Tillkortakommandena i Norges klimatvänliga åtgärder avslöjas i en granskning av den norska oljeindustrin, oljefonden och övriga klimatsatsningar. Den svenska journalisten Lisa Röstlund har grävt i påståendena och investeringarna.
I boken Norgeparadoxen – En granskning av det goda landets svarta baksida framträder bilden av ett land impregnerat av beräknande hyckleri. Intrycket är mer tv-serien Exit än hurtiga familjer på fjälltur.
– Jag slogs av det paradoxala med alla norrmän som älskar sin natur och är bland världens lyckligaste folk. De är så rika och så framgångsrika. Men samtidigt trampar man gasen i bottnen och öppnar upp för ny olja i Arktis. Det ville jag undersöka. Är det så paradoxalt som det verkar? berättar Röstlund.
Norgeparadoxen påminner om Röstlunds förra bok Skogslandet i sin form, där personliga reflektioner om egna val och beteenden i förhållande till klimatkrisen varvas med intervjuer med såväl makthavare som aktivister.
De förnekar eller tvivlar på forskningen
Majoriteten av de norrmän Röstlund talar med är obekymrade om framtiden.
Hon berättar att det varit väldigt lätt att prata med folk i Norge. De flesta vill prata.
Men det överraskande var att så många svarade att de inte tror att människan har åstadkommit klimatförändringarna utan att det är en del av en naturlig cykel.
– Annanstans har jag aldrig stött på folk ute på gatan, folk i gemen eller uppe i bolagsstyrelser som är klimatförnekare, som inte tror att klimatförändringarna är skapade av människans fossila utsläpp. Det var väldigt förvånande, säger Röstlund..
Geologen är uppgiven
Under sitt arbete med boken träffade Röstlund den norsk-irakiske toppgeologen Farouk Al-Kassim. Han ledde det team som utarbetade oljefonden, det system som lade grunden till att alla norrmän kunde bli så rika.
Han visste att det fanns olja, men det var viktigt att inte bara ett fåtal skulle dra nytta av den. Tack vare hans förutseende har Norge kunnat undvika att de som styr oljan får en osund makt.
I boken berättar Farouk Al-Kassim för Röstlund att han är arg och djupt oroad över framtiden. Han tror inte att världen klarar av att stoppa sitt oljeberoende, inte ens det rika demokratiska Norge.
Koldioxidlagringen mindre än väntat
Norges planer på att lagra koldioxid i tömda oljefält är en av de klimatlösningar som nämns i boken.
Principen går ut på att fånga in koldioxid från en utsläppskälla för att sedan pumpa ner den under berggrunden, där den då ska stanna för evigt. Det här kallas CCS, Carbon Capture and Storage.
Det är flera som ifrågasätter säkerheten kring hur länge koldioxid kan lagras innan den försvinner upp i atmosfären igen. Enligt Röstlund finns det studier om att koldioxiden rör sig i sedimenten på ett sätt som man inte väntat sig.
Även Finland räknar med att minska sina utsläpp med hjälp av norsk koldioxidinfångning. Men Norges lagringskapacitet är mycket begränsad.
Norge har bara lagrat en bråkdel
Inte heller Norge har satsat stort på CCS för att minska sina utsläpp, skriver Röstlund. Totalt 27 miljoner ton koldioxid har lagrats i den norska sockeln sedan 1996.
Det betyder att 99,85 procent av utsläppen från den norska oljan och gasen som tagits upp under samma period inte har fångats in och lagrats.
I boken kallar Kevin Anderson, klimatforskare och professor i energi och klimatförändringar vid universitetet i Manchester, CCS för ”olje- och gasindustrins fantastiska bluff”.
Enligt Anderson används CCS som ett argument för att fördröja lagstiftning som fasar ut olje- och gasproduktion.
Han kritiserar att norska forskare, som visar hur små utsläppsmöjligheter världen har kvar, inte uttalar sig om vad som händer i Norge - de är tysta.
Norge räknar inte in exportoljan i landets utsläpp
De utsläpp som Norge rapporterade till FN 2023 var 47 miljoner ton koldioxid. Ungefär en fjärdedel kom från olje- och gasnäringen.
I en rapport till regeringen 2022 beräknades utsläppen från den exporterade oljan och gasen det året uppgå till nära 560 miljoner ton – mer än tio gånger så mycket som inrikesutsläppen.
Norge räknar alltså inte in det landet producerar i sina egna utsläpp, vilket andra länder förväntas göra. Glappet gör att Norge ofta kallas för hycklare, skriver Röstlund.
Tror du att det kan uppstå någon sorts folkopinion i Norge som säger att vi är tillräckligt rika nu, att nu måste vi föregå med gott exempel?
– Nej tvärtom, sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina har stödet för oljan ökat i Norge. Och man ser sig själv som en världsräddare egentligen, säger Röstlund.
Hon tillägger att alldeles nya siffror visar att den populäraste arbetsgivaren i Norge nu är olje- och gasföretaget Equinor med rekordmånga som söker till oljeingenjörsutbildningar. Så stödet för oljeindustrin ökar.
– Det finns inga tecken på att det skulle finnas någon rörelse som kommer att kräva utfasning i Norge. Det är en väldigt marginaliserad liten grupp, säger Röstlund.
Equinor meddelade i början av 2025 att bolaget kraftigt sänker sina planer på att investera i förnybar energi och CCS. Och målet om att minst hälften av alla investeringar ska göras i sådan energi år 2030 slopas helt.