Ett överfullt läger som är byggt för 1500 personer men innebos av ungefär 6000 flyktingar. Så ser läget ut på ön Lesbos i Grekland för tillfället. Elektriska apparater är förbjudna i lägret och läget är kritiskt.
– Du får inte använda vattenkokare, inget för att hålla värmen. Det har inte funnits varmt vatten på en månad och det är väldigt svårt att duscha vilket gör att sjukdomar sprids, säger Isabel Flemming som volontärjobbar på Lesbos via organisationen Ariadni.
Även om det kan bli upp till 15 grader på dagarna är det blåsigt och fuktigt på ön.
– Har du inte riktiga eller torra kläder eller ens får varm mat är det väldigt svårt. Organisationer försöker distribuera filtar och folk smugglar in vattenkokare för att ha något varmt att dricka.
Något julfirande har det inte heller varit tal om, trots att det också finns kristna i lägret.
– Situationen är så illa att ingen tänker på firandet, det är överlevnad man tänker på, säger Flemming.
Många hjälporganisationer har stängt kring jul. Under veckan har läget varit värre än vanligt.
– Det har funnits många organisationer här men de är färre nu. I och med att det uppstått andra kriser så styrs finansieringen om och organisationerna här blir utan pengar. Det finns inte kapacitet att ta emot alla som skulle behöva det.
Risk för att lyfta fram sig själv på sociala medier
En trend på sociala medier är att lyfta frågan om kriser i världen genom att lägga upp inlägg som belyser frågorna. Kriget i Gaza har lett till att många postar information och bilder om hur läget är där.
Isabel Flemming säger att det inte är en svartvit fråga att dela material från kriser på sociala medier.
– Människor måste ha rätt till sin integritet och man vet aldrig vad som händer med bilder. Jag tycker inte att man ska dela utan att tänka efter.
Däremot säger Flemming att det är ett privilegium att kunna se bort från kriser, också på sociala medier.
– Jag vet att alla inte klarar av att hela tiden matas med dystra nyheter och död, men då är det ett val. Det är ju inte de som sitter i en gummibåt på Medelhavet eller begraver sina barn i Gaza.
Finns det risk för ”white saviourism”, alltså att människor väljer att lyfta sig själva istället för krisen?
– Hundra procent. Jag ser det konstant. Folk brukar också säga till mig att ”oj du räddar människor och gör skillnad” men jag brukar säga att ”nej, jag gör vad man kan”. Allt det här snurrar på oavsett personerna som hjälper, ingen är oersättlig.
Flemming säger att hon ofta ser hur vita européer lyfter sina egna erfarenheter och berättar hur tungt de själva tycker att det är.
– Men det är inte deras erfarenhet eller berättelse som ska lyftas.