Riksteatern sätter upp dramaversionen av Stephen Kings roman Lida (Misery i original), och när den turnerande föreställningen kom till Göteborg så kände jag att det här var något jag inte ville missa. Inte bara för att jag gillar såväl teater som Stephen King, utan också för att det är intressant att se hur det går att lyfta över en av Kings historier till scen. Det visar sig att det går alldeles utmärkt, även om det inte är helt problemfritt.

För pjäsmanus står den erfarne författaren William Goldman (som bland annat skrivit romanen The Princess Bride och också ligger bakom manuset till filmatiseringen av Lida), men riksteatern upplyser oss inte om vem som är ansvarig för den kompetenta översättningen.

Goldman har lyckats bra med att överföra romanen till pjäsformat. Ur en aspekt skulle man ju kunna tycka att det är en enkel sak eftersom boken i sitt format redan är ett kammarspel, men samtidigt är det en utmaning att King en så pratig författare – som så gärna går in i sina gestalters huvuden – och det gäller ju också att få med bakgrunden till det som utspelar sig i Annie Wilkes stuga utan att det blir övertydligt. Och just det tycker jag att Goldman verkligen har fått till.

Nu är storyn i sig säkerligen välkänd för de flesta som går och ser pjäsen – bestsellerförfattaren Paul Sheldon hamnar efter en bilolycka hemma hos den psykotiska sjuksköterskan Annie Wilkes som tvingar honom att skriva en ny roman om hjältinnan Lida Chastain – men jag skulle nog våga säga att man förstår upplägget även om man inte har läst boken (eller sett filmen).

Det är till och med så att det är i den första akten, när relationen och spänningen byggs upp, som pjäsen fungerar som bäst. Det är en välskriven och driven dialog, som gör det som teater gör som bäst, låter oss förstå mellan raderna, låter oss känna in det som händer på scen och låter oss stegvis ana Annie Wilkes galenskap och Paul Sheldons desperation. Samspelet mellan skådespelarna (Maria Kulle och Samuel Fröler) är mycket fint och övertygande, och genom små medel lyckas båda väl med att i en stor salong skapa en tät stämning.

Scenografin är enkel och övertygande. Den mesta tiden utspelar sig i det rum där Paul Sheldon vårdas och hålls fången och genom en enkel lösning skiftas vyn ibland till utsidan av huset där vi även ser in i köket, vilket utnyttjas effektivt i några scener. Dock är det ibland lite för många och lite för snabba scenbyten, vilket inte behövs och bara skapar en stressig känsla. Det är ju teater, inte film, och varje scen blir starkare om den får tid, får växa.

Och jag tror det också bidrar till att andra akten inte är lika stark som den första. Den undertext som utnyttjades så effektivt och skapade spänning i första akten finns inte längre kvar i lika hög mån, och även om det finns ett driv så är det inte samma obehagliga stämning. Detta trots att det onekligen bara blir värre och värre för Paul Sheldon. Men kanske är det där vi märker skillnaden mellan att berätta en historia som roman och som teater: vissa saker blir lättare att gestalta genom ord på papper, ord som då sätter i gång vår egen fantasi. Jag vet inte riktigt, men det är något som gör att akt två inte berör lika mycket, även om jag får tillägga att det absolut inte betyder att den är dålig på något sätt.

Ett inslag som skapar lite stabilitet och som också bygger upp spänning, är sheriffen, spelade av Peter Järn, som dyker upp som hastigast i första akten och sedan får en större roll i akt två. Just att en tredje part, som dessutom skulle kunna rädda Paul Sheldon, kommer in skapar lite av den där nerven som annars inte är lika intensiv i andra akten.

En sak som drar ner helhetsintrycket är hur skådespelarna är uppmickade. Ljudbilden bidrar till att det blir ett indirekt avstånd till det som händer på scen, och det är synd, för den intimitet som kan uppstå även i en stor teatersalong går därmed förlorad och med det lite av teaterns magi.

Men dessa anmärkningar till trots så ska vi inte glömma bort det viktigaste: det är en välspelad och välskriven pjäs och den lyckas förnämligt hantera Stephen Kings grundmaterial. Det som har skalats bort – som till exempel avsnitten från den roman som Paul tvingas skriva och det vi i boken får reda på om Annie Wilkes bakgrund – gör att det blir mer fokus på relationerna i stugan, att det när det är som bäst verkligen blir ett spänt kammarspel om makt och vansinne. Och Stephen Kings förmåga att gestalta mänskligt mörker kommer verkligen fram till sin rätt när det serveras på det här sättet.

Så med andra ord: en mycket lämplig pjäs att gå och se när höstmörkret lägger sig över landet och löven faller till marken. Kommer Lida till en teaterscen nära dig så tycker jag allt att du ska gå och ta del av historien om vad som händer när en författare träffar sitt största fan.

Se turnéplan här: https://www.riksteatern.se/lida#section2