Filmen utspelar sig i den fiktiva franska staden Ennui-sur-Blasé nångång under 1900-talets mitt. I staden finns en liten amerikansk redaktion som ger ut tidningen “The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun”.
En tidning som innehåller långa nyhetsreportage, noveller och litterära artiklar skrivna av ett gäng amerikaner bosatta i Frankrike, så kallade expats.
Ramberättelsen är den lilla redaktionen som jobbar med att sammanställa nästa nummer medan de fyra reportage som ska ingå i tidningen presenteras som fristående berättelser.
Fyra berättelser som handlar om allt från en cyklande reporter, en fängslad konstnär, en nitisk konsthandlare, ett manifest för en revolution, en kock och ett kidnappningsdrama.
Baserad på en verklig tidning
The French Dispatch är kanske inte så mycket en hyllning till journalismen som den är en hommage till den goda berättelsen och den tryckta tidningen.
Och framför allt är den en kärleksförklaring till den verkliga tidningen The New Yorker.
Filmen är nämligen inspirerad och delvis baserad på verkliga artiklar och verkliga journalister och författare som skrivit för The New Yorker.
Wes Anderson är också tydlig med varifrån han hämtat sin inspiration. Pressinfot är utformad som en liten tidning, där en lång rad av förebilderna presenteras.
Vidare får vi också ta del av en lång lista på filmer som inspirerat Anderson, som t.ex. Tatis Mon Oncle (1958), Truffauts Tirez sur le pianiste (1960) och Godards Vivre sa vie (1962).
Att få en källförteckning på allt det som inspirerat Wes Anderson är förstås tacksamt, samtidigt tar det lite udden av glädjen att upptäcka det själv.
Och på ett plan känns filmen också mer som en aptitretare. Att Anderson med filmen egentligen vill puffa oss i riktning att läsa de här artiklarna själva.
En egen värld
Wes Anderson gör märkvärdiga, underliga och ibland smått förvirrande filmer som alltid har glimten i ögat.
Med filmer som t.ex. The Royal Tenenbaums (2001), The Life Aquatic with Steve Zissou (2004), Moonrise Kingdom (2012), Grand Budapest Hotel (2014) och Isle of Dogs (2018) har han också visat att han har en helt egen stil.
En Wes Anderson film har ofta en snabb och snorkigt, ironisk dialog (mycket av humorn ligger just i hur man talar om saker) och rätlinjiga bildkompositioner. Bilder som är fullproppade med en massa intressanta detaljer.
The French Dispatch är inget undantag, en del bilder och scener är visuellt så snygga och intressanta att jag önskar att jag kunde stanna filmen för att i lugn och ro njuta av dem.
Ett eget Frankrike
I The French Dispatch skapar Anderson också sin egen, nostalgiska version av Frankrike och den franska kulturen.
Wes Anderson ser på det franska med en utomståendes blick samtidigt som man kan ana en viss ironi över amerikanernas nostalgiska men ack så charmiga drömmar över hur de tror eller kanske önskar att Frankrike skall vara.
Filmen är inspelad i Angoulême, en stad känd bland annat för sin stora seriefestival. Kanske är det också därför som filmen har en animerad del, som en hyllning till stadens historia.
The French Dispatch är kanske inte Andersons bästa film, de fristående berättelserna gör att filmen förefaller börja om flera gånger. Men det visuella i kombination med en absurd humor gör att man ändå fylls av en viss tillfredsställelse.
Det hela känns som om man tog del av en excentrisk bilderbok för vuxna.
Fast efteråt vill man helst bara gå och hem och läsa de artiklar som inspirerat Wes Anderson.
