Gå, promenera, traska, ströva, flanera eller ta en promenad. Vi kan kalla det en massa olika saker och för många betyder det helt enkelt att ta sig från plats A till plats B.
Gåendet är för många av oss det mest vardagliga och självklara. Så vardagligt att vi kanske inte alls reflekterar över det.
Den nya essäsamlingen Gå ihop visar hur vi kan se på gåendet ur en mängd olika synvinklar, och lyfter också fram vilken betydelse gåendet kan ha för oss och samhället.
Redaktörer för boken är Mio Lindman, Rita Paqvalén och Susanne Österlund-Pötzsch och de vill lyfta fram att hur vi rör oss i staden eller i naturen berättar också något om oss och vårt samhälle.
Pandemin satte fart på gåendet och gav idén till boken
Rita Paqvalén och Mio Lindman berättar att de under pandemin satt på ett kafé och diskuterade hur de går och promenerar och tittade på de bilder som Lindman tagit under sina nattliga promenader.
– Det kändes viktigt att på något sätt dokumentera den här tiden och gåendet, säger Paqvalén.
– Gåendet är viktigt på olika sätt för människor, men under pandemin fanns det en extrem fokusering på gående. Man skulle promenera, promenera, promenera för det fanns ingenting annat, säger Lindman.
De tog sedan kontakt med Susanne Österlund-Pötzsch som för några år sedan skrev boken Gångarter och gångstilar. Hon berättar att hela processen med den gemensamma antologin var väldigt givande.
Pandemin var utgångspunkten, men essäerna i boken fokuserar på en mängd olika synvinklar:
- Hur gåendet hör ihop med konsumtion eller politiska yttringar
- Hur det queera gåendet ser ut i dag och under den tid då homosexuellas handlingsutrymme var kringskuret
- Vilka tankar som föds då man promenerar på begravningsplatser eller på guidade turer
- Hur man kan ha olika ekologiska eller ekokritiska perspektiv på gåendet, och att fokus inte alltid behöver vara på människan utan att gående också kan handla om en dialog med naturen, djuren och växterna
- Hur vandringen kan vara en slags andlig upplevelse.
Gående som metod och politik
Susanne Österlund-Pötzsch som är docent i folkloristik skriver om en promenad i våtmarksområdet Nabben utanför Mariehamn, men också om hur hon kan använda promenaden som en metod inom etnologi och folkloristik.
Att intervjua människor medan de går aktiverar till exempel plats- och doftminnen på ett helt annat sätt än då man sitter stilla inomhus vid ett bord.
– Gåendet är verkligen ett sätt att engagera sig i omgivningen för det händer hela tiden någonting då man rör på sig. Man kan kanske fokusera mer på sinnena eller på beröring, säger Österlund-Pötzsch.
Rita Paqvalén skriver om gåendet ur ett politiskt och minoritetsperspektiv: hur det att man går i ett demonstrationståg dels handlar om den fråga man vill driva eller protestera mot, men dels också en gemenskap, en relation till andra kroppar i demonstrationståget och till det urbana rummet.
Paqvalén skriver också om hur hon under pandemin insåg att de årligt återkommande demonstrationstågen strukturerar hennes år och tidsuppfattning och analyserar hur pridetåget utvecklats under årens lopp.
Man ska också bara få gå, det är det viktiga
Mio Lindman
Mio Lindman skriver om en nattlig promenad i Helsingfors och lyfter fram hur olika det urbana rummet ter sig för den med funktionshinder.
Hen skriver också om hur tillit kan växa fram då människor tillåts röra sig på en plats på många olika sätt, till skillnad från då en plats bara finns till för att människor snabbt och effektivt ska strömma igenom.
Eller hur man i dag vill spjälka upp städer i olika zoner för jobb, boende och konsumtion.
Gör inte gåendet så komplicerat
Mio Lindman är också kritisk till hur många böcker i dag handlar om att man går sig till självkännedom, en ”ensam vandrare som går sig till att bli en bättre, djupare eller sannare människa”.
– Det finns en risk att man börjar moralisera gåendet. Man viftar med pekpinnar och vill skapa ideal för hur människor ska vara när de går. Man ska vara uppmärksam och fokusera och man ska vara ditten och datten, säger Lindman.
Det här skapar bara onödig press på hurdan man ska vara, tycker hen.
Lindman påpekar att vi blir allt möjligt genom att gå och komma i beröring med andra människor, med naturen, med staden, med olika saker.
– Men om vi tänker att människan ska bli något bättre av gåendet så tror jag man är inne på fel spår. Det är precis som med litteratur när man säger att man ska läsa för att bli en bättre människa.
– Man ska också bara få gå, det är det viktiga, säger Mio Lindman.