Under flera decennier har fotografen Kristoffer Albrecht ägnat sig åt vad han beskriver som minimalistisk fotokonst – konst som en form av lyrik, ögonblicksbilder.
I höst debuterar Kristoffer Albrecht som författare med romanen Alberts violin.
– Jag var intresserad av att se om jag var i stånd att åstadkomma ett större bygge och berätta en längre historia.
En roman som rör sig mellan Frankrike och Finland
Romanen Alberts violin utspelar sig på två olika tidsplan: under andra världskrigets dagar samt hösten 1993.
I centrum för berättelsen har vi den belgiske juden Albert som engagerar sig i den judisk-sionistiska motståndsrörelsen Armée Juive och flyr till de sydöstra delarna av Frankrike, där han blir vän med Jean, också han engagerad i motståndsrörelsen under Tysklands ockupation av Frankrike.
Fröet till berättelsen såddes för många år sedan, berättar Kristoffer Albrecht.
– Min utgångspunkt var själva platsen, miljön i södra Frankrike. För drygt tjugo år sedan gjorde jag en fotoresa i regionen och lärde känna landskapet där. Och så hörde jag om den här historien som jag beskriver i boken, nämligen de judiska flyktingarnas flykt över bergen till Italien under andra världskriget. Det här är en händelse som bland annat den franske författaren J.M.G. Le Clezio skildrar i sin roman Vandrande stjärna.
Jean och Albert bär krigsnamnen Hammaren och Skäran, en detalj som anknyter till att många motståndsrörelser var utpräglat kommunistiska, konstaterar Kristoffer Albrecht.
Livet var som krackeleringen i gammalt porslin, ett intrikat sammansatt nätverk av händelser och förbindelser i vilket någon regelmässighet var svår att upptäcka.
ur Alberts violin
Efternamnet Albrecht bär inom sig namnet Albert, och jag undrar om det finns likheter mellan författaren och hans huvudperson – i början av berättelsen står Albert och ställer in skärpan på sin kamera för att ta ett foto på Jean och hans finländska flickvän Tekla.
– Jag har inte tänkt på att det skulle finnas några direkta likheter mellan mig och Albert, men kanske vi delar en del intressen. Albert är amatörfotograf och proffsmusiker, medan det är tvärtom för mig.
I romanen finns en intressant koppling till Finland via Tekla Storm, som strax efter andra världskrigets slut rest till Sorbonne för att studera.
Hösten 1993 reser Alberts dotter Léa tillsammans med sin folkmusikgrupp på turné till Norden och landar i Helsingfors – Léas förhoppning är att hitta Tekla som hennes far skulle vilja komma i kontakt med. Albert bär nämligen på ett trauma, ett minne, som han skulle vilja få en upplösning på.
Under berättelsens gång spelar musiken och violinen en central roll. Instrumentet är en gammal tysk violin, som Albert lagt beslag på under ett av motståndsrörelsens tillslag mot nazisternas högkvarter i en liten stad utanför Bordeaux. Violinen går i arv från far till dotter.
– Musiken går som en röd tråd genom historien och för den framåt.
Från lyriska bilder till romankonst
Under årens lopp har Kristoffer Albrecht gett ut ett flertal fotoböcker, men Alberts violin är hans skönlitterära debut.
– Hela mitt yrkesaktiva liv har jag ägnat mig åt bildkonst, men jag har alltid varit intresserad av litteratur. Den typ av fotografering som jag ägnar mig åt ligger rätt nära lyriken.
– En del läsare kanske tycker att romanen är rätt tung på miljöbeskrivningar, men jag tror att det har att göra med att jag så länge har sysslat med fotografering och att allt det som jag har gjort har varit avhängigt av noggranna observationer av min omgivning. Man registrerar saker och sen gestaltar man det på något sätt. Hittills har jag gjort det genom bilder, men nu har jag försökt göra det med ord.