Den finländska terrorismen uppstod. I regel var de finländska terroristerna klåpare. Men inte alla.
Tsar Vladimir Putins handlande idag känns både vansinnigt och irrationellt. Men han bygger på en lång rysk tradition av övermodiga försök att få kontroll över territorier och göra Ryssland större.
För drygt hundra år sedan, under de så kallade ofärdsåren 1898-1906, är Finland nära att förlora sin autonomi till moder Ryssland. Mycket av det som händer och sägs då kan kännas igen idag.
Finländarna vill förbli autonoma och kämpar emot tsar Nikolaj II:s förryskningssträvanden. Motståndet är först passivt, man försöker vädja till tsaren.
Men Nikolaj lyssnar på andra. Bland dem Finlands generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Bobrikov har i sin tur inte för vana att lyssna på någon, så Nikolaj II ger honom diktatoriska rättigheter att göra vad han vill.
Och det var väldigt mycket han vill. Han vill slopa den finska armén, göra tjänstemannakåren rysk, tvinga skolorna att öka undervisningen i ryska, begränsa mötesfriheten och tryckfriheten, censurera och lägga ner tidningar… med mera.
I skolorna skall man inte bara lära sig att tala ryska bättre. Bobrikov är mån om att man också lär sig Rysslands geografi och framförallt historia. De gamla skolböckerna kan man bränna, tycker Bobrikov. De ljuger och undanhåller sanningen om Rysslands ärorika och häpnadsväckande historia och nutid.
När människor börjar protestera avskedar, tystar, fängslar och landsförvisar Bobrikov dem. Allt för att, som motiveringen lyder, ”ett antal revolutionära bråkstakar har duperat folket att motsätta sig kejsarens förordningar. Detta fredliga och laglydiga folk måste skyddas”
Men alla vill inte bli skyddade. Den finländska terrorismen uppstår. Den utövas av såväl borgare som arbetare. Socialpolitiken har ingen plats i motståndet mot Ryssland. 1917 börjar man skjuta varandra, men än så länge förenas man i sitt hat mot tsaren.
I ett rum satt Olaf Homén och några unga litteratörer och knådade dynamit, i ett annat gjorde Axel Gallén upp storslagna planer på en allmän folkbeväpning
Alma Söderhjelm om Finska aktiva motståndspartiets verksamhet
Finlandssvensk terrorism
Problemet är att ingen har erfarenhet av väpnat motstånd. De finländska terroristerna är i regel usla på attentat.
De ivrigaste förespråkarna för terror mot förtryckarna är finlandssvenska intellektuella, akademiker, författare, konstnärer.
De första som anmäler sig som terrorister är vetenskapsmannen Herman Gummerus och författaren Arvid Mörne.
Till sitt första offer väljer de den ökände poliskommissarien Leo von Gross. Men när det gäller blir Gummerus och Mörne betänksamma. De kommer fram till att de behöver mera folk. De lockar med en student, folkhögskoleläraren Gabriel Biaudet.
En mörk kväll ställer sig Mörne, Gummerus och Biaudet utanför von Gross bostad vid Nylandsgatan. De är försedda med revolvrar. Tiden lider, och med dem de tre aspirerande mördarna. Von Gross dyker inte upp och herrarna går lättade därifrån.
Herman Gummerus skriver i sin bok Aktiva kampår: ”Vågar jag bekänna, att det var med en hemlig suck av lättnad över att det åtminstone den gången ej kommit till aktion, som jag tog god natt av mina stridskamrater”.
Skam den som ger sig
Men trion Gummerus, Mörne och Biaudet ger inte upp. De tar till den enda strategin de uppenbarligen har, de bestämmer att de behöver mera folk. De behöver en handlingskraftig man till gruppen. De lockar med sig styrmannen John William Nylander. Han lär ha experimenterat en del med bomber.
När väl Nylander är ombord besluter Gummerus, Mörne och Biaudet att höja insatsen. De skippar von Gross och väljer istället självaste generalguvernören Bobrikov till måltavla.
Sen kryper det fram att Nylander de facto redan gjort ett misslyckat attentatsförsök på Bobrikov.
Kvartetten Gummerus, Mörne, Biaudet och Nylander gör ett bekant beslut: De behöver mera folk. De vänder sig till den unge medicinstuderande Lennart Hohenthal från Österbotten. De har fått höra att Hohenthals inre ro slits i stycken när han tänker på fosterlandets hårda öde. Han är också en vig gymnast.
Hohenthal skuttar ivrigt på kälken. Han låter sig inte nedslås av att han redan gjort ett par misslyckade mordförsök på Bobrikov. Och den här gången besluter sig kvintetten att strunta i gamla motgångar.
Planen är att skjuta Bobrikov när han tar sig en promenad i Helsingfors. Men de upptäcker att Bobrikov på sina promenader är omgiven av en mur av människor.
”Vi slänger en bomb istället”, kläcker någon. De ställer sig med en bomb på Observatorieberget och väntar. Bobrikov kommer inte. De återvänder följande dag. Bobrikov kommer inte. De inser att folk börjar titta på dem där de står nervöst trampande med en skum väska i handen.
Vågar jag bekänna, att det var med en hemlig suck av lättnad över att det åtminstone den gången ej kommit till aktion
Herman Gummerus om det första mordförsöket
Man kommer fram till att man behöver mera folk. Hohenthal föreslår skolöverstyrelsens kammarförvant Eugen Schauman, som han vet att är en god karl, lite av en enstöring, men uppväxt med Fänriks Ståls sägner.
Schauman tackar nej. Han tycker att tanken på att jobba i grupp är motbjudande och ber om att få utföra mordet på egen hand. Han har planerat mordet i två år. Han kan röra sig fritt i Senatshuset där han tänker utföra dådet.
Hohenthal är snopen och föreslår att han kommer med till Senatshuset . Efter att ha skjutit Bobrikov kan de ta en sväng via plenisalen och skjuta senatorerna.
Schauman gillar inte idén. Han är inte så tänd på att mörda sina landsmän.
And the rest i history. Schauman skjuter Bobrikov och sig själv i juni 1904 och blir Finlands enda martyr.
Finlandssvenskarna knådar dynamit och gör upp en dödslista
Inspirerade av Schaumans fosterländska gärning grundar författaren, journalisten, världsmedborgaren och aktivisten Konni Zilliacus hösten 1904 ett hemligt parti, Finska aktiva motståndspartiet, eller kort Aktivistpartiet, där terroristiska dåd står högst på programmet.
Partiets högkvarter finns hemma hos fröken Elin Nylander vid Estnäsgatan 7 i Helsingfors, eller ”Sjuan” som högkvarteret kallas. Lägenheten sjuder av aktivitet.
”I ett rum satt Olaf Homén och några unga litteratörer och knådade dynamit, i ett annat gjorde Axel Gallén upp storslagna planer på en allmän folkbeväpning”, berättar författaren och historikern Alma Söderhjelm i en artikel om Finska aktiva motståndspartiet från år 1919.
I ”Sjuan” inhyses också ofta ryska revolutionärer.
Aktivistpartiet gör upp en dödslista. Först på listan finns prokurator Johan Mårten Eliel Soisalon-Soininen (född Johnsson). Lennart Hohenthal får äntligen utlopp för sin blodtörst och lyckas knäppa prokuratorn, men grips på plats och ställe och slängs i fängelset på livstid.
Men han rymmer och flyr till England. Det är inte speciellt ärofyllt att fly fältet och Lennart Hohenthal blir inte den hjälte han önskat. Även om Soisalon-Soininen gick i ryssarnas ärenden var han trots allt en finländare. I motsats till Schauman stupar Hohenthal inte heller för fosterlandet. Han blir ingen martyr.
Man såg inget annat under bordet än hans mäktiga, breda bak. Eftersom det inte fanns något bättre mål sköt Reinikka mot den
Eino I. Parmanen i Taistelujen kirja
Finlands sämsta terrorist
Inga andra av Aktivistpartiets planerade attentat lyckas. Närmast kommer man med guvernören i Viborg, Nikolaj Mjasojedov. Han skjuts i mars 1905. Men han skjuts inte riktigt där han borde ha skjutits.
Den utsedda banemannen, handelsbiträdet Matti Reinikka från Karleby är någonting av det sorgligaste som skådats i attentatens Finland. Hans iver att dra sitt strå till stacken är stor. Men han lyckas inte med någonting.
Han har försökt mörda både Bobrikov och Soisalon-Soininen utan att någon kommit till skada, utom han själv. Efter ett mordförsök på Soisalon-Soininen, som prokuratorn själv knappast ens var medveten om, flyr Reinikka längs ett järnvägsspår. Han ramlar och blir överkörd av ett tåg. Han mister sin ena arm.
Ett mindre bakslag tänker Reinikka och åker till Viborg. Han vandrar in på guvernör Mjasojedovs kontor och sätter sig i väntrummet. Han sitter tålmodigt och väntar i två timmar. När han beviljas audiens går han in på kontoret och börjar skjuta mot guvernören. Han träffar guvernörens hand, men missar resten av kroppen. Vilket är anmärkningsvärt eftersom måltavlan är stor, Mjasojedov är rejält överviktig.
Mjasojedov dyker in under skrivbordet. Reinikka går runt bordet och ser bara den del av guvernören som inte ryms under bordet, hans breda bakdel. Reinikka skjuter igen, men träffar enbart nämnda akterspegel.
Sedan hakar pistolen upp sig. Reinikka lyckas inte fixa pistolen eftersom han bara har en hand. Han rusar ut och haffas omedelbart.
Mjasojedov klarar sig, men har svårt att sitta på en tid. Tsaren vill visa sin sympati och ger honom en hedersmedalj för ”det ärorika såret”, som det står i motiveringen.
Matti Reinikka är givetvis olycklig. Han försöker skjuta sig, men, mycket riktigt, han missar.
Reinikka döms till fyra års tukthus.
Attentatet är ändå på sätt och vis lyckat, för Mjasojedov tröttnar på Finland och flyttar hem till Ryssland.
Matti Reinikka må ha varit Finlands sämsta terrorist, men han hade sannolikt det största hjärtat. Hans passion för ett självständigt Finland saknar motstycke.
Men han var skärrad efter åren i fängelset. När han 8 år senare, i mars 1917 hotas att fängslas på nytt, tar han sitt liv. Han dricker gift på ett resande hem i Helsingfors. Han blev 33 år gammal.
Bara några månader senare går hans hetaste önskan i uppfyllelse - Finland blir självständigt, men det får Matti Reinikka inte uppleva.
Skoleleverna visar hur man mördar
Där de vuxna misslyckas lyckas ungdomarna. Det finns en terroristgrupp vars mordsaldo är skrämmande. Gruppen består av 16-åriga skolelever från finska och svenska skolor i Helsingfors, bland dem Ressu, Revan, Lärkan, Norsen, Lönkan och Broban.
Trots att man lever i de bistra språkstridernas tid, där finska och svenska skolelever normalt kommunicerar enbart med knytnävarna, inser man behovet av att samarbeta om man skall klå tsarens medlöpare.
Medlemmarna är inga gatornas socialfall. De kommer från goda, borgerliga hem. De älskar Fänrik Ståls sägner, som de tvångsmatats med. Framförallt identifierar de sig med löjtnant Wilhelm von Schwerin, som offrade sitt 15-åriga liv för fosterlandet.
Helt tydligt fanns det också en äventyrlighet i terrorn som tilltalade pojkarna
Journalisten Pauli Jokinen om Blodhundarna
Gruppen får namnet Blodhundarna och består av ett 20-tal finska och svenska pojkar. Bland dem Helge Hyrkstedt, Arvi Nikolainen, Bertel Rosenbröijer, Erk Edelfelt, Lorentz Creutz, Primus Nyman - och Gunnar Björling. Uppenbarligen finns det också ett par flickor med i gänget, men dem har historien naturligtvis inte berättat dess mer om.
– Blodhundarna tog säkert intryck av ryska aktivister. För de ryska revolutionärerna var terrorismen ett bekant handlingsmönster.
Det säger journalisten och författaren Pauli Jokinen som gett ut en bok om Blodhundarna och ofärdsåren.
– I Ryssland hade terroristerna mördat tjänstemän och borgmästare och till och med en tsar, Alexander II. Förebilderna kom säkert därifrån. Men helt tydligt fanns det också en äventyrlighet i terrorn som tilltalade pojkarna, säger Jokinen.
Blodhundarna mördar minst fyra personer, det kan ha varit fler.
– Det är möjligt att de begick flera mord än dem man känner till. De skyllde själv på minnesluckor, säger Pauli Jokinen med ett leende. ”Kanske det hände någonting i Malm, kanske inte, jag minns inte”.
Gruppen svär en ed på att aldrig avslöja vem som höll i pistolen vid morden.
– Den eden håller livet ut. Även om Blodhundarna senare har erkänt dåden, vet vi inte vem av dem som utförde morden, konstaterar Jokinen.
Det torde inte ha funnits något egentligt motiv bakom mordet
Pauli Jokinen om mordet på en konstapel
Det första offret är en ung arbetaraktivist, filaren Arvo Virtanen, som avrättas bland klipporna i Fredriksberg, numera Böle.
Arvo Virtanen misstänks vara en angivare, det djupaste en människa kan sjunka. Men några bevis på att han faktiskt är en angivare finns det inte.
Ett annat offer är poliskonstapeln Johan Forstén. Hur Forstén är ett hot mot fosterlandet vet ingen.
– Det torde inte ha funnits något egentligt motiv bakom mordet, säger Pauli Jokinen. Det finns inga uppgifter om att någon av pojkarna kände Forstén eller att de haft några konflikter med honom. På samma sätt som med de andra morden räckte det uppenbarligen med att han var polis.
Det ansågs allmänt att poliser och gendarmer var tsarens lakejer.
– Pojkarna hade uppenbart uppfattningen att det var fritt fram att ta livet av poliser, säger Pauli Jokinen.
Det finns inga tecken på att pojkarna någonsin skulle ha tänkt på konsekvenserna av sitt handlande.
Pauli Jokinen om Blodhundarna
Johan Forstén är 30 år när han skjuts. Han efterlämnar fru och tre små barn. Sympatierna finns inte på mördarnas sida.
– Det finns inga tecken på att pojkarna någonsin skulle ha tänkt på konsekvenserna av sitt handlande. De var ju 15-16-åriga kläppar, konstaterar Pauli Jokinen.