För den som gillade Malin Klingenbergs Slättens systrar (2024), den första delen av trilogin Berättelser från Gibat, kommer nu goda nyheter. Den andra delen med namnet Min bror Bror är minst lika fängslande som den första. Den utvidgar ytterligare den fantasivärld som Klingenberg har spunnit ihop.
Till en början är jag överraskande besviken på att den andra boken inte fortsätter där den första slutade. Jag hade i min barnslighet tänkt att den andra delen skulle handla om samma karaktärer som den första, men ack, så fel jag har – redan här har Klingenberg listigt snurrat läsaren kring sitt finger.
Relationerna mellan karaktärerna i Gibat är långt mer mångfacetterade än man skulle kunna tro. Här finns många trådar som går in i varandra och det finns fler berättelser att ta del av innan slutet tornar upp sig. Och tur är väl det, för dessa nya huvudkaraktärer Disa och Bror är alldeles förtjusande.
Allt börjar på den stökiga Fyrudden
Fyrudden är en stökig och sliten hamnstad där plundrare stryker omkring vid hamnen och spritstugorna är fulla med folk. Syskonen Disa och Bror försörjer sig genom att stjäla småpengar och mat medan föräldrarna Nora och Bick mest går omkring och super och slåss.
När jag var liten undrade jag ibland varför de hade skaffat barn, när de ändå inte ville ha oss. De verkade inte tycka om ungar överhuvudtaget. Nora var jämt irriterad på oss, och Bick delade ut nyp och örfilar så fort han hittade en anledning. Vi arbetade inte tillräckligt hårt, sa de. Vi stal inte tillräckligt mycket, vi var för klumpiga och för högljudda. Vi var dåliga barn, helt enkelt.
ur Min bror Bror
När syskonen lyckas komma över en mystisk löksnäcka som tillhör den excentriska Marmadell, blir inget mer sig likt.
Syskonen blir ertappade och tvingas jobba för sitt brott genom att åka med Marmadell på en oförglömlig resa upp mot Stjärnhem. Disas expertis inom tjuvandets konst kommer väl till pass, men vad står på med den märkliga draken som Marmadell går och kånkar på? Och varför är Marmadell så snäll mot Bror men så elak mot Disa?
Resan går via den rika Immanuel, via den storslagna staden Rosenhamn och genom skogen och nomadlandet fram till den dystra byn Skuggan, den sista utposten innan vägen ringlar sig vidare upp mot Stjärnhem.
Vid en första anblick skulle man kunna tro att karaktärerna är för många och platserna likaså, men Klingenbergs berättande bjuder på ett utstuderat tålamod och en dedikation som smittar av sig, och jag har inga problem att hänga med.
Platserna doftar, känns och hörs
Det är länge sedan jag har läst en bok som det har varit så lätt att återvända till och som också har förmågan att fånga min uppmärksamhet på det sätt som den här boken gör.
Det här känns kort och gott som klassikermaterial och det kvittar egentligen att boken riktar sig till 9–12-åringar: Allting doftar, känns och hörs. Det skramlar när droskorna åker in genom de dammiga byarna och städerna i landskapet Gibat. Det spritter i en när tjuvflickan Disa får lust att sätta fingrarna på en penningpung som inte är hennes och jag hoppas ideligt att hon lyckas.
Det här är fantasy med alla ingredienser: Drakar, mörka gränder, tempelsalar, förtrollade fåglar och en ständig kamp mellan gott och ont, fattig och rik.
Klingenbergs språk är rikt men okonstlat, samtidigt som hon lekande lätt fyller på med egensinniga termer och påhitt som aspkvittror, farliga gnoser och glimmande blåguld.
Dessutom har hon gjort något Astrid Lindgrenskt: Hon har satt ord på ett allmängiltigt dåligt beteende hos ett barn (att stjäla), men förklarat det genom ett perspektiv som gör det förståeligt. Syskonen Disa och Bror är tvungna att stjäla eftersom deras föräldrar inte tar hand om dem. Dessutom utvidgar Klingenberg perspektivet genom att låta Disa fråga sig om inte rika människor egentligen är ännu värre tjuvar än de fattiga.
Liksom i Slättens systrar introduceras karaktärerna i början av Eeva Nikunens omsorgsfulla illustrationer. Det är nästan litet förargligt att dessa illustrationer inte har fått vara i färg, vilket hade stött den ytterst färgsprakande texten. Likaså hade den illustrerade kartan över Gibat, som man gärna återkommer till allt eftersom resan fortskrider, gärna fått gå i liknande färgskala som omslaget.
Om det är något som Klingenberg har lyckats åstadkomma, så är det en väl utstuderad och sinneseggande berättelse som skruvar upp förväntningarna på den tredje delen till max. Jag frågar mig dock om inte lite för mycket bakgrundsinformation har klämts in i epilogen, där väldigt många detaljer kring berättelsen uppdagas och jag för första gången får skärpa mig för att hänga med.
Jag ser dataspel och teveserier formas kring det eggande konceptet Gibat och dess karaktärer, samt hoppas att resurserna för att förverkliga någonting dylikt kommer att hagla ner över verket.
Gibat och dess karaktärer känns som ett fenomen som vill utforskas och utvidgas, och jag är här för att se vart drakens vingar bär.