravande undertiteln Murroksen aikakausi ja maailmanjärjestyksen tulevaisuus (förändringens tidevarv och världsordningens framtid).
Alexander Stubb vill inte bara förklara hur världen hamnat i detta utsatta läge, han vill också dela med sig av sina tankar om hur världsfreden kan återställas.
Friskt vågat, hälften vunnet
Projektet är våghalsigt och Alexander Stubb erkänner att det minsann inte är lätt att veta hur demokratin ska säkras eller de internationella organisationernas mandat stärkas, så att till exempel FN återtar sin roll som internationellt samarbetsorgan.
Alexander Stubbs bok skissar på en ny världsordning där den traditionella maktbalansen mellan öst och väst skrotas till förmån för en tredelad maktstruktur där även världens sydliga stater såsom Sydafrika, Indien, Brasilien, Indonesien och Argentina involveras i beslutsprocesserna.
Vallan kolmio påminner läsaren om att världsordningen länge utgjort en affär mellan stormakterna USA och Sovjetunionen och att även lilla Europa påfallande ofta negligerat länderna i syd och själviskt drivit sina egna maktanspråk.
Men i och med Indiens och Kinas ökande makt ser världen annorlunda ut. Därför är det enligt Stubb dags att glömma eurocentrismen, den europeiska självgodheten och den gamla uppdelningen i öst och väst.
Enligt Stubb borde Europa (och USA) bli bättre på att lyssna på vad de gryende stormakterna i syd har att säga. Vi borde bli bättre på att sätta oss in i andras situation och skrota tanken om att vi som en (åtminstone hyfsat) fungerande demokratisk världsdel ständigt kommer med synpunkter på hur andra ska sköta sina ärenden.
Lyssna, lära, diskutera
Stubbs kungstanke är att samförstånd uppnås via samarbete, ett ord som i boken används hela 159 gånger. Samarbete är det mantra som Stubb upprepar och visst är lyhördhet, diskussioner och respekt välkomna verktyg för att öka förståelsen länder emellan, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det behövs mer radikala och fler verktyg för att trygga demokratins varaktighet.
Stubb ställer sig frågan hur demokratin kunde förnyas och stärkas, men erkänner i samma veva att svaren är få och att en tro på samarbete och kommunikation är de vägar som vi måste följa även då det världspolitiska läget skärpts.
Därför ska Alexander Stubb ha en eloge för att han tror på samarbete och på att FN:s roll som en obunden demokratisk institution kan stärkas genom att i högre grad involvera de sydliga länder som hittills tilldelats statistens roll.
Det är lätt att vara pessimist idag och utmåla hotbilder. Betydligt modigare är det att som Alexander Stubb vara optimist och tro att det går att göra världen till en bättre plats, ens lite grann…