Academia.eduAcademia.edu

Lyckans administration

2016, K&K - Kultur og Klasse

Abstract

Lyckans administration Politi, bildning och biopolitik i Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre thomas GötseLius Docent i litteraturvetenskap, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet "Lyckan är en helt ny idé i Europas historia", hävdade Saint-Just 1794. Det är en utsaga som i sig rymmer en historisk diagnos. För Saint-Just var den helt nya idén en följd av revolutionen. I dess grundläggande dokument, konstitutionen av den 24 juni 1793, hade den nya regimen deklarerat att "[s]amhällets mål är den gemensamma lyckan". Som lyckohistorikern Darrin Mc-Mahon visat i Happiness. A History (2006) låter sig emellertid idén spåras tillbaka till Encyklopedin. "Har inte alla rätt till lycka?", frågar abbé Pestré, författare till artikeln om "Bonheur", och man kan notera att frågan är retorisk (McMahon 200). Pestré, Diderot och de andra encyklopedisterna förefaller dela ett redan givet gods. Letar man sig vidare bakåt i idéhistorien visar McMahon att John Locke tycks vara den förste att diskutera lyckan som något som angår alla människor: "Människornas uppgift är att bli lyckliga i denna värld genom åtnjutande av de naturens ting som är gagneliga för livet, hälsan, välbehaget och njutningen, samt genom trygg förtröstan om ett annat liv när detta är slut", skriver Locke. Här synliggörs hur en ny föreställning om lyckan växer fram ur en äldre uppfattning, där lyckan främst var något som tänktes höra till livet efter detta (McMahon 185). Att lyckans idéhistoria kan spåras genom 1700-talet är emellertid inte detsamma som att känslans historia har uttömts. Vad var till exempel