”Det börjar med själva begreppet: Natur. Vad är det? Vad är det inte? Något som väcks av blotta ordet, som man inte skulle orka ta tag i? Skuld. Utmattning. Längtan.”
Under en längre tid har Malin Kivelä tampats med grav klimatångest, och i boken Naturhaverierna gör hon ett försök att analysera och lägga ord på sin komplexa och komplicerade relation till naturen.
Under de senaste åren har den litterära genren ”nature writing”, ekolitteratur, ökat kraftigt – framför allt i den anglosaxiska världen, men också här hos oss i Norden har vi ett flertal författare som skriver naturskildringar med en stark personlig prägel. Som exempel kan nämnas svenska Nina Burton, Kerstin Ekman och Patrik Svensson, finska Riikka Kaihovaara och Anni Kytömäki.
Också finlandssvenska författare som Nalle Valtiala, Annika Luther och Mikaela Nyman kan införlivas i denna litterära genre där vår relation till naturen står i fokus. Stilen är självreflekterande och filosofisk och utgår från författarens personliga upplevelser och iakttagelser.
Ett färskt tillskott till denna kategori är Malin Kiveläs Naturhaverierna som består av tre längre kapitel där författaren reflekterar och resonerar kring sin relation till djur och natur, kropp och själ.
Själv kallar Malin Kivelä sina texter för ett naturprojekt.
Kvinnan i skogvaktarstugan
En av de centrala frågeställningarna i Naturhaverierna är om och hur det går att leva ett ekologiskt, etiskt och moraliskt försvarbart och hållbart liv? Räcker det med att man drar ner på resandet och äter vegansk kost, eller borde man ta till mer drastiska åtgärder som att flytta ut i skogen, odla sin trädgård och leva ett liv i samklang med djur och natur?
I bokens första kapitel, Simonafragmenten, får vi bekanta oss med den polska biologen och ekologen Simona Kossak, som Malin Kivelä blev besatt av våren 2017 i samband med att hon skrev ett sommarprat för Yle Vega som skulle handla om naturen och klimatkrisen.
Vem var denna kvinna som i 36 år levde i en anspråkslös skogvaktarstuga utan el och vatten i urskogen Białowieża tillsammans med ”en get, en åsna, ett vildsvin, en tjäder, en påfågel, ett lodjur, rävar, ugglor, råttor, en sork i byrålådan, hjortar på verandan och fladdermöss i källaren”?
I sitt sommarprat citerar Malin Kivelä filmregissören David Lynch som vittnat om att det är som att bli kär när man hittar en idé som resonerar i en och som man brinner för. Enligt Lynch bör man förbli trogen sin idé – även om den skulle komma att leda en till mörka och utmanande platser.
Idén om ett liv i vildmarken, längtan till det vilda och det fria, det okonventionella och normbrytande, är det som driver Malin Kivelä i jakten på Simona Kossak – en jakt som så småningom tar Malin Kivelä på en resa till den 3 000 kvadratkilometer stora skogen i nordöstra Polen på gränsen till Belarus.
Här träffar hon släkt, vänner och kolleger till Simona Kossak, får en fördjupad, mer nyanserad och komplicerad bild av kvinnan som gick till bords med vildsvin och sov med ett lodjur som huvudkudde.
Texten om Simona Kossak är en blandning av researchredovisning, reseberättelse och levnadsteckning – men också ett utforskande av det som Kivelä själv beskriver som ”något mer ljusskyggt, som jag samtidigt undvek och inte kunde sluta kretsa kring”.
Vad detta ljusskygga är får jag inte riktigt korn på, men det kanske handlar om dragningen till det vilda och oregerliga, det gränsöverskridande och gränslösa.
Under läsningens gång drar jag mig till minnes att Malin Kivelä år 2020 gjorde en radiodokumentär om sin resa till Białowieża – en dokumentär som ligger som grund för texten i Naturhaverierna:
När Malin Kivelä började forska i Simona Kossaks liv för drygt åtta år sedan var det inte många utanför Polen som kände till denna excentriska och egensinniga skogsaktivist och djurpsykolog – idag är läget ett annat.
Malin Kivelä noterar att såväl en dokumentärfilm som en spelfilm om Kossaks liv sett dagens ljus under de senaste åren, att en amerikansk biografi är på gång liksom barnböcker på ungerska, italienska och polska.
Nämnas kan att också Olga Tokarczuk lät sig inspireras av Simona Kossaks liv när hon skrev romanen Styr din plog över de dödas ben (2009, på svenska 2010) – en roman om enslingen Janina som bor i en liten by på den polska landsbygden och föredrar rådjurens och vildsvinens sällskap framför människornas.
Simona Kossaks guddotter Miłka konstaterar att det under de senaste åren uppstått en våg av framför allt kvinnor som vill se Simona som ett slags feministisk superhjältinna som valde hur hon ville leva sitt liv, men att hon skulle vilja se en större förståelse för tiden och tidsandan, för Simonas vetenskapliga forskning, för skogen – och för allt som Simona var tvungen att offra för sin livsstil.
Malin Kivelä känner sig träffad.
Vår längtan till det vilda
Vi vantrivs allt mer i civilisationen och längtar efter ett mer naturnära, enkelt och äkta liv. Vi känner ångest, skuld och maktlöshet över den tilltagande miljöförstörelsen. Vi söker oss till berättelser om dem som valt att rent konkret vara ett med naturen.
Är det tröst vi söker, eller någon form av syndaförlåtelse? En möjlighet att för en stund spegla vår längtan i alternativa liv och vägval – väl medvetna om att vi själva inte förmår, kan eller vill löpa linan ut och vända civilisationen ryggen.
Ett exempel på detta med koppling till Malin Kivelä är den österrikiska författaren Marlen Haushofers civilisationskritiska och dystopiska roman Väggen (1963) som handlar om en medelålders kvinna som blir strandad och isolerad i en liten alpby efter att en vägg av glas skärmat av henne från resten av världen. Kvinnan tvingas lära sig att leva med och av naturen, och så småningom blir hon ett med sig själv och sin näromgivning. Fängelset blir en fristad.
Väggen går förresten att lyssna på som följetong på Sveriges Radio.
Romanen har seglat upp som en av de mest reserverade på huvudstadsregionens bibliotek efter att Malin Kivelä skrev en essä om verket i boken Suurteoksia (2021).
I nämnda essä konstaterar Malin Kivelä att hon känner igen sig i allt i Haushofers berättelse – känslan av utanförskap och maktlösheten inför ödet. Att man inte kan få allt, och att allting inte är möjligt. Vad det innebär att vara människa, och hur tydliga våra grundläggande villkor och behov är när ramarna krymper.
Vi måste krympa ramarna, vi måste göra avkall och sänka våra krav – för naturens och för vår egen skull, konstaterar Malin Kivelä i kapitlet som heter Förvildningen.
Vi måste sluta se oss själva som fristående eller ovanstående – vi är en del naturen.
Men varför uppfattar man automatiskt det att avstå från någonting som negativt betingat? Är försakelsen en fråga om uppoffring eller om utmaning, begränsning eller frigörelse? Kanske undvarandet helt enkelt är en inställningsfråga?
Malin Kivelä är öppen med sina egna dubier, tillkortakommanden och bakslag. Med sin bekvämlighet och sitt kontrollbehov. Att teori och praktik inte alltid går hand i hand: ”jag vill inte ta ansvar för allt, jag vill göra allt rätt och ändå själv njuta maximalt.”
I sina texter strävar Malin Kivelä efter att grumla till den romantiserande och nostalgiska synen vi kan ha på naturen som objekt för vår njutning och för våra själviska behov – det lyckas kanske inte alltid, men i texterna finns en ärlighet och en uppriktighet som öppnar för igenkänning och dialog.
I kapitlet Förvildningen gör Malin Kivelä en djupdykning i tankar om allt från situerad kunskap och rewilding till nerväxtkommunism.
Kivelä stöter och blöter teorier mot varandra, prövar och omprövar såväl ”vildmännen” Pentti Linkolas darwinistiska idéer och Theodore Kaczynskis (också känd som Unabombaren) kritik av industrisamhället som ekofeministen Donna Haraways ”högintressanta, radikalöppna, underligt svårgreppbara, befriande syn på förhållandet mellan djur och människa.”
Det är många tankefrön som skjuter skott när läsefrukter och insikter redovisas och tvinnas in och ut i varandra.
Reaktioner och reflektioner leder till ett flöde av frågor som bollas vidare till läsaren:
”Vad är frihet egentligen, i ett större perspektiv? Hållbar frihet, för så många som möjligt? Är inte det ändå idealet? Men hur uppnå det? Vad skulle det betyda i praktiken? Vem skulle behöva ge upp vad?”
Vår längtan till det vilda är en längtan efter det oförstörda, det ursprungliga, det autentiska – men det vilda har också en destruktiv och mörk sida.
I det tredje och sista kapitlet, Min surfkropp, skriver Malin Kivelä om det vilda som något fasansfullt, som förintelse – som en allvarlig sjukdom som tar plats i ens kropp och sätter allt i gungning. Går det att förhålla sig sakligt och ekologiskt till cancern som likt en invasiv växt slagit rot i ens kropp?
Naturhaverierna är en bok som inte väjer för att ställa de enklaste och samtidigt svåraste frågorna: vad är natur, vad är frihet? En bok som stämmer till eftertanke och självreflektion – inte alltid angenäm sådan, men nyttig och nödvändig.
Lyssna på Kulturpodden om Naturhaverierna:
