Gud är plötsligt inne igen. Medan ungdomsbarometern 2023 slog fast att religionslöshet är den nya normen i Finland, svarar allt fler ungdomar år 2024 jakande på frågan om de tror på Gud.
Kati Tervo-Niemelä, professor i praktisk teologi vid Östra Finlands universitet, pekar på en kurva som visar att 12 procentenheter fler pojkar sa sig tro på Gud år 2024 än året innan. Bland flickor är ökningen till och med lite större, 13 procentenheter.
Jämför man fjolårets siffror med situationen för 5 år sedan har pojkarnas tro ökat från 36 procent till 62 procent och bland flickorna från 37 procent till 50 procent.
– Existentiella frågor var aktuella år 325 och är det fortfarande år 2025, säger Juha Pihkala, biskop emeritus i Tammerfors stift.
Pihkala och Tervo-Niemelä är två av de teologer och forskare som i fredags talade på ett ekumeniskt seminarium på Åbo Akademi. Temat för seminariet var den nicenska trosbekännelsen, en bekännelse som formulerades för 1700 år sedan och som fortfarande förenar de kristna kyrkorna.
Frågor som engagerar
En tredje talare är Joona Salminen, lektor i kyrkohistoria vid Östra Finlands universitet. Han konstaterar att avståndet mellan dagens Finland och kyrkomötet år 325 är stort både i fråga om tid och kultur.
Konciliet i Nicea sammankallades av kejsar Konstantin den store och det var ingen liten tillställning, utan antalet deltagare låg kring 2 000.
– Ändå finns där element som många av oss kan känna igen. Hur många har deltagit i något stor konferens?
Ett stort antal händer i seminariesalen i Arken räcks upp. Det sker under skratt eftersom flera av deltagarna har precis deltagit i det kyrkomöte som bara någon dag tidigare fattat beslutet att inte gå vidare med biskoparnas förslag om två parallella äktenskapssyner i evangelisk-lutherska kyrkan.
– Hur många har funderat över hur de ska rösta och tyckt att det känns svårt att välja sida?
En ytterligare våg av skratt drar igenom salen.
– Hur många har hamnat i den situationen med en kejsare?
Plötsligt är avståndet till Nicea större igen.
På en fråga om det går att skilja åt teologi från jordisk maktpolitik när man talar om ett kyrkomöte som sammankallades av den romerska kejsaren, svarar Salminen att teologiska frågor fanns och finns i folkets djupa led. Det är frågor som engagerar.
Ett arv av konfliktlösning
Kulturhistorikern Anni Hella från Åbo universitet hittar också paralleller till dagens värld. Då som nu handlar det om att åsikter möts och nöts mot varandra, man väljer mellan formuleringar och försöker lösa de konflikter som har uppstått.
– Ett arv var att kyrkomöten blev ett sätt att lösa konflikter, säger hon.
Enligt Hella har vi inte bara blivit vana vid de formuleringar som slogs fast för 1 700 år sedan, utan vi är också vana vid tanken på konsensus.
Att kyrkomötet hade kejsarens makt bakom sig gjorde också att besluten spreds effektivt.
Biskop emeritus Juha Pihkala konstaterar att det var första gången som kejsaren tog i en kyrklig fråga.
– De kristna kunde ha gjort det på egen hand, men frågan är hur länge det hade tagit, säger han.
Publiken skrattar.
Det första ekumeniska konciliet
Anni-Maria Laato, äldre lektor i dogmatik vid Åbo Akademi, konstaterar att det hade ordnats lokala kyrkomöten och formulerats ett antal tros- och dopbekännelser redan innan man år 325 samlades på den ort i dagens nordvästra Turkiet som nu heter İznik.
Ändå var konciliet i Nicea banbrytande och inte bara på grund av kejsar Konstantin.
Det kyrkomötet var nämligen det första som var ekumeniskt i ordets gamla betydelse: det grekiska ordet οἰκουμένη, oikoumenē, betecknade hela den då kända bebodda världen, och de beslut som fattades var därmed bindande för alla kristna.
Det var möjligt eftersom både den latinskspråkiga kyrkan i väst och den grekiskspråkiga kyrkan i öst var representerade i Nicea. Kyrkomötet och dess trosbekännelse hör till det gemensamma kristna arvet från den odelade kyrkans tid.
– Få texter har använts oavbrutet i 1 700 år, säger Laato.
Lyfter fram relationer
Ärkebiskop Tapio Luoma säger att den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen ”utkristalliserar mycket av vad de kristna trodde på under de första århundradena, en tro på Fadern och Sonen och den heliga Anden”.
– De sökte formuleringar för sin förståelse av den heliga Treenigheten, konstaterar han, och tar fasta på en av definitionerna.
Vi tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt
Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsens första artikel
– Hur trosbekännelsen talar om Gud är för mig väldigt tilltalande, säger Luoma.
Han pekar att man år 325 hade olika alternativ till hur man skulle inleda definitionen av Gud.
– ”Skapare” finns ju med i både den nicensk-konstantinopolitanska och den apostoliska trosbekännelsen som bestämning för Gud, men det är inte det första, utan det första vi säger är Fader, påpekar Tapio Luoma.
När kristna kallar Gud för Fader pekar det på samma gång på Sonen, konstaterar han.
– Och när vi i trosbekännelsens andra artikel talar om Sonen, så hänvisar vi alldeles automatiskt till Sonens Fader. När vi talar om den Heliga Anden så hänvisar vi likaså till Fadern och Sonen.
Enligt Luoma lyfter man i Nicea därmed de tidiga kyrkofädernas tanke om att tala om Gud innebär att tala om relationen mellan de tre gudomliga personerna. Det ser han som en rikedom.