kull

Svenska

Adverb

kull

1. ner till marken eller golvet, särskilt om något som ramlar

   Synonymer: omkull, ikull

   Användning: Särskilt som förled i sammansättningar. Som enskilt ord används oftare omkull eller ikull.

   Sammansättningar: kullblåst

Interjektion

kull

1. (om leken kull) ord som används när man kullar någon

   Synonymer: (dialektalt) datten, jage, tafatt, pjätt, ta, tagen

Översättningar

ord som används när man kullar någon

• bokmål: sisten

Substantiv

Böjningar av kull 1-3	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kull	kullen	kullar	kullarna
Genitiv	kulls	kullens	kullars	kullarnas

Böjningar av kull 4	Oräknebart
neutrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kull	kullet
Genitiv	kulls	kullets

Böjningar av kull 4-5	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kull	kullet	kull	kullen
Genitiv	kulls	kullets	kulls	kullens

kull

1. (sällan om andra djur än däggdjur och fåglar) samtliga ungar som är födda eller kläckta under samma fortplantningsperiod
2. (sällan om andra djur än däggdjur och fåglar) grupp djur bestående av moder med ungar från samma kull (1)
3. (om fåglar) ägg som är lagda av samma individ under samma fortplantningsperiod
4. lek som går ut på att en person försöker få tag på andra deltagare i leken (och säga "kull" när han nuddar dem), för att sedan låta offret bli den som försöker kulla
5. det att någon blir kullad

Synonymer

det att någon blir kullad

• kullande

leken kull

• datten
• jage
• pjätt
• tafatt

Besläktade ord

• kulla
• kullad

Översättningar

djur födda från en och samma mamma

• engelska: litter ^(en)
• franska: portée ^(fr) f
• portugisiska: ninhada ^(pt) f
• tyska: Wurf ^(de) m

lek

• bokmål: sisten
• engelska: tag ^(en)
• japanska: 鬼ごっこ ^(ja) (onigokko)
• portugisiska: pega-pega ^(pt)
• spanska: pilla pilla m

Bokmål

Substantiv

kull n

1. kol (bränsle)
2. kull (djur födda från en och samma mamma)