Skulle du gilla Guns N’ Roses om du skulle höra dem för första gången i ditt liv i dag? Dagens Guns N’ Roses? Som är långt ifrån samma band som gamla goda Guns N’ Roses som hade sin storhetstid i slutet av förra århundradets sena 80- och tidiga 90-tal.
Bandet debuterade med skivan Appetite for Destruction som kom ut 1987. Den var ingen omedelbar succé men det ändrades efter att musikvideon till Welcome to the Jungle hade offentliggjorts.
Med på skivan finns också sådana klassiker som Paradise City och Sweet Child O’ Mine, förresten bandets enda nummer ett-singel på den amerikanska Billboardlistan.
Bandet följde upp succén med tre ytterligare bästsäljare: G N’ R Lies (1988) och Use Your Illusion I & II (1991).
Det var det! Det kom ännu ett par skivor: ”The Spaghetti Incident?” (1993) och Chinese Democracy (2008), men de sålde inget vidare.
Chinese Democracy var sista spiken i kistan för det gamla Gn'R. Axl Roses storhetsvansinne och fruktlösa jakt efter det nyaste och modernaste soundet och de häftigaste nya musiktrenderna gick sisådär
Lasse Grönroos, Svenska Yles musikredaktör
Men fortfarande harvar gubbarna på och spelar sin musik på stora stadion världen över. Nu gästar de Finland och ger en konsert på Ratinastadion i Tammerfors, och jag undrar vem tusan som vill gå och lyssna på dem i dag.
Svaret är: anmärkningsvärt många! Låt mig gissa vem som kommer att finnas på läktaren. Sådana som jag, skulle jag tro. 50- och 60-plussare som var tonåringar och unga vuxna när Guns N’ Roses hade sin häftiga men ganska korta femåriga storhetstid.
Jag, till exempel, var 24 år gammal när Appetite for Destruction såg sitt ljus och ja, jag gillade skivan. Jag är faktiskt lika gammal som Slash, Axl Rose och Duff McKagan, de tre dåvarande bandmedlemmarna som ännu/igen finns med i bandet.
Redan de efterföljande skivorna gick ganska så obemärkt förbi mig. Jag hade gått vidare, hade bytt studieinriktning, hade bytt språk och hemland. Jag befann mig på den långa och krokiga vägen till att bli vuxen.
Och Guns N’ Roses? Dem glömde jag. De var inte längre en del av mitt (musikaliska) liv. Och det är de inte i dag heller. Medan jag hade gått vidare fastnade medlemmarna i Guns N’ Roses i sin egen ungdom. Som så många andra rockstjärnor.
Om att harva på
Fortfarande spelar de sina 35 år gamla hitar. Låtar som handlade om att vara unga, förälskade, lite vilsna och bortkollrade.
Och fortfarande har de sina trogna fans världen över som betalar skjortan för att se dem. Män i min ålder, som har gått vidare, utbildat sig, bildat familj, skilt sig och så vidare.
Men bara för att de mest innovativa rockstjärnorna nästan alltid är tonåringar så betyder inte det att alla tonåringar är innovativa rockstjärnor
ur Jonas Cramby: Så åldras du med värdighet (2008)
Men jag hör inte till dem. För ingenting i världen skulle jag åka till Tammerfors för att titta på dem. Fastän du skulle skänka en biljett till mig. Tack, men nej tack!
Och i ärlighetens namn kan jag inte heller förstå varför mina generationsbröder (jag tror att det är mest män som vill se dem) går på deras konserter.
Vad tror de att de ska få ut av det? Vad tror de att de får när de ser trötta, före detta ungdomsidoler spela sina gamla hits? På ett stadion, uppe på läktaren, där du knappt får se en skymt av dem och måste följa dem på en stor skärm.
Stadionljudet är för det mesta kass, sångrösterna har fått sig en och annan törn och bandmedlemmarna rör sig stela som gamla gubbar, ja, de är ju gamla gubbar, som jag nuförtiden.
Svaret jag får ganska ofta av många i min ålder, som fortfarande följer sina gamla idoler och reser från stadion till stadion, år efter år, är att de vill ha sin ungdom tillbaka i några timmar.
Glöm det! Din ungdom får du aldrig tillbaka. Två tredjedelar av ditt liv har varit och farit. Effekten är, tror jag, nästan tvärtom. I alla fall skulle jag känna mig väldigt gammal när jag skulle se dagens Guns N’ Roses spela sina (5) gamla hits.
Om att åldras med värdighet
Jag blir redan trött av att bara skriva ner det här på min dator. Jag vill inte heller ha min ungdom tillbaka. Jag är glad över att jag blivit äldre, klokare, lugnare och vettigare. Jag försöker åldras med värdighet.
Så om vi nu är överens om att ungdom egentligen är överskattad och, de facto, bortslösad på de unga, varför är det ändå det enda vi vill ha om vi en gång förlorat den?
ur Jonas Cramby: Så åldras du med värdighet (2008)
Det är en svår konst, det medger jag, men jag försöker göra mitt bästa. Och till det hör att jag aldrig går på konserter där mina forna idoler spelar sin musik.
Det är inte så att jag inte skulle ha försökt se mina gamla idoler sisådär tjugo år senare. Jag minns en Buzzcocks-konsert i Helsingfors, där en idiot försökte stagedivea och hoppade rakt på mitt huvud, så att mina glasögon for iväg och krossades under pogodansande fötter.
Jag är blind utan glasögon och leddes hem av en vän som var med på konserten. Det var sista spiken, tror jag.
Efter det stannade jag hellre hemma, i stället för att resa runt i Europa för att tillsammans med alla andra titta på Bruce Springsteen (suck), Neil Young (dubbelsuck), Bob Dylan (suckarna räcker inte längre till).
De här resorna har också blivit viktiga statussymboler som man visar upp för släkt och vänner. Se här, jag har råd med dyra flyg och hotellrum och svindyra biljetter.
Om att leva i nuet
Däremot hittar ni mig på Kyröfest i Storkyro och lyssnar på The Holy, Kissa, Arppa, Aavikko, Midsommaren eller Teksti-TV 666. Never heard? Kolla in dem! De är fräscha och förvånansvärt bra! I stället för att fortsätta jakten på den ungdom som du kanske aldrig haft.
De som går på sina gamla idolers konserter köper kanske också en motorcykel när de fyller 50, börjar lära sig spela elgitarr på medborgarinstitut, börjar sällskapa med sin ungdomskärlek eller rustar upp en Pappa-Tunturi.
Gör inte det, är mitt tips. Du ljuger dig själv i påsen. Du förverkligar inte dina ungdomsdrömmar på det viset. Om de verkligen skulle ha varit dina hetaste ungdomsdrömmar skulle du ha gjort allt det där, medan du var ung på riktigt.
Du skulle ha lärt dig spela elgitarr på egen hand, du skulle ha köpt en gammal Kawasaki, du skulle ha gift dig med Gunilla från parallellklassen.
När du försöker göra det nu är det bara en efterhandskonstruktion.
Peter Lüttge är en frilansande kulturredaktör och före detta punkdiggare som försöker hålla sig ajour med samtiden och undvika att bli en gammal grinig gubbe.