För 41 år sedan tog Christer Lindberg och hans fru Susann Granström-Lindberg över en del av släktgården och fortsatte med växthusnäringen. Sedan dess har Lindbergs trädgård sålt egenodlade blommor och grönsaker.
Trots de långa, slitsamma arbetsdagarna på fälten och i växthusen har de inte ångrat sitt yrkesval. Christer Lindberg hymlar inte heller med att släkthistorien är viktig för honom.
– Jag är lite av en nostalgiker. Vi bor i samma hus som jag föddes i och det var min farfar som byggde det.
Han sitter på husets veranda och blickar ut över trädgården. Ett pekfinger riktas mot en röd ladugård lite längre bort på tomten.
– Jag målade en gavelvägg där och tänkte ”det skulle vara intressant om farfar såg vad jag håller på med”. Det är ju faktiskt hans jobb som vi ännu håller igång här.
Christer Lindberg är 63 år gammal och ömsom nostalgisk och filosofisk, ömsom spjuveraktig och skojfrisk. Han är i god fysisk form än och har förmodligen inte gjort sitt sista Vasalopp.
Ändå medger han att de äkta makarna förstås börjat tänka på pensionen. Han får plötsligt en pillemarisk blick och tillägger ”jag har ju en lite äldre fru”.
– Hördu, jag är faktiskt bara ett år äldre än dig, svarar Susann Granström-Lindberg.
En lång familjetradition på spel
Båda ler och det märks att de är samspelta. Det är kanske inte så märkligt. De har varit ett par sedan de träffades på Överby trädgårdsskola i Esbo 1980, och tillsammans driver de både gården och företaget. Dessutom har de fostrat två barn som numera är vuxna.
De har båda fått jobba på gården under åren men samtidigt har de utbildat sig inom andra branscher.
– När vi började odla så tänkte jag att det är klart att något barn kommer vilja ta över och fortsätta. Men verkligheten är annorlunda. Vi har många bekanta som odlar, vars barn inte vill ta över den befintliga trädgården.
Han tar ett djupt andetag, funderar en kort stund och tillägger:
– Vi har massa kunskap inom oss, men om Lindbergs trädgårds historia tar slut så får vi väl kolla i våra gamla mappar. Då inser vi nog att det var skojigt ändå. Men lite svårt känns det.
Susann Granström-Lindberg fyller i att hon ändå förstår hur barnen tänker.
– Vår dotter har tyckt om att sommarjobba här men hon vill inte ta över. Hon sa att det är för hög ekonomisk press, speciellt om det kommer skadedjur på växterna eller så.
Sonen Lukas Lindberg är utbildad möbelsnickare och fordonsmekaniker. Sådana färdigheter har kommit väl till pass på gården då han hjälpt sina föräldrar med en del tekniska lösningar. Han har också funnit ett eget odlingsintresse men det skiljer sig från föräldrarnas.
– Han är inte lika intresserad av blomodlingen eller tomatodlingen som är våra stora inkomstkällor. Han odlar på friland och att sälja i så liten skala blir svårt. Han är inte den som strör pengar omkring sig så han skulle kanske klara det, säger Susann Granström-Lindberg.
Hennes make tillägger att de aldrig sett det som ett måste att någondera av barnen tar över.
– Vi är inte skuldsatta så det är inget som måste hända. Men det är ingen dröm att plocka ner ett växthus åt gången. Ska vi sälja så måste vi ju också sälja huset där vi bor.
Vad händer när man släpper sitt livsverk?
Paret ser uthyrning som en möjlig lösning eller så kanske någon i trakten vill ta över. Christer Lindberg funderar också på vem han själv är utan sitt jobb.
– Jag har jobbat med det här hela livet och då blir man byns trädgårdsmästare. Men när jag blir pensionär, vem är jag då? Det skrämmer mig, tanken på att bli en nobody, en nolla. När allt är baserat kring det som man jobbat med så är det inte så lätt.
Ändå finns ljusglimtar. De har båda hälsan än och vill fortsätta några år till. När de pensionerats ser de fram emot att åka ännu mer skidor och äntligen kunna besöka stugan i Pargas om sommaren.
Ute på gården går deras son Lukas Lindberg med en skottkärra som ena sekunden är fylld med rödbetor för att någon minut senare vara fylld med pumpor.
– Jag har ingen trädgårdsutbildning och jag odlar på friland. Det jag lärt mig har jag lärt mig från pappa och Youtube, säger Lukas Lindberg.
Framtida vägval
”Du är vårt hopp”, säger mor till sin son då hon går förbi. Familjens son säger att han inte känt någon press att ta över och att han fått utbilda sig till det han vill. Samtidigt inser han att det blir svårt att ta över eftersom han har en helt annan utbildning än sina föräldrar.
– Kunskapsmässigt fattas de viktigaste odlingsteknikerna. Så jag vågar inte säga att ”jag tar över”. Jag gillar och kan odla på friland men det är ju blommorna som är viktigast rent ekonomiskt.
Han har inte helt stängt dörren till att ta över men inser att det kan bli svårt att lära sig allt som behövs. Känslorna för gården finns ändå där.
– Det är klart att det hade varit tråkigt om gården inte lever vidare.
Kan man förvänta sig att barnen tar över familjens livsverk? Varför / varför inte? Motivera ditt svar i kommentarsfältet.